Jonathan Ofir.
KRÖNIKA
Det är uppenbart att varje försök att nu utmåla Trump som en överspelad, perifer figur är meningslöst. Han kommer fortfarande att vara en mycket central aspekt av USA, och även om han inte blev vald till USA:s president i ytterligare fyra år , så är han inte marginell. Det finns många skäl till det, men det är viktigt att komma ihåg att det inte bara handlar om hans person. Den aspekt han representerar är ett system – lika sjukt, osympatiskt och obehagligt som det kan verka.
Det viktiga är också att förstå att Biden inte är något botemedel för denna sjukdom.
Här återvänder jag till min ”hemmaplan”, det vill säga det område där jag har mest sakkunskap och har mest kunskap, nämligen Israel-Palestina. Ty där finns en mycket liknande återspegling. Netanyahu har på många sätt fungerat som en sorts spegelbild av Trump, och många har velat peka ut honom som problemet. I alla fall en del av problemet, men vad är då lösningen? Den förmodade politiska lösningen på senare tid har av många israeler antagits vara Benny Gantz, den förment liberala rivalen, vars inträdesbiljett till politiken var att skryta om att bomba Gaza ”tillbaks till stenåldern”.
Och det finns ett mycket speciellt och nära symbiotiskt förhållande mellan dessa två länder. Det är ingen slump att två av tre israeler stödde Trump – han förkroppsligade ländernas ”speciella relation” på steroider. Medan Barack Obama gav Israel den största militärhjälpen i historien men samtidigt kritiserade, så gavTrump gåvorna utan kritik. Och Biden kommer inte att ifrågasätta denna ”kärlek”, han skryter i själva verket direkt och öppet om sin kärlek till Netanyahu. Relationen mellan USA och Israel är något som personer med ambitioner att bli president förstår att inte ifrågasätta, om de vill ha en chans att bli valda. Bernie Sanders föreslog att militärhjälpen till Israel skulle vara villkorad – och så var det slut med det.
Det hänger samman med vad vi vet om Israel-lobbyn. Många skribenter undviker dessa frågor, eftersom de verkar väcka tankar att Israel ”drar i trådarna”, och då kommer det snabbt anklagelser om antisemitiska konspirationer. Men det finns en diskussion och oenighet bland politiska forskare om hur mycket Israel drar i trådar, och hur mycket av politiken att stöda Israel på det här sättet gynnar USA:s egna intressen. Det är en fråga som är svår att besvara direkt och definitivt, eftersom förhållandet är så symbiotiskt.
Det finns förvisso skärningspunkter som har med imperialism att göra, det USA kallar ”amerikanska intressen”, som ofta är halvt kolonialistiska intressen av att ha materiell och politisk kontroll över olika delar av världen och deras resurser.
Dessa imperialistiska intressen smälter ofta samman med storföretags intressen via krig och vapenindustrin. Det gynnar USA:s eliter, och gynnar även Israels politiska och ekonomiska eliter.
Allt detta är på ett eller annat sätt till stor del bieffekter av en kolonialistisk rasism (och jag anser verkligen att vi fortfarande lever i koloniala tider, ofta förändrade till något som kan se ut att vara något annat). Israel är i mycket stor utsträckning en rasistisk kolonial enhet, och har ända sedan sin födelse praktiserat apartheid – dess hycklande ”demokrati” har skapats med något som kallas ”demografisk ingenjörskonst” som sträcker sig från att fördriva oönskade befolkningar till belägring av ett enormt koncentrationsläger (Gaza) med säsongsbundna massakrer.
USA har inte helt och fullt lämnat sitt rasistiska förflutna. Dess internationella politik och ständiga krigföring är bara ett uttryck för det. Det är inte samma sak som att säga att Israel är USA:s sjukdom, långt därifrån. USA:s sjukdom är ett bosättarkolonialistiskt samhälle som föregrep det israeliska med flera sekel. Men det finns ett centralt samspel här, och det spelar en central roll i båda koloniernas inrikespolitik.
Så i detta perspektiv representerar Joe Biden inte något tillfrisknande. I bästa fall kanske han slipar bort de obehagliga delarna av det många ser som motbjudande vidrigheter hos Trump.
Men precis som i Israel, där de flesta av de som demonstrerar och ropar ”bara inte Netanyahu” egentligen inte har något svar, så har de som valde Biden för att inte få Trump heller något svar.
När vi ser saker och ting så här, så försvinner ansiktena på dessa ledare och politiker i periferin. Det verkliga ansiktet är en fortsatt bosättarkolonialistisk verklighet, som vi i bästa fall är på väg att avkolonisera, och inte är klara med, långt därifrån. Den enda frågan är om den nya ledaren ökar den koloniala tyngden eller minskar den.
Jonathan Ofir
Jonathan Ofir föddes i Israel, och flyttade till Danmark 1995.
Översättning: Göran Källqvist
