•LO:s ordförande kräver expansiva åtgärder •Men från LO som organisation är det tyst •LO måste nu mobilisera och sätta tryck på regeringen
De två senaste månaderna har ledande svenska politiker gång efter annan uttalat sig i alarmistiska ordalag om den rådande flyktingsituationen. ”Vi har nått gränsen för vad vi mäktar med” är det mantra som vid ett flertal tillfällen kommit över såväl Stefan Löfvens som migrationsminister Morgan Johanssons läppar. Utrikesminister Margot Wallström samt oppositionsledaren Anna Kinberg-Batra har därtill varnat för en ”systemkrasch”. Som ett brev på posten har regeringen också skärpt flyktingpolitiken rejält.
Mot bakgrund av det kändes det befriande när LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i förra veckan gick ut i media och krävde en omorientering till en mer expansiv ekonomisk politik. Thorwaldsson pekade ut fyra områden där han ville se åtgärder: investeringar i bostadsbyggande, trafikinfrastruktur och arbetsmarknadspolitik samt mer resurser till vård, skola och omsorg.
– Jag skulle gärna vilja se att vi samlar allt det som behöver göras i en ”Löfvenplan” där statsministern går i ledningen för alla saker vi nu måste anpassa till att vi haft stor invandring de senaste åren. Nu måste vi dimensionera arbetsuppgifterna för att lösa det här. Det handlar om en rad reformer för att öka människors trygghet, sa LO:s ordförande (Aftonbladet 2/12).
På frågan om vilka kostnader det skulle medföra svarade Thorwaldsson att det handlar om tiotals miljarder per år, kostnader som han menar bör finansieras genom en kombination av lån och skattehöjningar, men han ville hävda att det är satsningar som snabbt betalar sig.
– Det är många många miljarder innan det här är genomgått. Men uppsidan är fantastisk. Kan vi bara korta tiden för människor att få sitt första jobb från dagens i snitt sju år till fyra-fem år så är utväxlingen bra, man får väldigt snabbt tillbaka den investeringen, sa Thorwaldsson till Aftonbladet.
Ja, som sagt var är det positivt att någon politiker av rang går ut och säger det som Thorwaldsson nu har sagt. Mot bakgrund av Sd:s snabbt växande stöd inom LO-leden, där man till och med i Sifos novembermätning gått förbi S som det största partiet, är det också förståeligt att LO:s ordförande känner ett behov av att profilera sig. Frågan är dock vilken kraft LO är berett att sätta bakom Thorwaldssons ord? Hittills är det bara ordförandens uttalande som går att läsa i media. Däremot har inte LO.s chefsekonom, Ola Pettersson, uttalat sig, än mindre har LO skrivit ihop något krisprogram och på dess hemsida går det inte att läsa ett ord om saken.
Det som nu behövs är ett tryck från LO:s medlemsbas om att gå från ord till handling. Annars är det risk att Thorwaldssons uttalande inte blir så mycket mer än en medieyttring som med tiden försvinner bort i cyberrymden. Det idealiska vore om LO:s ledning sökte att greppa tag i frågan; att som en budkavle genom landet anordna möten på temat ”Sverige kan gå en annan väg”, att efter en rådplägning bland medlemmarna författa ett eget krisprogram och därmed i sin förlängning sätta tryck på regeringen om att slå in på en alternativ kurs.
I sammanhanget finns det anledning att påminna om hur svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse hanterade krisen på 1930-talet; hur S 1932 gick till val med ett expansivt ekonomiskt program, vilket kom till uttryck i broschyren Har vi råd att arbeta, hur man vann makten som början till ett mer än fyra decenniers långt regeringsinnehav , lyckades att pressa tillbaka arbetslösheten och betvinga nazismen.
Anders Karlsson
