Ledaren # 4 2018
► Ett steg i rätt riktning
► Vinsttak är ingen lösning
►Huvudfrågan är driftsformen
Så kom vi ett steg närmare till att Ilmar Reepalus vinstutredning blir verklighet. Jonas Sjöstedt låter meddela att det innebär ”slutet på vinstjakten i skolan, i äldreomsorgen, i allt som har med socialtjänsten att göra, i LSS”. Riktigt så enkelt är det nu inte, men med tanke på näringslivets hysteriska motstånd är sju procents vinsttak på välfärdsföretagens så kallat ”operativa kapital” kanske ett kliv i progressiv riktning.
På diverse borgerliga debattörer och näringslivsföreträdare låter det gärna som om lagförslaget skulle vara ett de facto-förbud mot alla slags vinst, med hänvisning till att välfärdsföretag ofta har ett minimalt, eller till och med negativt operativt kapital. Det är förstås nonsens och bygger antingen på att debattörerna är ohederliga eller okunniga. Eller så hoppas de på att en ensidig debatt kring vinstnivåerna hindrar mer djupgående perspektiv att bryta igenom – och i så fall tycks de ju ha lyckats.
För visst torde vinstbegränsning vara en delvinst, åtminstone en symbolisk sådan, vilket i dagens signalpolitiska era inte alls skall underskattas. De värsta avarterna av kortsiktig vinstjakt kan det bli stopp på, de mest oseriösa spekulanterna kanske letar investeringsmöjligheter på annat håll och kanske, kanske kan det genomborgerliga debattklimatet vridas till att handla om någonting annat än brottslighet i förorter.
Någon slutgiltig lösning är det i alla fall inte. Snarare är det en konstruktion som öppnar för problem. Bland andra nationalekonomen Stefan de Vylder har påpekat att en vinstnivå satt i relation till det operativa kapitalet (det vill säga fysiska tillgångar såsom utrustning och byggnader) slår mot de välfärdsaktörer som investerar i hög personaltäthet istället för i prylar, eller hyr lokaler istället för att äga dem. Det kan ju tyckas rätt orättvist, men framförallt pekar det mot den större problematiken med vinstreglering som politiskt verktyg; det är ineffektivt och otympligt och den som vill hittar alltid kryphål.
Det är inte första gången vi skriver detta, men det tål att upprepas; vinsttak stoppar inte att välfärd drivs med profit som främsta syfte. Faktum är att inte ens det mer önskvärda scenariot med totalt vinstförbud skulle stoppa möjligheterna att ta ut vinst. Det går alltid att lösa genom att ta in exempelvis bemanningsföretag eller via olika underleverantörer.
Den politiska kärnfrågan är till syvende och sist inte vinstnivåerna utan driftsformerna. För även om vi har grund för vår ilska mot att privata intressen skor sig på offentliga medel så är det ändå utförandet och tillvaron för brukare och anställda som måste stå i centrum. Vi kommer att tvingas leva med en välfärd präglad av kortsiktighet och skeva prioriteringar så länge företag tillåts i sektorn – OCH så länge de offentligt ägda verksamheterna drivs som företag, med företags kortsiktiga vinstmål som den regerande principen.
Så skåla i Pommac för vinstbegränsningarna, men vänta med att korka upp champagnen. Ta istället tillfället i akt att på allvar göra upp med de företagsmodeller som kommit att råda över allt större delar av vårt liv, som gör pengapåsar av barn och sjuka, men minusposter av deras behov. Gör det rödgröna lagförslaget till början på slutet för New Public Management – men förvänta ingen quick fix.
