I de sena tonåren brukade jag klippa gräset hemma på föräldragården till David Bowies röst. Särskilt skivan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars från 1972. När nyheten om den mångbottnade musikerns död nådde fram till mig var det första som dök upp i huvudet en textrad från låten Starman: ”Switch on the TV we may pick him up on channel two.” Slå på TV:n så kanske vi kan få in honom på tvåan.
För David Bowie kändes mer som ett odödligt fenomen än en dödlig människa. Som att han kunde vara nästan precis vad han ville. Med eller utan ett eller annat kön. En han, en hon, en hen eller något helt annat. En utomjording som landat här på jorden med ett budskap om att allting är så mycket större än vi tror och att de gränser vi sätter upp i själva verket inte finns.
Sångare, producent, skådespelare, konstnär och gayikon. Över fyrtio år av skapande. Men det är ingen idé att rabbla skivor, låtar och filmer. Det sker överallt just nu. Däremot är det kanske idé att nämna att David Bowie föddes som David Jones 1947 i Londonstadsdelen Brixton. Att musiken hittade honom tidigt. Att hans märkligt olikfärgade ögon berodde på ett slagsmål på skolgården. Att han till en början spelade saxofon och blev mimartist, något som några år senare märktes när han skapade den bombastiskt androgyna, intergalaktiska glamrockstjärnan Ziggy Stardust. Att han var humoristisk och skarpsynt och hela tiden tog sig vidare i sitt musikskapande genom att ta till sig nya stilar och sätta sin prägel på dem. Att tyska utrikesdepartementet i måndags twittrade ett tack för att han med sin och Brian Enos låt ”Heroes” hjälpte till att riva Berlinmuren. Att han har tyckt om att samarbeta med andra musiker, bland annat Lou Reed, Iggy Pop, Trent Reznor, Mick Jagger, Tina Turner, Queen och The Pat Metheny Group. Att han i en intervju med MTV 1983 kritiserade kanalen för att vara diskriminerande eftersom den visade så få videos gjorda av svarta musiker. Att han bidrog till att lyfta fram urbefolkningars kamp mot majoritetssamhället i låten Let’s Dance. Att han uppfann den androgyna Ziggy Stardust i en tid då det var revolutionerade för en man att lägga armen om en annan man i TV och att det förmodligen bidrog till att det första London Gay Pride skedde ett halvår senare. Att hans intellektuella ikon var den socialistiske författaren George Orwell. Att han avskydde korrumperade imperier och avböjde flera utmärkelser från det brittiska kungahuset, var motståndare till militarism, kärnvapen, krig och övervakning. Att han var en slags apolitisk rebell vars livsverk handlade om att skapa kulturell förändring.
Genom att David Bowie ständigt återuppfann sig själv och vägrade fastna i andras föreställningar om honom, gav han också andra modet att göra likadant. För många människor var Bowie den första inom popvärlden som frispråkigt och skamlöst satte ord på hur de själva kände sig. Han inspirerade människor att leva ut sina drömmar och sin längtan och vara sig själva till fullo. Homosexuella, bisexuella och androgyna fick en förebild utan hämningar. Han var kanske ingen aktivist men väl en visionär banbrytare. Han kanske inte alltid gjorde precis rätt och han kan ha haft konstiga åsikter om saker som Skottlands eventuella självständighet eller om det finns någon poäng med politiska partier, men han fick världen att dansa.
Framförallt annat var han en konstnär. In i det sista då han lät även döden vara en del av skapandeprocessen. Han höll sitt sjukdomstillstånd hemligt och den 8 januari i år kom den 26:e skivan, Blackstar. På hans födelsedag. Tre dagar innan han dog. Den är ett avskedsbrev till fansen. En dödsdans full av liv.
Dagarna efter det chockartade beskedet att en 18 månader lång kamp mot levercancer hade fått sitt slut fylldes sociala medier av avskedsord. De allra flesta skrev precis så som de kände, i David Bowies anda, vare sig det rörde sig om en italiensk vinodlare eller en svart hbtq-person i USA. En queer vän i Ohio skrev att Bowie var oerhört viktig för hens kön, sexualitet och identitet: ”Bowie förändrade mitt liv. Många gånger. Ända till slutet. Det här är det värsta. Han var den bästa. Jag har inga ord just nu.” En annan skrev: ”Jag har lyssnat på Bowie under några av de sorgligaste ögonblicken i mitt liv, och jag har lyssnat på Bowie under några av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Han var bred nog för att kunna fånga kanske hela den mänskliga erfarenheten samtidigt som han hela tiden förblev David Bowie.”
En svart, homosexuell skådespelare och aktivist skrev: ”David Bowie var utan tvivel en av mina största hjältar i allt från att acceptera min egen unika märklighet och att vara stolt över att ha gett mitt liv åt konsten och musiken, till att njuta av livets galenskap och konstighet och samtidigt tro på kärleken.”
Det är svårt att inte dansa till David Bowie. Vila i frid.
Text: Emma Lundström
Foto: Jonatan Johansson
