Det är tisdag eftermiddag och jag skulle ha satt kaffet i halsen. Om jag drack kaffe. Nyhetsrubriken slår mig i ansiktet: Landsbygden blir snart en ”skräpyta”. Ordet skär i hjärtat. Skräpyta. Enligt medierna är det en professor som har sagt ordet. En Stockholmsprofessor i ekonomi. Han heter Kjell A. Nordström och arbetar tydligen på Handelshögskolan. Med en enkel sökning på Internet framkommer det att Nordström inte alls är professor. Han har en ekonomie doktorsexamen inom internationellt företagande. Han är alltså doktor i företagsekonomi.
Det var på Nordic Business Forum Sweden som Kjell A. Nordström sade det obehagliga ordet. Han ”levererade en framtidsprognos för landet” som det står i Aftonbladet. Framtidsprognosen såg ut som så att han förutspådde en enorm tillväxt i huvudstaden, samtidigt som han dömde ut glesbygden.
Nordströms framtidsprognos skrämmer livet ur mig. Enligt honom står hela världen inför den snabbaste urbaniseringen i historien. Om 30 år ska Stockholm ha en befolkning på fem miljoner samtidigt som Sveriges landsbygd och småstäder blir helt öde. De blir ”skräpytor”. Ekonomiskt ointressanta. I Nordströms verklighetsuppfattning.
Saken är den att jag skulle ha haft större förtroende och förståelse för Nordström om han hade uttryckt sig annorlunda. Det finns ju mycket som tyder på den snabba urbanisering som han talar om. Och denna urbanisering måste ifrågasättas, dess konsekvenser diskuteras. Men det sätt som företagsekonomen Nordström uppenbarligen pratar om glesbygden på är ingenting annat än vedervärdigt.
Enligt Veckans Affärer sade han till exempel att ”Värmland och Gotland är typiska fall av skräpytor”. Detta är ytor där det inte kommer att ske någon ekonomisk aktivitet eftersom jobben och människorna kommer att ha flyttat till Stockholm, enligt Nordström. Inte ett ord om att det handlar om en medveten avvecklingspolitik, inte ett ord om resursfördelning. Men desto fler ord som visar vad Stockholmsprofessor Nordström har för syn på glesbygden redan i nuläget: ”Där finns inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, bara träd. Åker du dit kommer du hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.”
Jag skulle vilja träffa den här Nordström, se honom i ögonen och tala om för honom vilken översittare han är. Vilken bluff. Vilken inkompetent fjant. Alkoholister, barn och knäppgökar. Tack. Då kan jag gärna vara en knäppgök. Jag kommer från en skräpyta. Jag hör hemma på en skräpyta. Jag värderar denna skräpyta högt. Till skillnad från Nordström tycker jag inte att det är spännande att Stockholm växer snabbare än Kina, utan skrämmande. Och jag tycker att det är djupt beklagligt att en ekonomie doktor menar att vi i framtiden kommer att leva i en värld där ekonomin är centrerad kring 600 ”superstäder” snarare än nationer.
Enligt mig finns det inga skräpytor. Det finns en politik som påverkar hur olika ytor värderas. Det finns en politik som dränerar ytor på naturtillgångar och lämnar dem fattiga och utarmade. Det finns en politik som har gjort Gotland till en ö som bara ska vara till för lyxturism och kalkbrytning. Det finns en politik som dödar glesbygden. Men skräpytor, det finns det inte. Bara skräpdoktorer med en egen agenda som dömer ut människor och platser helt insiktslöst. Och som tydligen inte har en tanke på att den eskalerande klimatuppvärmningen kommer att lägga många av ”superstäderna” under vatten.
Emma Lundström