Det finns ett citat av den irländska socialistledaren James Connolly som ringer i mitt huvud just nu. Dels för att det är hundra år sedan Påskupproret på Irland, dels för att det i mångt och mycket beskriver något som behövs idag. Det lyder så här, i min översättning: “Det är inte längre möjligt att laga kapitalismen, den måste bort. Och i arbetet med att avskaffa den kommer katoliken och protestanten, katoliken och juden, katoliken och fritänkaren, katoliken och buddhisten, katoliken och mohammedanen att samarbeta, utan annan rivalitet än rivaliteten i att sträva mot ett mål som gagnar alla. Detta för att, som vi tidigare har nämnt, socialismen varken är protestant eller katolik, kristen eller fritänkare, buddhist, mohammedan eller jude: den är bara mänsklig. Vi som tillhör den socialistiska arbetarklassen inser att när vi lider tillsammans så måste vi arbeta tillsammans så att vi kan njuta tillsammans. Vi avvisar den kapitalistiska krigsföringens brandfackla och erbjuder er olivbladet för broderskap och rättvisa till och för alla.”
James Connolly skrev detta 1910, som ett svar på en katolsk prästs avfärdande av socialismen. Men det kunde egentligen lika gärna vara skrivet idag. Vi behöver samma kamp.
James Connolly var son till fattiga irländska immigranter i Skottland. Han började arbeta som 11-åring. Men istället för att försvinna i historiens mörka vrår som en av alla bortglömda arbetare som byggt vartenda land på jorden, blev han en av sin tids mest framstående marxistiska tänkare.
Den 12 maj 1916 avrättades James Connolly av en av den brittiska arméns exekutionsplutoner. Han arkebuserades för sin ledande roll i Påskupproret som ägde rum i april samma år. Ett uppror som blev startskottet för en kamp för självständighet och en social revolution på Irland.
Den brittiska armén kunde döda ledarna för upproret, men de kunde inte döda deras idéer.
Så vad hände i april 1916? En rebellstyrka tog tillfället i akt och försökte störta det brittiska styret på Irland medan kolonialmaktens soldater var upptagna med första världskriget. Varför? För att kolonialmaktens politiska ekonomi höll på att förgöra majoriteten av det irländska folket. Åren av kolonialstyre hade resulterat i underutveckling och utarmning. Storbritannien var intresserat av att skydda sina industrier på ön och inte alls av att skydda den irländska befolkningen.
Under den stora svälten 1845 till 1852 fortsatte exporten av råvaror till fastlandet samtidigt som en miljon irländare svälte ihjäl och en miljon emigrerade. Landsbygdens småbönder försvann. Brittiska markägare och arrendatorer tog över. Misären fick den katolska kyrkan att växa till sig. Den attackerade socialismen och begränsade kvinnans handlingsutrymme än mer än tidigare, religionen och hemmet skulle vara hennes enda fokus. Innan svälten hade bondesamhällets kvinnor en roll på gården och kunde använda sina färdigheter inom vävning och spinneri till att få ett visst ekonomiskt oberoende.
I början av 1900-talet var Irland i princip utarmat och slumområdena i Dublin bland de värsta i världen, dödstalet värre än i Calcutta.
Påskupproret var en reaktion mot allt detta och byggde i hög grad vidare på en radikal rörelse från revolutionsåret 1867, fenianismen, som ville göra Irland till en självständig republik och deklarerade att den irländska jorden skulle återbördas till det irländska folket. Fenianismen var – till skillnad från sin konservativa motpart, Home Rule – radikal, antiaristokratiskt, sekulär och internationalistisk. De som trodde på Home Rule bestod i hög grad av protestantiska markägare, präster och högutbildade som vill ta tillbaka den politiska makten till Irlands aristokrater och kapitalister.
Upproret 1916 var ett resultat av en republikansk rörelse för självständighet, men också för social jämlikhet, folkstyre och kvinnors aktiva deltagande i offentligheten. Home Rule motsatte sig suffragetterörelsen medan republikanerna hade aktiva suffragetter som Hanna Sheehy-Skeffington och Mary MacSwiney. Den hade också en kvinnoarmé, Cumann na mBan.
Republikanerna såg sig som en del av en internationell arbetarklass och ville samarbeta med den brittiska arbetarklassen mot överheten. Arbetarrörelsen hade gjort uppror redan 1913 och bildat en egen milis, the Irish Citizen Army,ICA, för att skydda strejkande arbetare. James Connolly visste vad det handlade om. Han skapade en republikansk-socialistisk ideologi, blev en framstående teoretiker i den andra Internationalen och grundade Labour på Irland. Tyvärr missade han att se Ulsterunionismen i norr, och dess enande av antikatolska protestanter över klassgränserna, som ett växande problem.
Upproret 1916 slogs ned av den brittiska armén. Det misslyckades. På ett sätt. Rebellerna var tvungna att ge upp och antalet döda var omfattande. Men på ett annat sätt lyckades upproret: den irländska självständighetsrörelsen var 
född.
Till att börja med hade upproret inget stort folkligt stöd. Men två år efter att det krossats var den allmänna uppfattningen totalt förändrad.
Hotet om värnplikt startade den största strejken i Irlands historia i april 1918. Under vintern samma år hölls en stor demonstration till stöd för Bolsjevikrevolutionen. Där talade bland annat Sinn Féin-medlemmen och suffragetten Constance Markievicz, som strax därefter blev en av de första kvinnliga ministrarna i världen. I valet i december 1918 vann nämligen Sinn Féin, nationaliströrelsens politiska gren, 73 platser i parlamentet mot Home Rule-partiets sex.
I januari 1919 bildade Sinn Féins parlamentsledamöter en oberoende irländsk regering trogen manifestet från upproret 1916.
Irland hade fått sitt första självständiga parlament, Dáil.
Sinn Féin förklarade också krig mot England och bildade Irish Republican Army, IRA. Det irländska frihetskriget hade börjat.
En månad senare utropades den första sovjeten utanför Ryssland. Arbetarna krävde färre arbetstimmar och lika lön för kvinnor och män.
I april 1919 bildades Limericksovjeten och arbetare över hela Irland fortsatte att göra uppror. I Belfast strejkade hamnarbetare och maskinister för 44-timmars arbetsvecka. På första maj demonstrerade hundratusentals arbetare i staden. Sammantaget utropades över etthundra sovjeter på Irland under den här tiden. Det kunde röra sig om gasverk i Tipperary, gruvor i Leitrim, gjuterier i Dublin och spannmålskvarnar i Cork.
Småbönderna deltog också i kampen. De ville omfördela marken. Arrendatorer ville få bättre arbetsförhållanden. Storbönderna och markägarna försökte kväsa upproret bland lantarbetarna men lyckades inte.
Revolutionen rullade över Irland. En revolution som vi sällan hör talas om idag men som gav genklang i andra länder koloniserade av Storbritannien. Bland annat i Indien.
Rörelsen för självständighet enades med arbetarkampen i två generalstrejker 1919 och 1920. Den första krävde internationell arbetarklassenhet och självstyre, den andra krävde att de politiska fångarna skulle släppas. Labour och Sinn Féin vann stort också i valet 1920. För en kort tid smälte de båda kamperna samman till en. En verklig social revolution var möjlig.
Men den blev aldrig genomförd fullt ut. Den har kallats för en oavslutad revolution, bland annat i den amerikanska tidningen Jacobins senaste nummer. Frihetskriget pågick till 1921 och resulterade i ett delvis självständigt men också delat Irland där inbördeskrig snart var ett faktum.
De besuttna som gagnades av självständigheten kämpade aldrig för den och behöll sin makt. Irland blev aldrig den socialistiska demokrati som James Connolly strävade efter.
I år, hundra år efter Påskupproret, pratas det inte särskilt mycket om att det faktiskt var fröet till en social revolution. Trots det finns revolutionen kvar som ett eko och en möjlighet. När premiärminister Enda Kenny 2014 kallade aktivisterna som protesterade mot regeringens planer på att införa en vattenavgift, för en ”mobb”, använde han samma terminologi som den katolske prästen som James Connolly svarade med citatet i början av den här texten.
Kanske betyder det att även Enda Kenny har kommit på tanken att den irländska revolutionen finns kvar som ett minne alldeles under ytan, särskilt i tider av nedskärningar, privatiseringar, utförsäljningar och åtstramningar som drabbar lågavlönade och arbetslösa värst.
Det irländska folket vet trots allt vad det innebär att kämpa för sina rättigheter och sin överlevnad. Dagens Sinn Féin försöker lyfta upp historien i dagsljuset och väcka kampen till liv. Framtiden får utivsa om det lyckas.
Under tiden kan vi andra använda James Connollys ord som glasögon när vi tittar på vår samtid: har vi en internationell, enad arbetarkamp där religion, etnicitet och kön inte spelar någon roll? Det är något att kämpa för.
Emma Lundström
Tidigare i Internationalen: