I ett grådassigt Rosenbad presenterades utredningen i tisdags. Foto: Jonatan Johansson
I tisdags presenterade regeringens Välfärdsutredning sina förslag när det gäller hur den offentliga finansieringen av privat utförda välfärdstjänster ska regleras. Utredningen föreslår bland annat ett vinsttak på sju procent vilket ungefär motsvarar en normal vinstnivå på den vanliga kommersiella tjänstemarknaden. Man föreslår också en striktare prövning av privata aktörer som önskar etablera en offentligt finansierad verksamhet inom välfärdssektorn.
Få utredningar har emotsetts med så stort intresse och kan få så stor politisk sprängkraft som Ilmar Reepalus välfärdsutredning. Uppståndelsen beror på två motsatta intressen.
Å ena sidan: Möjligheten att bryta ner den solidariska välfärdssektorn, fredad från exploatering, är ett huvudmål för de svenska kapitalisterna. Dels för de lättförtjänta vinsternas skull, dels för deras ideologiska strävan att låta marknadskrafterna penetrera varje del av samhället och på så sätt undandra allt större delar demokratisk kontroll.
Å andra sidan: Svenska folket, långt in bland de borgerliga kärnväljarna, vill inte ha vinster i välfärden. Bara 10 procent tycker att det ska vara fritt fram för vinstuttag från skattefinansierad välfärd.
Detta i sin tur kan bara förklaras med att den universella, offentligt finansierade välfärdsstaten korrekt uppfattas som en demokratisk erövring, lika viktig som den allmänna rösträtten. Den genomfördes under stor politisk enighet (i huvudsak hade bara moderaterna mer omfattande invändningar) under 1960- och 70-talet. Reformerna spikades av riksdagen, men hade ofta tillkommit under hård press utifrån och underifrån. Att så många reformer hade jämlikhetsprägel berodde t ex på den starka kvinnorörelsen, där krav som kommunal dagisutbyggnad även fick starkt stöd av borgerliga kvinnoorganisationer. För de flesta var det självklart att dagis åt alla – eller bostäder i masskala eller en utbyggd äldrevård – bara kunde genomföras av en stark offentlig sektor.
Men så fort grunden till välfärdssamhället lagt med gemensamma resurser dök krämarna upp och krävde att få kalasa på bygget. Det började med några små privata dagis i Nacka under 1980-talet. Profitjakten fick sitt stora genombrott under regeringen Bildt i början av 1990-talet som gav fritt fram för skola och dagis. Reformerna godkändes – och utvecklades – när Göran Persson tog över och på några decennier blev Sverige ett av de mest avreglerade länderna när det gäller att kunna tjäna pengar på välfärd – för skola det allra främsta.
Till skillnad från välfärdsreformerna under 1970-talet var utvecklingen inget resultat av tryck underifrån. Tvärt om, undersökning efter undersökning har visat att motståndet mot vinsterna ligger kvar på en oförändrat hög nivå. Trots det har varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar velat ingripa.
Att det över huvud taget blev en utredning om vinster i välfärden var helt och hållet vänsterpartiets förtjänst. Det var det villkor man ställde för att stödja en röd-grön regerings budgetalternativ.
Men resultatet är en djup besvikelse. Det är uppenbart att utredningen inte ens försökt uppfylla sina direktiv. Syftet med utredningen skulle vara ”att säkerställa dels att offentliga medel används till just den verksamhet som de är avsedda för och på ett sådant sätt att de kommer brukarna till godo, dels att eventuella överskott som huvud regel återförs till den verksamhet där de uppstått.”
Något sådant förslag har man inte lagt. Istället vill man tvärt om stadfästa rätten att ta ut vinster på samma nivå som den övriga tjänstesektorn – ca 10 procent. Några kvalitetskrav eller krav på lägsta bemanning föreslår man inte. Om ett förslag liknande detta skulle antas betyder det att det även fortsättningsvis är fritt fram att tjäna rejält med pengar på välfärden. Reepalu har blankt struntat i direktivet om att lägga fram förslag där huvudregeln är att överskottet skall återföras till den verksamhet där de uppstått.
Av bitter erfarenhet vet dessutom var och en att de 10 procent som företagen ska få ta ut på det ”operativa kapitalet” – ett begrepp Reepalu av naturliga skäl hade svårt att precisera – i de kreativa riskkapitalisternas bokföring kan omvandlas till helt andra och högre summor.
Och dessutom – nu har det politiska kattrakandet börjat. Vilka beslut som kommer att fatta så småningom är inte möjligt att förutse.
Eftersom Sverigedemokraterna, efter ett antal bjudmiddagar med Svenskt näringsliv, svängt och kommit fram till att vinster i välfärden ändå inte så dumt, saknas idag stöd för Reepalus förslag i Riksdagen.
Alliansen vill till varje pris, hårt pressade av sina uppdragsgivare inom näringslivet, undvika vinsttak över huvud taget, och vill i stället förhandla om ett antal mer eller mindre tydliga kvalitetskrav. Men samtidigt vill framför allt moderaterna gärna slippa vinstdebatten i valrörelsen 2018; särskilt skolan är problematisk för partiets väljare.
Regeringen, och LOs ordförande Karl Petter Thorvaldsson, har sagt sig förespråka blocköverskridande överenskommelser baserat på utredningens förslag. Det betyder i så fall att man är beredda att ytterligare höja vinstnivån för att nå en överenskommelse med alliansen. Problemet är att i så fall faller överenskommelsen med vänsterpartiet, vilket kan leda till regeringskris.
Kanske bestämmer sig regeringen för att gå fram med Reepalus förslag, ta förlusten i Riksdagen, och inför nästa val framstå som radikala i frågan. Kanske satsar man på att i första omgången angripa vinsterna i skolan, Thorvaldsson har mumlat om det, och acceptera dem i vård och omsorg.
Men hur ska man handskas med Vänsterpartiet – och hur agerar Sjöstedt? Det är uppenbart att Reepalus förslag inte leder fram till att överskottet i de privatägda företagen återförs till verksamheten. Oroväckande signaler från Vänsterpartiet antyder att man är beredda till kompromisser med regeringen, att hitta ett acceptabelt procenttal för fortsatt vinstuttag. Det skulle vara ett stort nederlag i kampen för att försvara det solidariska välfärdssamhället.
För det första för att varje vinstprocent kommer att kunna manipuleras av välfärdskrämarna. För det andra, och viktigare: att låta välfärdssektorn fortsätta vara utsatt för marknadens exploatering är ett hot mot själva välfärdsstaten. Som forskningen visat – se till exempel intervjun med John Lapidus i Internationalen härom veckan om segregeringen inom sjukvården – leder varje steg av marknadsanpassning av välfärd oundvikligen lett till ökade klassklyftor. Utslagning och ojämlikhet är ju en grundbult i det nyliberala projektet. Att ge upp den principen nu vore att slutligen kapitulera för marknadens diktatur också över välfärden.
Därför är en fortsatt kamp för en välfärd helt utan vinst viktigare än någonsin. Visst kommer näringslivet att pytsa in miljarder för att kunna fortsätta tjäna pengar på elever och åldringar, men de senaste dagarna har också sociala medier översköljts av motstånd. SEKO Stockholm uttryckte nyligen sin djupa oro för att Reepalus utredning leder till en reträtt ”trots det stora folkliga stödet för en non-profit-princip i välfärden, och trots de omvittnade och fortsatta problem som dräneringen på resurser i välfärden ger upphov till … Våra skattepengar ska inte gå till riskkapitalets redan välfyllda och undangömda bankkonton.” Och det socialdemokratiska studentförbundet menar att med ”ett fortsatt vinstuttag i välfärden raseras grunden för det jämlika samhället. Regeringen måste lägga ett förslag som garanterar att eventuella överskott stannar i verksamheten och kommer medborgarna, oss alla, till godo och att kundlogiken försvinner från våra privatliv.”
Ett ofta utnyttjat knep för att avföra en besvärlig fråga från dagordningen är att tillsätta en utredning. Denna gång har det inte lyckats. Reepalus försök kan istället leda fram till diskussioner där den breda vänstern befinner sig på hemmaplan.
Kjell Östberg
