Ödesvalet ur vänstervinkel

Det är politiskt och socialt kaos i USA just nu. Biden har vunnit valet. Samtidigt vägrar Trump att erkänna det. Människor kämpar i vardagen med att hantera släkt, vänner och bekanta som tror på den sittande presidenten. Ilska frodas åt alla håll. Men också hopp, mitt i all förtvivlan.

INTERVJU

Trump ser ju ut att dra med sig hela det republikanska partiet i sitt fall. Och när han väl har fallit hela vägen ned till botten så sitter förhoppningsvis en mer demokratiskt sinnad president i Vita huset, vilket gör läget lite mindre tröstlöst för alla de människor som kämpar för politisk förändring.
Hur ser dessa på valet, på läget i landet och på vad som behöver göras nu?
Brian Meyers, fackföreningsaktiv bussmekaniker på COTA – Central Ohio Transport Authorities – i Columbus, beskriver sig själv som arbetarklass, socialist och anhängare av politiker som Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez. Politiker som arbetar för en Green New Deal, klimat- och rättsväsendereformer och Medicare for All.
– Joe Biden representerar inget av det där, så efter ett tveksamt primärval slutade jag med allt politiskt volontärarbete, utom att lobba för vissa lokala, politiska kandidater i sociala medier. När det sedan skulle visa sig att Donald Trump, i brist på bättre ord, blev alltmer rubbad och hans lögner och splittrande blev för svåra att stå ut med, tänkte jag att det var dags att jag gjorde min lilla del i att stoppa vad jag ser som första stadiet av fascism.

Något som, trots allt, fick Brian Meyers att rösta på Joe Biden var att USA:s arbetsmarknadsstyrelse, National Labor Board, och arbetsmarknadsminister hade en färdig plan för att krossa de offentliganställdas fackföreningar. Det enda som höll dem tillbaka var att de behövde ytterligare en konservativ domare i Högsta domstolen och ytterligare fyra år med en Trumpadministration:
– Elimineringen av fackföreningar i offentlig sektor hade blivit förödande för en redan svag arbetarrörelse. När dessa fackföreningar försvunnit, eller deras roll kraftigt begränsats, skulle fackföreningarna i privata sektorn snabbt ha blivit nästa offer. De skulle ha attackerats och med största säkerhet också ha krossats. För mig är det mycket oroande att en betydande del av arbetarklassen som skyddas av fackföreningar röstade för ytterligare fyra år med Trump, vilket skulle ha inneburit att deras rätt att representeras av en fackförening togs ifrån dem.

Med sin stora erfarenhet av volontärarbete från båda primärvalskampanjerna för Bernie Sanders skulle Brian Meyers ha varit till nytta för Demokraterna i Ohio, men veckan före valet blev han försatt i Coronakarantän på grund av kontakt med en arbetskamrat. Det gjorde att hans volontärmöjligheter var små. Till slut fick han nöja sig med att sätta upp kampanjskyltar vid vallokaler på valdagen:
– Jag satte upp Biden/Harrisskyltar och skyltar för lokala kandidater. Det var vidden av mitt volontärarbete för Joe Biden. Jag röstade på honom, men jag var inte glad åt att göra det. Alternativet var bara så mycket värre.
Brian Meyers vet knappt vad han ska tänka om det rådande läget i det land som han kallar sitt:
– Det finns definitivt en uppdelning mellan vi och dem. 70 miljoner människor röstade på Trump, så i princip köper halva USA:s befolkning hans propaganda och retorik, eller känner att Demokraterna är så onda att de röstade på den som jag anser är den värsta och farligaste presidenten i modern tid, säger han och fortsätter:
– Jag försöker vara positiv, men extremhögern har väldigt många inflytelserika personer och grupper som påverkar den allmänna opinionen med rykten, halvsanningar och lögner. Det finns många orsaker till att människor lätt påverkas av en bedragare som Donald Trump och av lögnerna i sociala medier och i extremhögerns mediekanaler. Det kan till exempel handla om sådant som trosuppfattningar eller brist på utbildning, inte bara skolmässig sådan utan även medborgerlig. Jag vet verkligen inte hur vi ska nå den gruppen människor.

När det gäller frågan om vad som behöver göras åt situationen, ur ett vänsterperspektiv, så anser Brian Meyers att gräsrotsvänstern bara har en handfull alternativ just nu:
– Vi måste fortsätta arbeta för att få progressiva kandidater valda och samtidigt arbeta tillsammans med de som redan är valda för att bemöta frågor som klimatförändringen, sjukvård för alla och en reformering av rättsväsendet. Vi måste fortsätta att få med folk i rörelsen och föra fram idén om att ett annat liv är möjligt. Alternativet att gå ut och protestera på gatorna finns alltid på bordet.

Brian Meyers bor i en liten stad utanför delstatshuvudstaden Columbus. På den landsbygd som i hög grad gav Trump sitt stöd. Kyle Landis är en annan socialist och Sandersaktivist

som röstat på Joe Biden. Till skillnad från Brian Meyers bor han inne i den progressiva universitetsstaden Columbus. Men de är lika oroliga över situationen i landet. Kyle Landis är lättad över att se Trump förlora, men besviken och förvånad över att det inte är med större marginal.
– Jag tycker givetvis att resultatet är legitimt. Det ansåg jag även 2016 och därför tyckte jag att det var löjligt av Demokraterna att komma med påståenden om rysk inblandning. Trump förödmjukar sig själv just nu och jag trivs med det. Varje laglig röst bör räknas, men – i motsats till vad Trump påstår – så inkluderar det även huvuddelen av poströsterna, säger han och påpekar också att han även är lättad över situationen i landet:
– Huvudsakligen för att jag känt att Covid-19 hanterats fel. Redan från början prioriterades profiten framför folket, vilket vanligtvis sker här. Jag känner mig också lättad eftersom Trumps retorik blev alltmer desperat och farlig de senaste månaderna. På kort sikt är jag övertygad om att Trump kommer att lämna sitt ämbete eller tvingas bort. På längre sikt är jag dock orolig för den skada han vållat genom att ifrågasätta valens legitimitet.

Ur vänstersynpunkt tycker han att det finns två saker som står klart, även om dammet fortfarande håller på att lägga sig:
– Vi måste fortsätta vårt arbete för att bygga den progressiva/socialistiska flygeln av Demokraterna. Hur ser vi till att politiker som Alexandria Ocasio-Cortez förblir trogna ett socialistiskt program och inte demokratiska partiets program? Jag tror att min egen organisation, Democratic Socialists of America, måste fortsätta få personer valda inom Demokraterna och genom detta lyfta fram progressiva, klassbaserade krav.

Emma Lundström

 

Organisering frodas på hopp

KOMMENTAR

Många människor i USA fick inte nyheten om Donald Trumps slutgiltiga förlust från TV-reportrar. Istället var det ett spontant jubel på gatorna som talade om vad som skett. Så var det bland annat för Jacobins Eric Blanc: ”När jag hade hämtat en kastrull att trumma på hördes ljudet av tutande bilar på gatorna i mitt kvarter i New York City och dussintals människor hade redan strömmat ut för att fira. Flera timmar (och flera glas) senare var miljoner av oss över hela landet fortfarande ute och dansade och firade.”
Eric Blanc skriver i en artikel i Jacobin 8 november att det är viktigt för USA:s vänster att hämta kraft i det utbrott av kollektiv glädje som följde på Trumps nederlag. Samtidigt pekar han på riskerna med att Biden och övriga ledande personer i Demokraterna kommer att gå i gamla hjulspår. Att de fortsätter med en nyliberal ekonomisk politik, vilket skulle leda till folkligt missnöje och en stärkt rasistisk och reaktionär höger. Detta skulle i sin tur bädda för framtida republikanska segrar.
Nina Turner, en av ledarna för Bernie Sanderskampanjen, var inne på ett liknande resonemang i Washington Post: ”en återgång till ’normalitet’ leder åter till Trumpismen.”

Eric Blanc menar att ”för att vinna den värld arbetarna förtjänar, måste vänstern stanna på gatorna”. Han understryker att det, jämfört med efter Barack Obamas seger, finns en större beredskap inom USA:s vänster inför att det kommer att krävas hårt arbete – både i organisering underifrån och i maktens korridorer – för att få igenom en annan politik. När Obama blev vald fanns det en illusion om att det räckte med tillträdet av en relativt progressiv president. För att bryta den onda cirkeln krävs, enligt Eric Blanc, ekonomiska reformer som verkligen gör skillnad för arbetare, liksom en demokratisering av de politiska institutionerna.
Det kommer inte att vara enkelt, men det kan uppnås genom en ökad organisering på arbetsplatser och i bostadsområden. Det handlar bland annat om att ge ny kraft åt fackföreningar och att se till att få fler demokratiska socialister valda på alla nivåer.
Om Eric Blanc spår rätt så kommer Joe Biden att försöka minska förväntningarna på förändring. För vänstern handlar det istället om att öka dem. Det finns historiska exempel på hur arbetarrörelsen under 1930-talet och medborgarrättsrörelsen under 1960-talet fick Demokraterna att föra en mer progressiv politik än vad partiet från början hade tänkt sig. Blanc menar att dansen på gatorna kan vara en katalysator för en sådan utveckling eftersom effektiv organisering inte frodas på förtvivlan utan på hopp om en bättre framtid.

Parallellt med kampen om vilken politisk inriktning den tillträdande Bidenadministrationen ska ta, pågår en strid om hur valsegern egentligen vanns. Och om varför det inte gick ännu bättre för Demokraterna i valen till Senaten och Representanthuset.
Aktivisten och författaren Jonathan Smucker lyfter fram hur en multietnisk arbetarrörelse blev tungan på vågen. Att det alls inte handlade om att företrädare för den ekonomiska eliten – och före detta republikanska politiker – lockade över konservativa väljare till Demokraterna.
John Nichols i The Nation lyfter fram hur partietablissemanget inom Demokraterna omfamnade republikanen och före detta Ohioguvernören John Kasich, trots hans abortmotstånd och antifackliga hållning, när han kom ut som Bidenanhängare. Förhoppningen var att han skulle bidra till att Trump besegrades i Ohio. Resultatet blev istället att Trump vann delstaten med 8,1 procent, en marginell skillnad från vinsten med 8,2 procent 2016.

Knappast något spektakulärt bidrag till Bidensegern. Detta hindrade dock inte Kasich från att – timmarna efter att segern stod klar – basunera ut på CNN att den skulle ha blivit ännu större om Biden tagit avstånd från vänstern. En ståndpunkt som snabbt plockades upp och fördes vidare av högern inom Demokraterna.
Socialisten och representanthusledamoten Alexandria Ocasio-Cortez, AOC, konstaterade krasst: ”John Kasich, som inte vann Ohio åt Demokraterna, säger att personer som Ilhan Omar, som vann Minnesota, är problemet. Snälla, ta inte dessa människor seriöst utan gå tillbaka till firandet och uppbyggandet av makt.”
AOC fortsatte med att beskriva hur Kasich attackerade Omar och sa att den sittande presidenten skulle vinna Minnesota på grund av henne. Han fick fel. Historikern, författaren och aktivisten Barbara Ransby kommenterade också Kasichs angrepp med att lyfta fram det enorma arbete som Ilhan Omar, Alexandria Ocasio-Cortez, Rashida Tlaib, Pramila Jayapal, Ayanna Pressley och andra i partiets vänsterflygel har gjort: ”Biden vann inte detta. Rörelseorganisatörerna gjorde det.”

I anslutning till detta är det intressant att se vad som vägde över till Joe Bidens fördel, jämfört med Donald Trumps seger mot Hillary Clinton för fyra år sedan. Avgörande var att han återuppbyggde ”den blå muren” genom segrar i Wisconsin, Michigan och Pennsylvania. Det är delstater som under 1900-talet hade en relativt stor organiserad arbetarklass och därför traditionellt har röstat blått, det vill säga på Demokraterna. Clinton förlorade alla tre delstater, inte minst på grund av att hon hade ett alltför lågt stöd inom vit arbetarklass.
Författaren och journalisten Peter Beinart gör i New York Review of Books en intressant genomgång av Trumps ekonomiska politik och hur den kan förklara hans nederlag. Beinart pekar på hur Trump i valet 2016 lovade höja minimilönen och hålla Wall Street på armlängds avstånd. Vidare lovade han att inte skära ned på de sociala trygghetssystemen eller på hälso- och sjukvård. Han lovade också en stor upprustning av vägar, broar, flygplatser, skolor och sjukhus.
När han väl blivit president verkade Trump ha glömt de kampanjlöftena. Republikaner i kongressen, som Paul Ryan, såg sin chans att få igenom enorma skattesänkningar för de välbeställda. Redan under sitt första år som president försökte Trump avskaffa Obamacare i dess nuvarande form. Satsningarna på infrastruktur lyste samtidigt med sin frånvaro. När han sent omsider kom med ett förslag sparkade republikanerna bakut.

Enligt Peter Beinart var dock Trumps största misslyckande att han inte fick igenom ett ekonomiskt stödpaket i samband med pandemin. Den demokratiska majoriteten i representanthuset röstade igenom ett stödpaket och Vita huset verkade villigt att göra upp om detta. Återigen satte republikanerna i senaten käppar i hjulet. Stödpaketet genomfördes inte eftersom de ansåg att det skulle innebära en alltför stor ökning av de offentliga utgifterna.
Republikanerna i kongressen har under hela Trumps presidentperiod fått igenom flera saker de länge eftersträvat. Förmögenhetsskillnaderna har ökat mer än de gjorde under Ronald Reagan och George W Bush.
De ”exit polls” som gjordes i samband med valet är en smula osäkra, i synnerhet så här i pandemitider, men de tyder på att Trump förlorat stöd bland de som tjänar under 100 000 dollar per år. Stödet för Trump är lägst i gruppen som tjänar under 50 000 dollar. Samtidigt har Trump sitt starkaste stöd bland de som tjänar över 1 000 000 dollar årligen. I den gruppen har stödet ökat.
Peter Beinarts slutsats är att Donald Trump inte förlorade återvalet för att han förändrade det Republikanska partiet för mycket: ”Han förlorade för att han förändrade det för lite”.

Emma Lundström