Ledaren # 8 2017
► fastna inte i högerns verklighet
► systemkritiken viktigare än någonsin
Ibland yttras politiska påståenden som på ett märkligt sätt blir sanna i efterhand. Ett sådant yttrande gjorde Trump när han med sedvanligt yva gester refererade till ett terrordåd som skulle ha skett i Sverige. Det genererade så klart en uppsjö lustifikationer, inte minst från svensk sida. Var det Owe Thörnqvists problem under genrepet till Melodifestivalen som Trump syftade på? Carl Bildt twitterspekulerade om presidenten månne rökt på.
Ändå gjordes Trumps påstående på något vis sant genom det fokus som följt på skjutningar i Rosengård och brinnande bilar i Rinkeby som blåst upp i Mediesverige under veckan. Svaret från ”Sverigevänner” och lag-och-ordningsanhängare landet över blev att förvisso kanske Trump fabulerade, men samtidigt är hans påstående ändå sant ”egentligen”. Och nu tycks kommentarfältskonsensus vara att de svenska förorterna är farligare än någon annan plats i hela världen.
Det är en schizofren situation där den som söker hitta till mer solid mark direkt hamnar på defensiven. Vanligen systemkritiska vänsterdebattörer blir försvarare av ”det är ju ändå inte så illa” medan andra på något sätt accepterar bilden av ett samhälle helt ur kontroll. Men det är inte en systemkritisk vänsters roll att försvara en poliskår som prioriterar fel på grund av upplevd resursbrist, osund kåranda och inbyggda systemfel. Vi skall inte heller acceptera högerns hysteri och svartmålning av samhällsproblem som faktiskt går att åtgärda politiskt.
Problemen som drabbar landets förbisedda för- och landsorter är inte förträngda i det offentliga samtalet, även om det låter så när medier och skrivsbordstyckare vid varje cykel av oroligheter får totalt tunnelseende och idisslar allt det som vi tydligen inte FÅR prata om. Problemen är emellertid allvarliga – och vad värre är – de är direkt eller indirekt skapade av en ekonomisk ordning som inte har råd med välfärd och trygghet. Det betyder att vilka akuta åtgärder i frihetsbegränsande riktning samhället än tar så återstår problemen. I detta läge är det symptomatiskt att det är inrikesminister Anders Ygeman som skickas till Malmö och att det enda han förmår prata om är lag och repression – och skylla samhällsproblemet på människor som klipper håret för billigt eller köper smuggelsprit. Tydligen är ekonomisk politik ingenting regeringen kan påverka längre. Skylla fattigdomen på de fattiga och ropa på polis går däremot utmärkt.
Det är i tider som dessa som vikten av att belysa problem ur rätt vinkel blir viktigare än någonsin, men också svårare. Resultatet är att alltfler vänsterröster låter som undergångshögern. Blev det vänsterns uppgift att stödja reaktionära lösningar bara för att oroade människor efterfrågar dem? Såklart inte. Utmaningen för en vänster som strävar efter att vara en relevant samhällskraft är att ge ett konkret progressivt svar, inte att ge de svar som människor för tillfället ropar efter.
För vänstern är läget kritiskt. Det räcker inte bara med förklaringen att internets svarta hål av ”alternativa fakta” och filterbubblor skapat ett fullständigt snedvridet offentligt samtal. Någonstans har klyftan mellan den verklighet människor upplever och den dominerande ideologiska berättelsen blivit för stor. Det är detta som gör tiden vi lever i så dubbel; utrymmet för radikal vänsterpolitik är större än på årtionden, men domineras just nu fullständigt av den högerreaktionära versionen. Ibland även ur munnen på en socialdemokratisk minister.