Staten och gruvindustrin sitter i samma båt

Ojnaremanifestation i Stockholm. Foto: Emma Lundström

Demonstration för Ojnareskogen i Stockholm i augusti 2012. Fyra år senare går skogen, marken och vattnet fortfarande inte säkra. Högsta förvaltningsdomstolen har precis meddelat att regeringens beslut att skydda Ojnare genom Natura 2000 inte gäller.

Samtidigt som Ojnareskogen fortfarande inte är skyddad står Gotland inför ett nytt liknande scenario fast i betydligt större skala. Med största sannolikhet kommer ett område på 3 600 hektar att under hösten bli utpekat som riksintresse för kalkbrytning. Finska Nordkalk äger redan mark i området och när beslutet väl är fattat kommer gruvbolaget troligen att söka brytningstillstånd så fort som möjligt. Men platsen är avgörande för grundvattnet på den vattenbristdrabbade ön.

I dagarna slår en ny forskningsrapport – som är resultatet av ett samarbete mellan Luleå tekniska universitet och Umeå universitet – fast att konflikterna kring gruvetableringar i Sverige troligen kommer att fortsätta så länge tillståndsprocessen och samråden fungerar som de gör i dag när lokalbefolkningen i princip körs över. Internationalen har tidigare skrivit om forskningsprojektet som studerat de omtvistade gruvprojekten i Kallak, Jokkmokk och Rönnbäcken, Tärnaby. På båda platserna har vattenfrågan varit avgörande för gruvmotståndarna.
Forskningen får just nu genklang i socknarna Ala, Buttle och Etelhem mitt på Gotland. Där växer oron eftersom Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, har föreslagit att 3 600 hektar i området ska bli riksintresse för mineral. Samtidigt har en annan avdelning på den statliga myndigheten visat att platsen är extremt viktig för Gotlands vattenförsörjning. I helgen fylldes Vänge bygdegård av bekymrade ortsbor när Daniel Heilborn berättade om vilka konsekvenser ett storskaligt kalkbrott på platsen kan få för vattnet.

Daniel Heilborn berättar om hur Gotlands grundvatten kan drabbas av ett storskaligt kalkbrott i Buttletrakten.

Daniel Heilborn har varit en av de mest aktiva i kampen för Ojnareskogen. Numera sitter han i tekniska nämnden för Miljöpartiet och fokuserar på vattenfrågor. I Vänge berättar han att SGU har lyckats pricka in det föreslagna riksintresset mitt i det område som har mest nederbörd på hela Gotland och där det följaktligen bildas mest grundvatten. Det föreslagna området är ungefär elva gånger tre kilometer och det i särklass största området som förslagits som riksintresse på ön.
För att förstå omfattningen förklarar Daniel Heilborn att det idag största sammanhängande brottet, Klinthagen på norra Gotland, är 1000 hektar. Riksintresset som är föreslaget i Buttle/Etelhem är mer än tre gånger så stort. Redan har provborrningar gett sinade brunnar. Om området blir riksintresse för kalk kan omfattningen och konsekvenserna av framtida brott bli betydligt större.

SGU har i samarbete med Region Gotland letat grundvatten på ön under ett antal år. De har läst av berggrunden på ett djup av upp till 300 meter och kunnat hitta både vattenkroppar för eventuella dricksvattentäkter och se kalkstenens sammansättning. Bland annat upptäcktes en lång sammanhängande vattenkropp som sammanfaller med det föreslagna riksintresset för mineral. Den vattenkroppen skulle, enigt Daniel Heilborn, kunna ge en uttagsmöjlighet på 6 000 till 20 000 liter per timma:
– Det är det mesta man kan hitta på Gotland. Man kan fråga sig vad som skulle hända om man bryter 60 meter djupt i kanten på en sådan här sammanhängande grundvattenkropp. De två intressena krockar och vi har haft den konflikten i alla tidigare ärenden med kalkbrytning på ön.
I ansökningarna från gruvbolagen påstås ofta att berggrunden är tät och att det inte kommer att förekomma läckage. Men alla gotlänningar vet att berggrunden är fylld av sprickor. Att grundvattnet inte skulle påverkas av storskalig kalkbrytning i Buttle är därför omöjligt. Detsamma gäller för de större och mindre vattendrag som har sina källflöden i området. En annan oroväckande faktor i det hela är att det finns uran i marken.

Nordkalk sökte provbrytningstillstånd för Bunge Ducker i Ojnareskogen på norra Gotland redan 2005. Sedan dess har rättsprocessen pågått och opinionen mot brottet vuxit sig allt starkare. 2015 beslutade regeringen att Ojnareskogen ska skyddas vilket har gjort Nordkalk alltmer desperat. Den kalksten som företaget bryter vid Klinthagen i Lärbro kommer bara att räcka några år till.
Det är här Buttle kommer in i bilden. Sedan flera år tillbaka äger Nordkalk tre fastigheter i området som nu föreslås som riksintresse. Redan år 2011 köpte företaget Altajme, den största gården i Buttle med tillhörande stora skogsmarker. Fastigheten ska ha gått för 18 miljoner kronor och sammanlagt äger nu Nordkalk 800 hektar mark i området. Provborrningar ägde rum under 2014 och det visade sig finnas omfattande ren revkalksten lämplig för stålindustrin till ett djup av 60 meter. I september i år sade Nordkalks chefsgeolog, Håkan Pihl, att han hoppas att brytningen i Buttle kan ersätta den som företaget försökt få till stånd i Bunge Ducker. Enligt företaget har SGU:s undersökning möjliggjort en ”affärsmässig bedömning” av kalkstenen i området.

Och det är just det som är oroväckande. Att SGU går gruvindustrins ärenden. När den statliga myndigheten pekar ut ett riksintressen ska det vara för att området har värdefulla egenskaper som anses ha stor betydelse för samhällets behov. Om ett område har utpekats som riksintresse för mineral så väger det väldigt tungt i en miljöprövning. Riksintresse för mineral slår ofta ut andra riksintressen, som naturvård och kulturvård. Men saken är den att SGU:s avdelning för bergmaterial är tätt knuten till gruvindustrin. Daniel Heilborn berättar att avdelningen har ett prospekteringsråd där företrädare för alla de stora gruvbolagen sitter med, liksom Svemin, branschorganisationen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige:
– Där talar man bland annat om vilka områden som borde pekas ut som riksintresse. Det är alltså ett samarbete mellan en statlig myndighet och gruvnäringen. Så går det till. Men nu säger Nordkalk att det faktum att de har köpt väldigt mycket mark i det här området inte har något att göra med att SGU har hittat rätt sorts kalk här. Och SGU är väldigt noga med att säga att riksintresseförslaget inte har någonting med Nordkalk att göra. Större delen av Nordkalks inköpta markområden råkar som av en tillfällighet ligga inom det föreslagna riksintresset för mineral.
Områden kan alltså utpekas som riksintresse i beslut som inte går att överklaga och i gruppen som ska ta beslutet sitter de som är betjänta av att få det utpekat som riksintresse för att de vill bryta mineral. I fallet Nordkalk är det snarare fråga om att SGU pekar ut ett riksintresse för Finland. Endast en tredjedel av kalktransporterna från Gotland går till svenska behov, resten skeppas utomlands. SSAB får köpa den gotländska kalken från Finland till världsmarknadspris.

Bristen på vatten har varit påtaglig för Gotland den här sommaren. Ön har haft bevattningsförbud under vissa perioder i många år, men nu är läget än mer allvarligt. Utan en fungerande grundvattenförsörjning är det svårt att se någon framtid för jordbruket och turistindustrin på ön. Daniel Heilborn anser att alla de stora grundvattenkropparna och sjöarna i Sverige borde bli riksintresse för dricksvattenförsörjning och att alla områden där SGU har hittat stora grundvattenkroppar borde pekas ut som vattenskyddsområden. Han menar att det borde ske redan innan de tas i bruk som vattentäkter eftersom det måste finnas resurser i framtiden också.
Men precis som på alla platser runtom i landet hamnar vattenfrågan i andra hand i förhållande till jobbfrågan. Socialdemokraterna på Gotland rättfärdigar den storskaliga mineralexploateringen med argumentet att den skapar jobb. Miljöpartiets Stefaan De Maecker påpekar att det är viktigt att göra skillnad på den storskaliga kalkindustrin, som i princip inte ger några lokala jobb alls, och den som sker i liten skala, där kalken förädlas i hög grad vilket skapar många arbetstillfällen:
– Det behöver inte vara ja eller nej till kalkbrytning. Det finns ju faktiskt kalkindustriarbeten på Gotland som inte gör den här stora skadan på våra vattentäkter och vår miljö. Som skapar mycket jobb i förhållande till påverkan.

Jörgen Pettersson, ordförande för Gotlands Botaniska Förening, visar på höga naturvärden i det av SGU nyligen föreslagna riksintresset för mineral på Gotland.

Området som är föreslaget som riksintresse har generellt sett höga naturvärden och omges av hällmarker, våtmarker, myrar, vattendrag och gammal skog. Förutom jordbruksmarken är det ett ganska stort sammanhängande oexploaterat område som har en prioriterad naturtyp enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Den känsliga alvarmarken och kalkhällarna är grogrund för den sällsynta blomman alvarstånds och den fridlysta avarönnen – som bara finns på Gotland och som ska vara skyddad enligt artskyddsförordningen. Här finns också skyddade djur, som apollofjäril, svartfläckig blåvinge och nattskärra och trädlärka.
I nuläget har SGU:s förslag skickats till tre remissinstanser som har möjlighet att komma med synpunkter: Boverket, länsstyrelsen och Region Gotland. Dessutom kan militären komma att säga sitt eftersom det finns en stor signalspaningsantenn i området.
SGU hoppas att beslutet ska kunna fattas innan årets slut. Det kan inte överklagas och Nordkalk räknar med att börja tillståndsprocessen för att starta kalkbrott i Buttle om något år. Håkan Pihl sade nyligen till P4 Gotland att det är till ”fördel för bolagets framtidsplaner” att SGU föreslagit området som riksintresse för kalksten.
Under mötet i Vänge understryker Miljöpartiets Isabel Enström att det kommer att handla om en lång process som kan ta många år:
– Det här är ett nytt Ojnareskogen fast i Buttle och av en mycket större kaliber.
Daniel Heilborn påminner om vikten av att bilda opinion i frågan:
– Förmedla det ni har hört idag till era grannar. Försök ta reda på mer och kontakta andra politiska partier och uttryck er oro. Opinionen från de boende är avgörande.

Några dagar efter mötet i Vänge beslutar Högsta förvaltningsdomstolen om inhibition av det regeringsbeslut som togs 2015 för att skydda Ojnareskogen. Domstolen går på Nordkalks linje och menar att det inte kan bli något nytt Natura 2000-område i Bunge innan domstolen fattat sitt slutliga beslut gällande Nordkalks begäran att regeringsbeslutet upphävs genom rättsprövning. Högsta förvaltningsdomstolen omöjliggör därmed för EU-kommissionen att skriva in området i förteckningen över Natura 2000-områden, vilket annars skulle ha skett på ett sammanträde den 8 november. Således fortsätter Ojnareskogen och dricksvattenförsörjningen att vara hotad på Gotland, oavsett hur det blir i Buttle.

Text och foto: Emma Lundström

Gården Altajme med tillhörande skogsmark mitt på Gotland ägs av det hårt kritiserade finska gruvbolaget Nordkalk. Fastigheten är en del av de 3 600 hektar som SGU, Sveriges Geologiska Undersökning, har föreslagit ska bli riksintresse för kalkfyndighet. Myndigheten har samtidigt genomfört undersökningar som visar att området är avgörande för den vattenbristdrabbade öns dricksvattenförsörjning. Nu växer oron bland lokalbefolkningen. Foto: Gunnar Britse

Tidigare i Internationalen:

Hotet hänger över Máxima Acuña

Legosoldater attackerar urfolksresning i USA

Socialdemokratisk chefredaktör går vilse i Ojnareskogen

“Ny forskning kring gruvmotstånd: “Platsen har oerhört stor betydelse”

Lyssna till folket och inte till Bergsstaten

Ojnare ger kraft åt samisk mobilisering

Ojnareskogen är en gräsrotsseger

Ojnareskogen är förhoppningsvis bara början

Ojnareskogen – skyddas eller skövlas?

Gállok Protest Art på Cyklopen

Landgrabbing pågår i Sverige