Like a swede?

LO-borgen. Foto: Holger Ellgaard cc-by-sa

Ledaren # 24-25 2018

► Centralorganisationerna föregrep utredningen

► Vad har ledningarna för självbild?

► Vi måste ta strid för demokratin i facken

Det var för en stund oklart varför publiceringen av den så kallade Strids­åtgärdsutredningen, vars slutsatser läcktes redan i januari, plötsligt sköts fram från slutet av maj till den tjugonde juni. Optimisterna hoppades att det berodde på att slutsatserna var politiskt omöjliga för en socialdemokratisk regering att genomdriva innan valet, pessimisterna misstänkte att man planerade publiceringen efter midsommar i förhoppning om att alla protester skulle komma av sig i firandet, såsom är brukligt vid impopulära beslut. Det var nog få som trodde att de fackliga centralorganisationerna själva skulle sätta sig till bords och driva igenom precis de förslag som medlemsförbundens gräsrötter kämpat hela våren för att stoppa. Ändå var det exakt vad som skedde.
Plötsligt var en överenskommelse sluten och medlemsförbunden ställdes inför fullbordat faktum. Av alla fack är det bara Journalistförbundet som vägrat rätta sig i ledet, med hänvisning till att ingen faktiskt vet vilka konsekvenser inskränkningarna kommer få. Ändå lyser förhandlarna av vissheten om att det är de som tar ansvar för svensk arbetsmarknad. Något är skevt i självbilden.

2014 lanserade TCO en humoristisk reklamkampanj för den svenska modellen. ”Like a swede” porträtterar en excentrisk amerikansk miljonär som börjat leva just ”like a swede”, med sex veckors semester, friskvårdsbidrag och allt vad som, enligt reklamen, kommer med ett lönearbete i Sverige. Filmens poäng är förstås att den livsstil som bara är uppnåeligt för en miljonär i USA är vardag för en svensk. En reklamfilm för alla förbättringar som svenska fackföreningar drivit igenom? Nej, kontentan i TCO-filmen är istället att det är samförståndet som vi skall vara tacksamma för; i Sverige tar arbetsgivare och fack gemensamt ansvar för att löntagaren skall få det fint. Arbetsgivare och fack beskrivs till och med som Yin och Yang på arbetsmarknaden, som kommer överens för allas bästa. Här närmar vi oss något, nämligen synen på arbetsmarknaden som en delad enhet där parternas gemensamma intressen är ledstjärnan. Upplysta förhandlare som tar beslut för sina medlemmars och hela marknadens väl. Ibland säger en reklamfilm mer än tusen presskonferenser. TCO:s film producerades efter åtta år av borgerligt styre, för att sprida en annan bild av den svenska framgångssagan än den om Reinfeldt och Borg som med ”mjuk” högerhand ledde nationen – men vad gör det för nytta när motbilden är lika falsk som högerpropagandan?

TCO:s kampanjfilm säger mycket lite om svensk arbetsmarknad, men desto mer om förbundsledningens självbild. En sådan självbild kan du odla om du lever i en annan värld än medlemmarna du är satt att styra över, om du faktiskt tror att svensk arbetsmarknad kännetecknas av jämlika relationer, balans och ömsesidighet. Men verkligheten är ju en helt annan. Det är ständigt allt färre svenskar som lever ”like a swede” och att likna maktförhållandet på arbetsmarknaden med själva symbolen för jämvikt framstår som mer än lovligt naivt. Arbetarrörelsens Yin är hårt tillbakapressat av kapitalets Yang som sitter på alla tänkbara maktmedel i sin strävan att härska oinskränkt.

Sanningen är ju den att vi i hela västvärlden befinner oss i en politisk period där man på statlig och överstatlig nivå inskränker fackliga rättigheter på löpande band. Den nyliberalism som tappat i ideologisk styrfart tuffar vidare genom makten som finns i institutionerna. Det är förstås inte en internationell trend som vi vänder i en handvändning, men att den svenska arbetarrörelsen skall gå kapitalens intressen är även i den här kontexten häpnadsväckande. Svenska fackföreningar som föregriper nyliberala lagändringar genom att själva föreslå dem framstår varken som ansvarsfulla eller särskilt inflytelserika. Så agerar den som är mer angelägen om att upprätthålla skenet än att företräda medlemmarnas intressen.

Utanför LO-borgen har någon satt ögonbindel på August Palm-statyn för att han skall slippa se eländet som pågår. Huruvida vi vänder den internationella utvecklingen hänger på mer än vad som sker i Sverige, men vi måste åtminstone ta kampen för att få en fackföreningsrörelse som kan se sig själv i ögonen igen.

Dela