Avtalsrörelsen: ”Det behövs andra medel för att jämna ut inkomstklyftorna”

LO-förbunden har nu förklarat att man tänker hålla ihop när man går till förhandlingarna i nästa års avtalsrörelse, efter att samordningen sprack förra gången.
– Samordning är i grunden är bra, eftersom det är genom fackföreningsrörelsens kollektiva styrka som vi kan sätta press på arbetsgivarna och få igenom våra krav. Det är ett uttryck för klassens enhet, en idé som vi måste återskapa, säger Jan-Olov Carlsson, ordförande för IF Metalls klubb på Volvo i Umeå och medlem i Socialistiska Partiet.
– Rent praktiskt är samordning svår att uppnå så länge LO-förbunden förhandlar självständigt. Kravet från medlemmarna är att förbunden ska slåss för deras intressen utifrån de förutsättningar som råder. Det skiljer sig en hel del mellan att ha industrikapitalet som motpart jämfört med att ha landsting och kommuner på andra sidan bordet. Men samordningens konkreta uttryck är att förbunden ska vara beredda att strejka för grupper utanför det egna avtalsområdet. Alternativet till LO-samordning är alltså mycket sämre, säger Jan-Olov Carlsson.
– En berättigad kritik mot samordningen är att exportindustrin dikterar villkoren. Det så kallade märket upprätthåller lönestrukturen som finns i samhället. Det gäller inte minst skillnader mellan arbetarnas och tjänstemännens löner, eller de skillnader som faktiskt finns för dem som tjänar över 24 000 kronor per månad, men inte så mycket mer. Inte minst för­hand­ling kring procentpåslag istället för lika kronpåslag befäster de strukturella skillnaderna.

Denna gång säger LO-ledningen alltså att man vill göra en låglönesatsning i avtalsrörelsen genom att se till att de som tjänar mindre än 24 000 kronor ska få ett extra kronpåslag, utöver procentsatsen. Jan-Olov Carlsson tycker i grunden att det är en bra idé, men menar att det behöver göras mer.
– Jag uppskattar och stöder tanken bakom detta. Man lever på kronorna, inte procenten. Så länge man bara går på procentsatsen vidmakthåller man de strukturer som gör att låglönegrupperna inte kan komma ikapp, så då är det bra med extra kronpåslag för dem som tjänar minst, säger han.
– De svagaste grupperna kommer inte att kunna vinna själva. Därför måste man föra en kollektiv kamp. Men om man på allvar vill jämna ut inkomst­klyftorna så bör man använda andra medel också, som progressiv beskattning. Eller varför inte väcka debatten om övervinstfonder. En lågavlönad kvinna inom tvätteribranschen eller inom hemtjänsten får inte mer löneökning för att en byggnadsarbetare avstår från att ta ut löneökningar som skulle kunna vinnas i en offensiv lönekamp. Ett lönetak i avtalsrörelsen gynnar idag bara arbetsgivarna. Det behövs mer än en avtalsrörelse för jämlikhet i arbetet, avslutar Jan-Olov Carlsson.

Per Leander