Det går väldigt långsamt att åka tåg från Umeå till Luleå. Står det en älg inne bland träden hinner du se den. Banan är hemskt sliten av alla malm- och ståltransporter och på sträckan mellan Bastuträsk och Boden skulle det nästan gå fortare att cykla. Där orsakar de nötta skenorna många urspårningar vilket inte bara orsakar stora förseningar för resenärerna utan även får ödesdigra konsekvenser för produktionen eftersom all transport kan ligga nere i flera timmar. Problemet är att det bara finns ett elektrifierat spår.
Hoppet för de boende i den här delen av landet är en förlängning av Botniabanan. Något som kan tyckas helt rimligt om hela Sverige verkligen ska leva. Men satsningen på Norrbotniabanan har fått somliga att se rött. Eller snarare blått. Häromveckan kallade det moderata trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons förlängningen för en ”krigsförklaring mot Stockholmsregionen”. I en intervju i SvD sade han att regeringens budget kraftigt missgynnar huvudstaden och att ”Stockholm är satt på undantag när det gäller drift och underhåll av vägar”. Trafiklandstingsrådet tycker att det är skandal att Stockholm bara kommer att få ”några miljoner” av nästa års infrastruktursatsning på 200 miljoner. Satsningen på Norrbotniabanan anser han vara både oseriös och provocerande. Punktligheten inom SL är viktigare för honom.
Efter hård kritik från många håll försökte Kristoffer Tamsons att nyansera bilden lite. Det gick inget vidare. Bland annat anklagade han regeringen för att ställa landsändar mot varandra, vilket är ganska komiskt med tanke på hans eget uttalande. Men Kristoffer Tamsons verkar inte vara en eftertänksam man. Om han hade varit det hade han kanske sett hur bisarrt det är att påstå att Stockholm är satt på undantag i förhållande till Norrbotten när det gäller satsningar på infrastruktur. Han hade också möjligtvis insett hur osanningsenligt det är att hävda att Norrbotniabanan är en krigsförklaring mot huvudstaden. Om vi ser det ur ett krasst ekonomiskt perspektiv kommer banan snarare att ösa pengar söderut, eftersom en stor del av intäkterna från näringsliv och råvarutransport hamnar just i Stockholm. Den gruvindustri som Moderaterna under sin tid vid makten omfamnade så helhjärtat är helt beroende av ett fungerande järnvägsnät. Varje dag fraktas stål motsvarande ett Eiffeltorn från norra Sverige. SSAB och LKAB sinkas av den dåliga banan och mindre företag har skippat järnvägen helt och hållet och kör på lastbilstransporter.
Det går att diskutera huruvida gruvnäringen är en hållbar industri men, så länge landet hänger upp sitt ekonomiska välstånd på den så borde transporterna ske på det mest miljövänliga sättet. Dessutom skulle Norrbotnibanan innebära halverade restider mellan de nordliga kuststäderna. Något som skulle göra väldigt mycket för möjligheterna att bo, arbeta och resa i området.
I juni förra året sade Kristoffer Tamsons till SVT att ”vi måste se till att de pengar som ska gå till svensk järnväg går där människor bor och där människor reser, och inte till träd i Norrland”. Någon borde upplysa trafiklandstingsrådet om att det finns människor utanför Stockholmsregionen. De människor vars åsikter och liv hans parti och hela den oheliga Alliansen ignorerade under gruvboomen och som han själv nu alltså avfärdar som träd. Tamsons okunskap om vad Norrbotniabanan innebär och varför den är viktig, är direkt pinsam.
Emma Lundström
Fakta:
Norrbotniabanan är en 27 mil lång kustjärnväg som planeras mellan Umeå och Luleå. Investeringskostnaden är beräknad till cirka 30 miljarder kronor och beräknas ta tio år. Första etappen, mellan Umeå och Dåva, ska enligt planen börja byggas 2018. Den möjliggör järnvägstransporter till två viktiga kraftvärmeverk.
