I april förra året rapporterade Internationalen om mordet på människorättskämpen och miljöförsvararen Sikhosiphi Bazooka Rhadebe. Ett mord som ännu inte är uppklarat men som med största sannolikhet är kopplat till Rhadebes kamp mot en titangruva i Pondoland på Vilda kusten i Sydafrika. Emma Lundström har träffat Rhadebes vän och medkämpe Nonhle Mbuthuma för ett samtal om mordet, motståndet och hur det känns att vara nästa namn på ”dödslistan”
Det sker omkring 18 000 mord per år i Sydafrika. Brottssystemet är överbelastat, domstolssystemet korrumperat och ineffektivt, polisen likaså. Hur korrumperat och ineffektivt systemet är har Nonhle Mbuthuma fått erfara under de över tio år som hon har kämpat mot ett australiensiskt gruvföretags planer på en titangruva på hennes förfäders marker i Pondoland i närheten av Durban på Sydafrikas östkust. Under hela den här tiden har både gruvföretaget, de lokala gruvförespråkarna och landets regering försökt tvinga igenom projektet, liksom en tullbelagd motorväg.
Vägen, N2, skulle gå rakt igenom Pondofolkets samfällighet, splittra gemenskapen och förgöra deras kultur och sätt att leva i samklang med naturen på ett långsiktigt hållbart sätt. Nonhle Mbuthuma vet att om gruvan och motorvägen blir verklighet så finns det ingen framtid för hennes folk. Det visste även Sikhosiphi Bazooka Rhadebe. Tillsammans med Nonhles morbror, Mzamo Dlamini, har de arbetat hårt för att bygga upp motståndsorganisationen Amadibas Kriskommitté, som idag består av i princip hela Pondofolket. Detta arbete har gjort dem till måltavlor för gruvförespråkarna.
Det har varit många turer i konflikten kring gruvan och motorvägen. Starka krafter vill få igenom båda projekten och ser Pondofolket som ett hinder som måste röjas ur vägen. De senaste åren har trakasserierna mot gruvmotståndarna bara ökat. Nonhle Mbuthuma beskriver det senaste året som väldigt hårt och våldsamt. I februari sade gruvföretaget att det tänkte genomföra provborrningar i Pondoland med våld, men folket lyckades stoppa det genom att blockera vägen med sina kroppar. Efter den händelsen berättade Sikhosiphi Bazooka Rhadebe att han fått reda på att det fanns en lista med namn på obekväma människor. En ”dödslista”. Just då stod Nonhle Mbuthuma högst upp på listan, Mzamo Dlamini som nummer två och Rhadebe som tredje namn. Först trodde hon att han skämtade. Men det var på allvar:
– Han sade: ”Ta vara på dig. Våra liv är i fara just nu. Du ska inte vara rädd men håll ögonen öppna.”
Några veckor senare skulle de tre ledarna för Amadibas Kriskommitté ha möte hemma hos Rhadebe. Det var på kvällen den 22 mars. Nonhle Mbuthumas son hade blivit akut magsjuk så hon ringde vännen och sade att hon måste till ett apotek. Han tyckte att de lika gärna kunde ha mötet nästa dag. Men på vägen till apoteket såg Nonhle en advokat knuten till det australiensiska gruvbolagets sydafrikanska samarbetspartner, Zolco. Eftersom advokaten vid flera tillfällen försökt tvinga Rhadebe att ändra ståndpunkt i gruvfrågan blev hon orolig och ringde upp honom igen för att varna.
– Den mannen är mer kriminell än advokat så jag blev rädd. Klockan var sju när jag kom hem igen. Tjugo över sju ringde Bazookas bror och berättade att han hade blivit skjuten, säger Nonhle som får allt svårare att prata. Vi sitter tysta tillsammans en stund innan hon fortsätter:
– Jag tänkte att han hade blivit skadad och sade till Mzamo att vi måste dit fort. Barnen var rädda och ville inte att vi skulle åka. Men Bazooka behövde hjälp. Vi körde som om vi var en ambulans. Vi skyndade oss för att rädda honom. Men när vi kom fram såg vi bara två polisbilar vid hans hem. När vi gick in såg vi honom ligga på marken. Jag sade nej, nej, nej. Han hade alltid en viss sorts skor. Det måste ha varit bra skor. De hade lagt filten över hans ansikte men han var så lång att den inte täckte hela kroppen. När jag såg skorna behövde jag inte fråga.
Trots det kunde hon inte tro sina ögon. Hon hade ju talat med honom för bara en liten stund sedan. Nu ville hon gå fram och skaka honom. Få liv i honom.
När de hade talats vid tidigare hade Bazooka Rhadebe berättat att han samma dag fått höra att dödslistan hade ändrats. Nu stod han själv som första namn. Nonhle som andra.
– Han sade: ”Jag vet varför de har satt mig i toppen. För att jag är en kämpe som inte accepterar något nonsens. För att krossa Amadibas Kriskommitté måste de döda ledningen. Men jag kommer att kämpa, jag kommer inte att låta dem döda mig så enkelt. Om någon kommer till ditt hus och tvingar dig att tala om var jag är, gör aldrig det. Dö hellre själv. Det är bättre att de dödar oss en och en, än att de dödar oss allihop samtidigt. Vad som än händer: kämpa där du är. De kommer att vilja döda dig härnäst.”
Nonhle Mbuthuma menar att Rhadebe höll sitt ord, han vägrade låta sig föras från sitt hus. Det som plågar henne mest är tanken på hans då 15-årige son som var hemma när mördarna kom till Rhadebes hus. När Nonhle kom till platsen berättade sonen att hans pappa hade bett honom hämta byxor åt honom eftersom han bara hade t-shirt och kalsonger på sig i det varma huset. Till mördarna sade han att om de verkligen var poliser, som de hävdade, så kunde de ju inte ta med honom till stationen byxlös. När sonen kom med byxorna och Rhadebe upptäckte att det inte fanns något vapen gömt i dem lät han dem falla till golvet. Sedan sköts han till döds. Enligt sonen var det sista han sade: ”Gå och ring Nonhle.” När hon berättar det brister rösten.
– Jag har tänkt på att om vi hade haft det möte vi skulle ha, så skulle vi alla tre vara döda nu, säger hon efter en stund.
Det var kanske planen. Men Nonhle Mbuthuma lever fortfarande. Hon sitter bredvid mig och
Mordet på Sikhosiphi Bazooka Rhadebe är ännu inte uppklarat.
berättar att mordutredningen inte ser lovande ut. Det är många inblandade. En lång kedja av människor. Det finns ett vittne som såg mördarnas bil, när de gick in i huset och när de kom ut med dragna vapen. Vittnet ringde polisen men inget hände. Mördarna hade fri lejd både när de kom och när de for:
– Politikerna säger att mordet inte har med gruvan att göra. De har försökt täcka över det hela. Men vi vill ha rättvisa. Just nu har vi lyckats få lite ekonomiskt stöd för att anställa en privat utredare. Polisen gör ingenting. Om vår utredare inte tar mutor från gruvförespråkarna är han vårt sista hopp.
Jag frågar hur det har varit för henne själv sedan Rhadebe mördades.
– Jag tappade hoppet. Jag tappade aptiten. Det var som en mardröm för mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. De hade dödat den första personen på dödslistan. Jag stod på tur. Men jag sade till mig själv att vi gav ett löfte när vi började den här kampen: vi skulle fortsätta kämpa oavsett vad som hände. Ingenting löser sig om jag flyr. Det var bara att fortsätta. Det enda jag visste var att de kanske kunde döda tre av oss, men inte alla. Och vi är många.
Efter mordet på Bazooka Rhadebe tänkte Nonhle Mbuthuma att människor skulle bli rädda och gruvmotståndet försvagas. Det blev tvärtom:
– Vi står starkare. Om gruvföretaget är inblandat i mordet på Bazooka tror jag att de inser att de har gjort ett stort misstag. Bazooka hade ett stort hjärta och när saker var svåra var han en fredsmäklare. Nu har folket brustna hjärtan och ingen tid för fred, de vill strida.
När gruvministern och polisministern var på besök i området den 19 juli förra året blev det kaos. Uppslutningen var stor från Amadibas Kriskommitté och upproret låg i luften när gruvministern sade att om det finns mineraler i marken så har samfälligheten ingen rätt att stoppa exploateringen, enligt lag:
– Där tog det slut. Folk blev rasande och media var där och rapporterade. Vi ropade: ”Kom inte tillbaka, vi vill inte ha dig här!”
Efter det pausade gruvministern tillståndsprocessen i 18 månader. Men Nonhle ser inte uppehållet som något positivt. Snarare ger det gruvförespråkarna längre tid att rensa bort motståndet, dessutom får företaget tid på sig att ändra taktik:
– Just nu hindrar vi dem på alla håll. De tänker se över hur de ska ta sig in på vår mark ändå. Jag är livrädd för att vi kommer att förlora fler kamrater under de här månaderna. De vill avväpna Amadibas Kriskommitté och försäkra sig om att de kan börja bryta när pausen är över.
Sedan hon hamnade överst på dödslistan har livet varit märkligt för Nonhle Mbuthuma. Trots att hon ogillar det måste hon ha livvakter som följer henne överallt. Det trodde hon aldrig att hon skulle vara med om:
– Det är ett jobbigt liv. Du kan inte umgås med människor. Du kan inte gå vart du vill. Men jag gör det för kampens skull. Jag måste leva så att jag kan fortsätta kämpa. Men jag är inte fri.
Det hon saknar allra mest är att vakna hemma i byn. För även om hon tvingades flytta därifrån redan för flera år sedan när hotet mot hennes person blev för stort, så har hon brukat stanna några dagar varje gång hon är hemma på besök. Nu kan hon inte bo där mer än någon enstaka natt då och då. Det skulle vara för farligt. Men det är dit hon längtar varje stund. Till att vakna av hönornas kacklande om morgonen:
– Mitt hem är så speciellt. Naturen. Människorna. Dofterna. Allt. När jag är hemma vet jag vem jag är. När jag vaknar på morgonen sträcker jag på mig och går ut och hälsar på människorna runtomkring. Där jag bor nu finns inte det. Våra sociala ceremonier där vi skrattar och utbyter historier, den sortens liv har spolats bort från min tillvaro. Det saknar jag.
Just nu är det inte gruvan som är det största problemet för Pondoland. Medan projektet är satt på paus görs istället allt för att motorvägen mellan East London och Durban ska bli verklighet. Bygget är redan påbörjat och i nuläget pågår försök att tvinga igenom ett brobygge som tar vägen rakt in i Pondoland. Motorvägen är en förutsättning för gruvan eftersom malmen ska transporteras på lastbilar.
– Motorvägen kommer att förgöra vårt samhälle eftersom den kommer att dela oss. Om den byggs kommer vårt sätt att leva att vara historia. Jag är inte helt säker på att vi kan stoppa N2. Vi har inte tillräckligt mycket pengar för att betala advokater som kan föra vår talan. För att kämpa för rättvisa i vårt land behöver man advokater. Man behöver pengar. Vi vet att om N2 blir verklighet så kommer också gruvan. Då har vi förlorat, säger Nonhle Mbuthuma och berättar att Pondofolket därför gör allt för att stoppa motorvägen:
– Om de ska bygga den får de bygga den 50 kilometer från vår mark. Vi har inte bett om den. Folk tycker att vi är galna för att vi vill leva som vi lever. De ser oss som arbetslösa. Men vi är oberoende. Vi går inte att muta eftersom vi anser att vi redan har allt. Vi har jorden. Om N2 byggs dör jordbruket. Då blir vi beroende av regeringen och av matpaket. Vi hade gärna sett att våra grusvägar reparerades, men vi vill inte ha en motorväg.
Dokumentären Shore Break från 2013, om Pondofolkets gruvmotstånd, har gett vissa positiva effekter för kampen även om den inte visades i sydafrikansk tv förrän 2016. Uppmärksamheten var betydligt större internationellt och Nonhle Mbuthuma är glad att många människor nu har fått upp ögonen för Pondoland. Hon förklarar att området har en väldigt rik historia som aldrig har dokumenterats på grund av apartheid. Nu har apartheidförtrycket bytts mot ett mer subtilt förtryck från en regering som inte uppskattar folkligt motstånd mot storföretagens intressen:
– Vår stat är så arg på oss. De säger att vi försöker ha vårt eget land inom Sydafrika. Nu har regeringen beslutat att ta ifrån oss samhällsservicen så länge vi gör motstånd. De säger att eftersom vi är emot utvecklingen så är det ingen nytta med att ge oss rent vatten och hela vägar. Men varför måste vi AmaMpondos ge upp vår mark till ett gruvföretag för att få tillgång till den samhällsservice som vi betalar skatt för? Andra får tillgång till den trots att där inte ska bli någon gruva. Människorättskommissionen i Sydafrika är väldigt svag. De har besökt området och sett att vi inte har adekvat sjukvård och att vi får bygga våra skolor själva. De säger att de inte har sett något liknande. Men ingenting händer.
Mycket av sin kämpaglöd har Nonhle Mbuthuma fått från sin morfar. Han var en gammal veteran från Pondoupproret men hade nymodiga idéer, framförallt när det gällde kvinnans roll i samhället. Han uppmuntrade Nonhle att ställa sig upp och tala när de gamla männen höll råd, vilket i förlängningen ledde till att det traditionella rådet idag inte bara består av flera kvinnor utan även leds av en kvinna.
– Jag önskar att morfar hade fått se min kamp nu. Han är orsaken till att jag sitter här. Han lärde mig att stå upp för mitt hem. Att ingen annan kommer att göra det. När jag kom från skolan tittade han på mina betyg, även om han varken kunde läsa eller skriva. Han sade att han såg att jag gjorde bra ifrån mig och berättade att han kämpat mycket för det här landet. Han sade: ”Jag kämpade för dig. Nu är min tid över och det är upp till dig att kämpa för dina barn. Som morfar är jag stolt över att inte ha fattat beslut åt dig. Kom ihåg att inte göra det åt dina barn. Annars kommer de att anklaga dig för resten av livet.”, säger hon och fortsätter:
– Det är därför jag hellre dör än tillåter gruvan. Jag vill inte fatta det beslutet åt mina barn. Om de vill tillåta gruvan är det upp till dem. Men om de tvingas leva i ett plåtskjul vid en motorväg och det är mitt fel, så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Folk som inte tillhör vår gemenskap tycker att jag borde bli mördad. De tycker att jag hindrar utvecklingen. De tror att de kommer att få jobb. De förstår inte att det mesta kommer att utföras av maskiner. Min mormor lever fortfarande och hon hoppas att hon ska dö innan jag dör. Hon är rädd. Men ibland glömmer hon det och önskar att min morfar vore i livet och fick känna stoltheten.
När jag frågar Nonhle Mbuthuma hur framtiden för hennes folk skulle se ut om hon fick bestämma har hon ett snabbt och tydligt svar:
– Jag önskar att våra politiker kunde vakna upp, om så bara för den här gången, och tänka som människor. Gå i våra skor ett tag. Vi har utvecklat en långsiktigt hållbar turistnäring i vårt område. Inte kortsiktig. Genom den kan vi skapa många fler jobb än gruvan någonsin skulle ge. Om politikerna bara kunde lyssna på folket och göra vad folket vill, inte vad de tror är bra för oss, så skulle vi inte ha några problem. När jag ser min hemtrakt i framtiden så ser jag hållbart jordbruk, ekoturismstugor nära stranden och lagade småvägar. Inga motorvägar. Inga gruvor. Att allt är som vanligt och att alla arbetar tillsammans. Det är den lyckligaste gemenskapen. Men politikerna ser turismen som långsam utveckling, det är därför de tvingar på oss gruvan. För att den är snabb och kortsiktig.
Hon berättar att Pondoland till skillnad från många andra platser i Sydafrika, inte har några vattenproblem. Där har aldrig varit torka och dricksvattnet kan hämtas direkt från floden:
– Vi har kvar alla träd, vi har skyddat naturen och därför regnar det ofta. Men om gruvan kommer till Pondoland kommer vattnet att förstöras. Gruvan använder så mycket vatten. Floderna kommer att bli förstörda. De kommer att bli förgiftade. Gruvbrytningen skulle förstöra både vår mark, vårt vatten och vår kultur. Idag behöver vi inte ens koka vattnet innan vi dricker det. När jag tänker på det här på natten förlorar jag sömnen. Hur kan jag skydda det jag älskar?
Trots att Pondoland ligger nästan högst upp på listan över platser med flest rödlistade arter i världen, och trots att naturen i området är unik och lockar tusentals turister varje år, finns det inget nationellt beslut som skyddar platsen från exploatering. Nu hoppas Nonhle Mbuthuma att det växande internationella stödet kan hjälpa Pondofolket att skydda sina förfäders marker för kommande generationer:
– Det är jobbigt att kämpa så länge utan att få bevis för att det lönar sig. Om gruvföretaget inte inser att det är lönlöst att fortsätta arbeta för en gruva i Pondoland så kommer det att tvinga oss mot avgrunden tills det har lyckats. Men vi kommer aldrig att säga ja till gruvan. Vi kommer aldrig att sälja vår mark. Vi tänker inte förlora kontrollen och jag kommer aldrig att ändra mig. Gruvförespråkarna såg Bazooka som ett stort träd och de trodde att de sågade ned motståndet när de dödade honom. Men träd har rötter.
Emma Lundström
