Solen gassade på många håll i landet när vårdupproret med parollen ”Slut på rean – En annan vård är möjlig!” höll sin nationella manifestationsdag den 4 september. De varma sensommarstrålarna var som en understrykning av det hoppfulla i att överbelastad vårdpersonal nu reser sig mot ett vårdsystem som inte fungerar. Och att allmänheten reser sig med dem. I Göteborg, Kramfors, Stockholm och Trelleborg samlades människor för att visa att det får vara nog nu. På 26 orter runtom i Sverige höjdes rösterna mot vansinniga nedskärningar och extrem arbetsbelastning.
I Umeå samlades uppemot 500 personer på Renmarkstorget mitt i centrala stan och lyssnade på vittnesmål och kamptal. Geriatriksjuksköterskan Eva Karlsson menade att det är en underdrift att säga att det mullrar från djupet av det svenska folket:
– Under flera års tid har vi upplevt hur den svenska sjukvården försämrats. Som vårdpersonal ställs vi inför ständiga neddragningar, omstruktureringar, brist på vårdplatser och kollegor. Som patienter riskerar vi att inte få den vård som hälso- och sjukvårdslagen säger att vi ska erbjudas. Och som friska så börjar vi oroa oss för att vi inte ska få den vård vi behöver den dag när, och om vi blir sjuka.
Eva Karlsson talade om hur Landstinget använder sina pengar på fel sätt och har galopperande utgifter för inhyrd personal istället för schyssta löner och rimliga villkor för de anställda. Hon beskrev också hur personalgrupper springer allt fortare för att inte låta stress och upplevelsen av otillräcklighet gå ut över patienterna:
– Att Landstingen har dålig ekonomi, det kan vi konstatera. Men något som kanske är än värre, och som i stor utsträckning påverkat utvecklingen inom svensk sjukvård, det är att man har infört styrsystem inspirerade av modeller från industrin. Sådant som New Public Management och Lean har fått till följd att vården har fragmentariserats och att den som behöver vård reduceras till delar som ska behandlas var för sig. De fina målen, att svensk sjukvård ska bedrivas enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och bygga på etiska principer, trängs undan för ekonomiska incitament där helhetssynen på människan helt försvunnit.
Vårdupprorets krav är rimliga. Vårdpersonalen kräver en hållbar arbetsmiljö för alla professioner i vården, tid för återhämtning vid natt- och skiftarbete, färre patienter per sjuksköterska i akutsjukvården – vilket ger färre vårdskador och ökad överlevnad, att ingen ska behöva dö på grund av platsbrist, adekvat löneutveckling över arbetslivstid och lika vård för alla.
Sjuksköterskan Cecilia Lundberg påpekade att 3 000 personer dog av vårdskador år 2011, enligt Socialstyrelsens beräkningar.
– Hur många ska drabbas och dö under 2016? Vi måste prata om säkerheten. Vi måste prata om riskerna. Vården måste ställa om, eller tillsätta en haverikommission. Jag kräver att de folkvalda politikerna börjar lyssna. Jag kräver att de folkvalda politikerna börjar reagera.
Kämpar från Doroteaupproret var på plats och visade att det går att förändra sakernas tillstånd, att det går att vinna kampen om en bra vård för alla. Genom ihärdighet.
Undersköterskan Hanna Backlund tog upp vikten av att radikalisera facket, att ta missnöjet och klagomålen ut ur fikarummen och börja kämpa.
– Det är ju trots allt vi som är facket tillsammans, sade hon och berättade om hur nya, unga medarbetare blir utbrända och om hur läkare pressas att skriva ut patienter som egentligen är för sjuka:
– Arbetsmiljön är under all kritik och patientsäkerheten är ett skämt. Vi har nyutexaminerade sjuksköterskor som inskolar nyutexaminerade sjuksköterskor. Vi har kollegor som står i sköljen och gråter för att pressen är för stor.
Hanna Backlund påpekade att ledningen upprepar att patientsäkerheten inte är hotad. Det tycker hon är skitsnack eftersom det inte finns tillräckligt med personal för att patienterna ska kunna få den vård de behöver.
– Tänk om vi kunde få gå hem i tid någon dag, utan att vara slutkörd och utan att behöva fundera på hur det går för våra kollegor eller den där patienten som var så sjuk, sade hon och fortsatte:
– Politiker. Ledningen. Ni sitter där ni sitter på grund av oss. Går vi så faller ni. För ni har sett till så att nästan ingen vill jobba i vården som det ser ut idag. Så för er, för vår skull och för resten av Sveriges befolknings hälsa så kanske ni kan göra ert jobb, för vi gör vårt.
Björn Lif jobbar som sjuksköterska på akutmottagningen i Norrlands Universitetssjukhus. Han menade att den enda lösningen på problemen inom vården som har kommit uppifrån de senaste åren har handlat om att byta driftsform, att privatisera och ändra styrmodeller. Men de privata sjukhusen lider av samma problem som de offentliga. Lösningen är ingen lösning:
– Vi behöver faktiskt fördela om resurser om vi ska kunna erbjuda bra vård, sade han och krävde en mer konstruktiv dialog om förutsättningarna för vården:
– Med avstamp idag så samlar vi våra röster. De nävar som vi har hållit knutna i våra fickor de sista åren tar vi nu upp i luften.
De många talen ackompanjerades av visselpipor och uppmuntrande rop. Känslan på torget var den av tillförsikt. Förhoppningen om att kunna påverka makthavare och beslutsfattare genom att gå samman och med enad röst kräva förändring till det bättre. Plakaten talade sitt tydliga språk. Solen sken. Sommaren hade påbörjat sitt vanliga upphörande. Men vårdupproret har förhoppningsvis bara börjat.
Text och Foto: Emma Lundström
Tidigare i Internationalen:
”Arbetsmiljön är fruktansvärt tuff”
Päivi Vilkkavaara från vårdupproret: “Det har spridit sig explosionsartat”
