Delstatsvalet i Tyskland. Foto: Olaf Kosinsky/Skillshare.eu
Söndagen 13 mars gick Tyskland – med en ekonomisk tillväxttakt på runt två procent och en arbetslöshet på knappt fem – till delstatsval. Valet gällde tre av landets 16 delstater: Baden Württemberg (10,5 miljoner invånare), Rheinland-Pfalz (3,9 miljoner) och Sachsen-Anhalt (2,2 miljoner).
Inför valet stod två frågor i fokus: hur skulle det gå för Angela Merkel och hennes CDU i det första väljartestet efter att den stora flyktingvågen tog sin början? Och i vilken mån skulle valet bli ett genombrott för ADF, det högerpopulistiska ”Alternativet för Tyskland”?
Förra året kom runt 800 000 flyktingar till Tyskland, en procent av landets totala invånarantal. Tillsammans med Sverige tog Tyskland emot den överväldigande delen av de flyktingar som sökte sig mot EU:s gränser. Angela Merkels envetna försök att få till stånd en jämnare fördelning har misslyckats. Hittills har inte ens omfördelningen av 1 000 av de 160 000 flyktingar som EU förra året kom överens om verkställts. I takt med det har även regeringen Merkel (CDU regerar i koalition med SPD) orienterat sig mot en mer restriktiv hållning. Fortfarande är dock strömmen av flyktingar mot Tyskland stark.
För CDU slutade det med minus i alla tre delstater. Sämst gick det i Baden-Württemberg där partiet rasade med nästan 13 procent. Att helt och hållet förklara tillbakagången som misstroende mot Merkels relativt liberala flyktingpolitik är dock att göra det lätt för sig. Faktum är att CDU regionalt i Baden-Württenberg har motsatt sig Merkels politik.
Dessutom gick De Gröna framåt i delstaten med en politik där man stödde regeringen i flyktingfrågan och att SPD i Rheinland-Pfalz med en liknande inriktning lyckades hålla sin ställning. Det är dock troligt att den interna splittringen verkat negativt på CDU:s valresultat. Kontentan blir sannolikt att partiet fortsätter att regera ihop med SPD i Sachsen-Anhalt.
I Rheinland-Pfalz fortsätter troligtvis SPD att regera ensamt, medan utvecklingen i Baden-Württenberg (idag med en SPD-De Grönaregering) är oklar.
Valets stora chock var AFD som i alla tre delstaterna tillskansade sig tvåsiffriga resultat. Allra bäst gick det i Sachsen-Anhalt där de med 24 procent blev näst största parti. Partiet bildades så sent som 2013 och fick vid valet till Förbundsdagen samma år 4,7 procent ( Tyskland har en riksdagsspärr vid fem procent). I portgången var man mest profilerade som ett anti-EU parti, men allteftersom har främlingsfientlighet, islamofobi och hårdare straff blivit partiets profil. Idag kan det jämföras med SD. Med AFD:s genombrott har Tyskland för första gången i modern tid fått ett högerpopulistiskt parti med nationellt genomslag.
För vänstern i form av Die Linke blev valet ett bakslag. I sitt starkaste fäste i Sachsen-Anhalt gick partiet bakåt med åtta procentenheter, medan det i de två västliga delstaterna står och stampar runt tre procent. Det är uppenbart att partiet, trots att SPD – under ledning av Gehrard Schröder – i början 2000-talet girade skarpt åt höger och knappast längre kan klassificeras som ett arbetarparti, inte lyckats med att etablera sig som ett reellt alternativ för tysk arbetarklass.
Anders Karlsson
