Rättning i ledet!

 

Ledaren # 20 2017

►Hultqvist varnar kritiker

►En smak av McCarthy-eran

►Internationalismen livsviktig

 

I en tid då det både finns ekonomiskt utrymme och ett skriande behov av rejäl fördelningspolitik så väljer regeringen att gå den statsmannamässiga vägen och prata ansvar och ledarskap istället för konkret politik. Det är samma linje som de konservativa i England kör, med premiärminister May som till och med vägrar ställa upp i partiledardebatter i TV. Tories satsar allt på att framstå som starka ledare – och kanske fungerar det i det förestående valet, men det är på bekostnad av politikens själva själ. För bakom det statsmannamässiga språket döljer sig högst politiska val. Sverige har i över trettio års tid girat högerut. Idag har det gått så långt att utvecklingen betraktas som en naturlag. Så vad gör en modern Socialdemokrati? Kastar barlasten och följer strömmen, åtminstone om det är Sveriges regering vi talar om.

Socialdemokraternas relation till att sjunga Internationalen är numera minst sagt ambivalent, men det var länge sedan den femte, antimilitaristiska, versen sjöngs. Länge sedan hotet om att ”skjuta våra generaler” ens gick att uttala. Svenska vapen är ju en exportsuccé. Internationell solidaritet betyder numera förening av högersossar i alla länder – och internationella militära samarbeten.

Också det informella steg-för-steg-närmandet till Nato har blivit en del av den orubbliga, avpolitiserade ordningen. Med Nato-hetsande liberaler ständigt skrikande om medlemskap NU framstår också regeringens linje som sansad och försiktig – men det är den inte. Vad Sverige just nu gör är att slänga in alla sina krafter i vågspelet och hoppas på det bästa. I Dagens Nyheter (15/5) begår försvarsminister Peter Hultqvist och ÖB Micael Bydén ett debattinlägg som säger mer om vår politiska samtid än vi kunde önska. Ämnet är Aurora 17, den internationella militärövningen som skall sätta skräck i Ivan och bevisa Sverige lojalitet mot Nato. Aurora 17, får vi lära oss, är ett sätt att höja tröskeln för fiender (läs ryssen) att angripa Sverige. Det skall kosta mer än det smakar resonerar Hultqvist och Bydén.

Att Nato inte nämns på en enda plats tillhör den nya ideologiska ordningen, liksom att Rysslands annektering av Krim eller stöd till separatister i östra Ukraina behandlas som om de skedde i ett politiskt vakuum. Det är emellertid inte bara en utrikespolitisk avsiktsförklaring vi ser från Hultqvist och Bydén, det är även en varning mot oss som vågar ta oss ton mot vapenskramlet. Eller vad skall man annars säga om följande formulering?
”Påverkans- och informa­tions­­operationer är en realitet i dagens säkerhetspolitiska miljö. Risken att sådana händelser kan ske i anslutning till Aurora 17 är uppenbar. Syftet kan vara att sprida en felaktig bild av övningens syfte och inriktning, att skapa oro hos allmänheten och underminera förtroendet för våra myndigheter. Sådan aktivitet kommer att bemötas.”

Att det förekommer propaganda och ryktesspridning från alla med makt att sprida sådan kan förstås ingen tänkande människa blunda för – och visst skall man vara vaksam kring vem som är avsändare, men det Hultqvists och Bydén antyder är något annat. Det är ett misstänkliggörande av alla som ifrågasätter syftet med Aurora 17. Hur skall man läsa de här raderna, om inte som en uppmaning till Sveriges befolkning att hålla tyst, lita på maktens budskap och sluta ifrågasätta? Vem vet, är du kritisk nog kan du ju pekas ut som Ivans hantlangare!
Då är det så klart proble­matiskt att det finns krafter inom vänstern som har oändligt svårt att navigera mellan de geopolitiska intresseblocken och som fastnar i än det ena än det andra lägret, i sällskap med allsköns krigshetsare och reaktionärer. Det är ett av de mer nedslående arven från Kalla kriget, men vittnar också om en enorm politisk uppgivenhet. Idag, när inget maktblock ens gör anspråk på att vara progressivt, vittnar blocktänkandet om en förlorad tro på oberoende vänsterkrafter.

Men vi får inte i detta kritiska läge göra avkall på tanken om internationalism, om nedrustning och avspänning. Sådana tankar avfärdas ofta som naiva av politiska motståndare. I värsta fall anklagar man oss för att vara femtekolonnare, i andlig eller bokstavlig mening på ryssens sida (eller i Natos sold för den delen). Men naivt är det i själva verket att tro på vapen­skrammel som en metod för att skapa internationell trygghet, att göra Sverige till frontlinjen i ett geopolitiskt maktspel med atomvapen i potten. Istället är det viktigare än någonsin för oss socialister att visa hur nedrustning och avspänningspolitik är den enda hållbara och realistiska politiska vägen. Det är tid för en folklig antikrigsrörelse.

Dela