Ledaren # 50 2015
Regeringen handlar fegt och oöverlagt
Flyktingsituationen är inte tillfällig
Läget är utmärkt för offentlig storsatsning
I skrivande stund dras beslutet in. Regeringen har efter svidande kritik beslutat att dra tillbaka förslaget att stänga Öresundsbron för att stoppa flyende att komma till Sverige. Det är förstås en lättnad, men inte desto mindre är det en märklig sits regeringen sitter i. Man har beslutat föra en politik vars utgångspunkt är att människor som behöver skydd inte skall få det i Sverige, alltså en fundamentalt inhuman flyktingpolitik, vilken samtidigt inte får lov att ta sig för inhumana uttryck.
Det är patetiskt att bevittna. Regeringen är så rädd för alla högerpopulistiska utspel och mediedrev att den slänger fram ogrundade förslag i panik, livrädd att framstå som handlingsförlamad och samtidigt ovillig att tala om vad som krävs för att människor skall sluta fly till Sverige; våld och statlig repression på en nivå som gör att Sverige framstår som lika ogästvänligt som ett flyktingläger i Turkiet. Det är den politik som står bakom alla nyspråkliga fraser som ”anpassning” och ”paus”. Det är den politik som tydligen skall betraktas som mer realistisk än fortsatt generöst mottagande.
Om ett av landets kärnkraftverk skulle gå i luften, skulle vi då se den flyende befolkningen sovande på kartonger? Skulle Sverige stänga av europavägarna för att ta lite paus? Skulle det inte finnas möjligheter att utspisa, ordna bostäder och på sikt sysselsättning åt några hundratusen flyende svenskar? Det skulle visa sig att det gick alldeles utmärkt. Det skulle förmodligen inte ens skada ekonomin efter den första chocken. Då hade vi alla fått se på praktisk politisk förmåga, vi hade fått se stelbent byråkrati rucka på sig, ramverk som plötsligt blev relativa. Istället för beslutsamhet ser vi nu ynkedom.
Flyktingkrisen (det vill säga den kris som gör att människor flyr) är inte tillfällig och därför är inte regeringens lösningar heller tillfälliga, de bara seglar under den flaggen för att vi inte skall behöva konfronteras med att detta förmodligen är den nya ordningen. I realiteten står vi inför ett vägskäl där den ena vägen pekar mot nationell isolering, brutalisering och avtrubbning av allt som luktar humanism.
Den andra vägen pekar i riktning mot ett samhälle där det individuella överflödet är lite mindre för en del, men jämnare fördelat, och där lösningarna är gemensamma och hållbara.
Egentligen är läget perfekt. Vinsterna för svenska företag är enorma, tillväxten fortsätter slå rekord och den privata egendomen är så gigantisk att om vi bara naggade lite i kanten på alla miljardärers rikedomar så skulle vi kunna bekosta projekt som i dagens politiska läge framstår som utopiska. Vi har, oavsett hur hårt bevakade gränserna blir, en befolkning med växande behov, av vettigt planerad bostadsutbyggande, av en offensiv arbetsmarknadspolitik, av en upprustad välfärdssektor, av klimatomställningsjobb, av ett utbyggt hållbart jordbruk.
Vi har tydligt formulerade behov och vi har rikedomen, vad som saknas är politiskt mod. Hellre lämnar de folkvalda walkover till vår tids största politiskt organiserade hot än de tar besluten som skulle göra dem till hjältar i historien. Det finns gränser för vad vi kan klara av. Vi måste sätta gränser, men det säger inte sig självt att det är de fattigaste och mest utsatta människorna som gränserna skall sättas emot.
Det är inte en katastrof, det är inte kris. Det är bara katastrofalt dålig fördelningspolitik.
