Vi sitter på Bagarns i Hemse. Det är en grå dag med vårkänning. En strandskata satt vid vägkanten när vi for hit. Dess röda näbb lyste klart i den dammiga dikesrenen.
Bagarns är anrikt. Det har drivits av samma familj i flera generationer. Nu är det sonen till senaste bagarn som står för ruljangsen. Ändå är det gamle bagarn som är Bagarn. Han är känd för sin vänlighet och sitt engagemang i bygden. Han är också känd för att han brukade stänga fiket både lördagar och söndagar eftersom han tyckte att personalen borde få ha ordentligt helg.
Min mor har köpt en jitterbuggare. Hon var tvungen. Det är en liten mördegskaka med marängaktigt inkråm. Den väcker minnen. Min mormor brukade göra sådana. Jag har fortfarande inte accepterat att hon är borta.
Min mormor.
Hon brukade också göra klenäter. Till jul. Jag begrep mig aldrig på dem. Inte åt jag av hennes patéer, köttbullar eller syltor heller. Men jag älskade hennes små rundstekta potatisar.
Samtalet runt bordet kommer in på julmat. Vad mormor gjorde, vad som var brukligt. Vad vi inte längre gör. Mormor brukade göra grisfötter. Det var min ena mosters julfavorit. Vi pratar om dessa grisfötter. Ingen av oss har någonsin ätit några men vi har för oss att de ska vara som gelé.
Under tiden har en man i sextioårsåldern kommit in och satt sig vid det andra bordet i burspråket där vi sitter. Vi har försett honom med lokaltidningarna som låg på vårt bord. Mitt i samtalet om grisfötter bryter han in. Hans farfar brukade göra dem till jul. De var mycket goda. Själv tyckte han som barn om att hjälpa sin mor stoppa korv.
Mannen har en gotländsk dialekt med insprängningar av andra dialekter. När vi kommer in på den tjälknöl som norrbottningen ibland oss gärna ser på julbordet och funderar över om det är något som serverats på Gotland någon gång, säger vår nyfunne vän att han har ätit mycket tjälknöl. Han tillägger att det kan bero på att han bodde många år i Ramsele i Ångermanland.
Han flyttade hem till ön för att ta hand om föräldrarna när de blev gamla och nu när de inte längre lever kan han inte besluta sig för om han ska flytta tillbaka till Ramsele eller stanna kvar.
Vi pratar om den centralisering som har skett i glesbygden.
– Alla unga tjejer flyttade från Ramsele, kvar blev bara killar som gillar att hålla på med maskiner, säger mannen som själv tog arbete i skogen när han flyttade upp.
Han tyckte om att bo i Ångermanland. Tyckte att det var bra när det kom flyktingar som befolkade bygden. Men nu, nu är snart ingenting kvar där, säger han och håller med om att det är galet att BB i Sollefteå har lagts ned:
– Hur ska då kvinnorna kunna bo kvar överhuvudtaget?
Mannen har ett utseenden som är som en dikt av Nils Ferlin. Han är mager och gänglig och det korta gråsprängda håret står åt olika håll. Ett leende som signalerar att han är klokare än vad omvärlden kanske tror. Vi talar om hur det var förr i Ångermanlands och Västerbottens inland. Om alla småbönder som brukade markerna. Om den nya landsbygdsutredningen. Om att Sverige bara kan vara självförsörjande i någon vecka om det blir kris eller krig.
– Man får odla upp trädgården, säger mannen.
– Problemet är att det inte finns något vatten att vattna med, säger min mor.
Mannen håller med. Han tycker inte att det är klokt att det på Gotland satsas stort på en dyr kryssningskaj när alla tillgängliga resurser egentligen borde gå till att lösa vattenbristen. Men det är likt politikerna på ön, menar han, de vill ha grandiosa projekt men bryr sig inte om framtiden.
I somras sänktes vattentrycket på Gotland efter politikerveckan i Almedalen. När alla beslutsfattare och lobbyister lämnat ön. I burspråket är vi helt överens om att det hade varit rimligare att makthavarna fått känna av vattenbristen. Vi är också överens om att inga fler swimmingpooler borde få byggas på ön, och att de som finns inte borde få fyllas med dricksvatten. Sist men inte minst är vi överens om att den centraliseringspolitik som rått i Sverige sedan 60-talet omedelbart borde upphöra. Annars kommer vi att få ett dött land.
När vi for från Bagarns tänkte jag att det är den här sortens spontana samtal med okända människor – som visar sig vara hyggligt folk med rimliga tankar, åsikter och värderingar – som gör att det går att orka med den dystra samtiden.
Två dagar efter vårt besök på konditoriet i Hemse gick den gamle bagarn ur tiden. Men Bagarns lever. Liksom möjligheten till öppna och vänliga samtal. Om vi vill.
Emma Lundström
