SMR demonstrerar i Umeå 2013.
En lördag i september råder tumult för en stund mitt i centrala Umeå. Det är nazistiska Svenska motståndsrörelsen, SMR, som försöker göra en inbrytning i vänsterstaden. Polisen hävdar att den inte kände till demonstrationen på förhand och att det är därför det är så få poliser på plats. Till en början är det istället vanligt folk som genom en blixtsnabb telefonkedja och allmän uppslutning står emot SMR och dränker deras tal och deras ”Heil Hitler” med ett öronbedövande dån av hundratals röster som ropar ”Inga nazister på våra gator! Inga nazister på våra gator!” Äldre kvinnor på shoppingrunda, ungdomar, socialister och ungmoderater gör gemensam sak: nazister och rasister hör inte hemma i Umeå. Flera antinazister blir misshandlade. En kvinna blir slagen med en flaska i huvudet och börjar blöda. Till slut för polisen bort SMR-medlemmarna och deras sköldar med bilden av en hand som håller i en snara. Bilden ska symbolisera att alla ”landsförrädare ska hängas”. Några dagar senare hålls en stor manifestation mot nazism och rasism i staden.
Tre år har gått. Sverigedemokraterna är tredje största parti i Sverige och förra året blev även SMR ett parti med ett partiprogram och en ”parlamentarisk ledare”. Partiprogrammet slår bland annat fast att invånare med bakgrund i länder utanför Europa ska kastas ut, att nuvarande partier ska förbjudas och rasbiologisk forskning återupptas. Allt fler europeiska högerextrema partier har tagit avstånd från organisationen för att den uppfattas som alltför extrem.
I somras bytte SMR namn till Nordiska motståndsrörelsen. NMR finns nu i alla nordiska länder utom Island. I Norran och VK:s reportageserie beskrivs hur nazistiska aktiviteter har ökat rekordartat det senaste året i framförallt Norr- och Västerbotten. Det är framförallt Nordiska motståndsrörelsen som granskas och tidningarnas grävande reportrar har bland annat kartlagt NMR:s nordliga avdelning, Näste 6, som styrs från Skellefteå. Där har chefen för NMR i Norr- och Västerbotten, Robert Eklund, sagt att han är beredd att med våld tillskansa rörelsen samhällsmakten.
Säpo har definierat rörelsen som ”den nazistiska organisation som utgör störst hot mot Sveriges inre säkerhet” och reportageserien vittnar om hur just våld är något som genomsyrar NMR. Av det 40-tal sympatisörer som reportrarna har identifierat är 14 stycken dömda för brott, ofta med rasistiska motiv. NMR ser fängslade medlemmar som politiska fångar och i en intervju med Norran bekräftar organisationens parlamentariske ledare, Pär Öberg, att NMR:s syfte är att genom väpnad kamp rädda ”den vita rasen”.
Reportrarna understryker att vit makt-miljön inte är något nytt fenomen i Norr- och Västerbotten och påminner bland annat om Nationell-Norrland som var en ganska omfattande gruppering för tio år sedan. Där var många av medlemmarna med i NSF, Nationalsocialistisk Front. NMR:s Robert Eklund är en av dem som startade Nationell-Norrland. Idag funderar han på att ställa upp i valet till kommunfullmäktige.
De grävande reportrarna använder sig i hög grad av forskares och experters syn på situationen, bland annat religionsforskaren Mattias Gardell, historikern Helene Lööw, statsvetaren Niklas Bolin och tidskriften Expos researcher Jonathan Leman. De ser hur andra vit makt-grupperingar har upplösts och hur NMR har kommit att dominera den nazistiska scenen på senare år. Niklas Bolin tror dock att NMR är för extrema för att upprepa Sverigedemokraternas framgångar, även om Jonathan Leman upplever att NMR har lättat lite på de hårda medlemskraven för att kunna växa. Organisationen har annars Hitlers stormtrupper SA som förebild.
I reportageserien beskrivs hur NMR är uppbyggt, hur organisationen är uppdelad i sju ”Nästen” och att varje ”Näste” består av ett antal så kallade kampgrupper som rapporterar om sina aktiviteter på NMR:s hemsida. Där berättar de om hur de dumpar skräp på politikers garageuppfart, sätter upp klistermärken, anordnar demonstrationer och stridsövningar, och genomför så kallade ”avspärrningsaktioner”.
NMR-ledaren Simon Lindberg citeras i ett av reportagen: ”Snart nog når elden in i tiotusentals av vårt slumrande folks hjärtan och då spelar det ingen roll vad det livrädda etablissemanget sätter in mot oss – då återerövrar vi Norden!” Reportaget fördjupar sig i NMR:s – och den övriga vit makt-miljöns – uppfattning att det pågår en utrotning av ”den vita rasen”, bland annat genom den så kallade ”massinvandringen”, och att det demokratiska samhället därför måste störtas genom att vita män går ut i väpnad strid, alltså i ett ”raskrig”.
För även om NMR har blivit ett parti så tror inte dess ledare att makten kan vinnas genom politiska val. Istället ska en folkresning ”störta den nuvarande regimen”. Mattias Gardell påpekar i reportaget att NMR föraktar Sverigedemokraterna som upplevs ”ha sålt ut sig” och satsat på ”mjuka politiska mål”. Samtidigt gagnas rörelsen av den påverkan SD har haft på den offentliga debatten och vad som går att säga där. NMR-ledare tar även den relativt snabba normaliseringen av SD som ett tecken på att den politiska utvecklingen kan gå fort och ett ”maktövertagande” vara nära förestående. I reportaget citeras NMR:s internationella presstalesman, Emil Hagberg, som tror att ”förhållandena mellan raserna” kan förändras över en natt och menar att NMR då har ”hundratusentals jägare” att sätta in.
Att så många av dessa ”raskrigare” inte använder sina egna namn när de kommenterar eller skriver artiklar på nätet, beror på att de ”trakasseras”, säger Pär Öberg till Norran. Han tycker att det är hemskt hur ”systemet beter sig mot oppositionella” och har ingen förståelse för dem som tvärtom känner sig trakasserade av NMR. I hans ögon är ”hets mot folkgrupp” ett ”ickebrott”.
VK och Norran pekar ut ett antal av dessa annars så anonyma ”raskrigare”. De har först och främst det gemensamt att de har en benägenhet för våldsbrott och ”vill avskaffa alla partier och rasbedöma befolkningen i en nordisk nationalsocialistisk stat”. Tidningarna skildrar också offren, de som på något sätt går emot NMR:s vision om den ”rena vita rasen” och därför utsätts för våld: invandrare, flyktingar, asylsökande, homosexuella, vänstermänniskor – så kallade ”kulturmarxister”, politiker, alla som har fel utseende… Listan kan göras väldigt lång.
Men det är först i den femte delen i reportageserien som det verkligen bränner till. Reportaget heter Bagateller och handlar om polisens agerande när det gäller NMR.
Hatbrott ska prioriteras i Sverige. Men trots att NMR:s ökade aktivitet i norra delarna av landet har lett till alltfler polisanmälningar de senaste åren, så har dessa ofta antingen inte noterats överhuvudtaget eller så har utredningarna lagts ned, enligt Norrans granskning. I reportaget intervjuas bland annat Christer Petersson från Skelleftepolisens kriminalunderrättelsetjänst. Han menar att polisens uppfattning är att ”aktiviteterna i princip är noll”. Detta trots att ett kommunalråd i våras fick sopor och Mein Kampf dumpade på sin garageuppfart, att RFSL fick sin lokal nedklottrad med hatpropaganda och att NMR i somras uppmanade allmänheten att ”visa sin avsky” mot Trästocksfestvalens general. Händelserna polisanmäldes men utredningarna lades ned med motiveringen att spaningsuppslag saknas. I Bagateller förklarar Skellefteå–polisens gruppchef, Joakim Oja, att det är svårt att binda någon gärningsman till brottet ”eftersom man inte vet vem eller vilka grupperingar” som utfört det. Detta trots att NMR bland annat lämnade flygblad efter sig på de olika platserna. Gruppchefen skyller också på att polisen inte alltid har ”kännedom om att ett anmält ofredande i själva verket är ett hatbrott”. Det sistnämnda ger ett strängare straff.
Ledande personer inom NMR har vid flera tillfällen gett uttryck för uppfattningen att de har stöd inom polis och militär. Ledaren Robert Eklund berättar för de grävande reportrarna att polisen inte ens har hört av sig. Skellefteåpolisen bedriver ingen spaning när det gäller NMR, och har inte heller tid att gå in på internet och läsa om hur NMR-medlemmar skryter om sina brottsliga handlingar. Christer Petersson är noga med att understryka att skadegörelsen mot till exempel RFSL är ett ”gigantiskt lindrigt brott” och enligt artikelförfattarna känner Petersson inte ens till att NMR:s aktiviteter ökat dramatiskt det senaste året, vilket dock kriminalunderrättelsetjänsten i Umeå noterat.
I den sjätte, och hittills sista delen i reportageserien, Avhopparna, får människor som lämnat den nazistiska rörelsen berätta sin historia. Flera av dem vittnar om att mobbing och utanförskap är en grogrund för nationella rörelser. Att personer som söker tillhörighet lockas av gemenskapen och brödraskapet i NMR. Den nazistiska rörelsen ger också en möjlighet att ”rikta hatet” någonstans. Snart har den infiltrerat hela privatlivet och den som väljer att hoppa av ses inte med blida ögon. De blir föremål för hot och hat.
Text och foto: Emma Lundström