Trottoarerna i Teheran
Pär Fredborn Larsson
Celanders förlag 2015
Alltsedan massturismen på allvar slog igenom har reseskildringen som genre tappat såväl läsare som publiceringar, och de som fortfarande skrivs är ofta coffee-table-skildringar av avlägsna regioner på jorden dit få resenärer förmår ta sig. Därför är det uppfriskande med en reseskildring från ett land som på samma gång befinner sig i centrum av och i periferin för den globala politiska ordningen: Iran. Det är förtjänstfullt, såväl för en i samtiden alltför underskattad och bortglömd genre, som för skildringen av ett av världens mest magnifika länder.
Pär Fredborn Larssons skildring växlar mellan storstadslivet bland vänner på ett Café i Teheran, och vindtroende i och runt staden Bandar Abbas vid Hormuzsundet, där persiska viken löper ut i indiska oceanen. Stilen är svagt febermättad och lakonisk, saker och ting sker liksom på distans, något som många utlänningar med erfarenhet från Teheran torde känna igen – det som händer runt omkring en angår en indirekt snarare än direkt. Det gäller såväl det suddiga myllret av vänskapsband som de politiska aktiviteter personerna är inblandade i.
Historiskt speglar boken ett Iran i efterdyningarna av det bestridda presidentvalet 2009, och spår av repressionen finns överallt, med arresteringar och interneringar, observationer över kulturens relation till censuren, och problemen med att få tillstånd till att spela musik.
Samtidigt tillåts ett annat Iran framträda i Bandar Abbas, där äldre religiöst och mytiskt tankegods påverkar vardagslivet markant – människorna där talar om olika vindar, zaar, som kan bringa sjukdom och olycka. I myllret av intryck som förmedlas i den matta prosan sker väsentliga händelser närmast omärkligt – ett rån, ett dödsfall – det är först när de väl skett som såväl förklaringarna som bakgrunden till dem verkligen får en röst.
Den etniskt, kulturellt, språkligt och inte minst klassmässigt enormt komplexa väv som utgör dagens iranska samhälle ges en rättvis och icke-reducerande språkdräkt i denna fina, korta men täta bok.
Författarrösten talar om att skriva en text som närmar sig Walter Benjamins eller Guy Debords stadsskildringar, men varje person som besökt Teheran med dess massiva motorledsdominans förstår vilken övermäktig uppgift en flanör skulle ha på sina stadspromenader intill den aldrig sinande biltrafiken. Istället är det de nära människomötena som tillsammans med politiken och musiken binder ihop det rurala och det urbana i ett land där Teheran på många sätt är längre från landsbygden runt Hormuzsundet än från Los Angeles (ibland kallat Teherangeles); en stad Fredborn Larsson för övrigt gör en avstickare till i ett kort kapitel. Sammantaget utgör texten en vacker, trovärdig och uppriktig skildring av Iran mitt i rörelse, som ett fotografi av de starka spänningarna mellan de sociala skikten under Ahmadinejad-erans hårdaste år.
Jakob Sandberg
