Ledaren # 37 2015
Förra veckan såg det nästan hopplöst ut
Trots förändringar är det i grund samma Sverige
Även halva bekännelser är viktiga delsegrar
Inte sällan känns det som en styrka att producera en veckotidning i en tid så präglad av det digitala formatets hisnande produktionstakt. Processen att skapa en papperstidning genererar ju oundvikligen en produkt som har ett lite längre perspektiv än det dagliga och stundliga bruset, och som fångar det som är aktuellt på lite längre sikt än gilla-dela-flödets närsynthet möjliggör. Men ibland känns det hopplöst långsamt – som under förra veckan.
Internationalen gick i tryck på onsdagen i ett Mediesverige som var det otäckaste på årtionden. Där tycktes de högerradikala opinionsbildarna så starka att den programmatiskt rasistiska bloggerskan Barbro Jöberger omnämndes som ”högerpopulär” av SVT:s Kulturnyheters redaktion. På torsdagen hade plötsligt allt ändrats, med bilder på drunknade människor överallt; på löpsedlarna, i flödet, på näthinnan. Under helgen, då de flesta prenumeranter läser sin Internationalen, var det budskapet av ”Refugees welcome” och vrede mot den ungerska regeringens handlande som präglade all rapportering. Ett klimat som känts så nära förestående i Sverige mindre än en vecka tidigare var plötsligt något som kännetecknade östra Europa. Men det är också i det läget som styrkan i det lite längre perspektivet som en veckotidning ger åter gör sig påmind. För det är ju i grunden samma Sverige vi lever i under slutet av vecka 36, när statsministern talade inför 15 000, som det var i början då SD:s världsbild kändes så nära mainstream som den någonsin gjort.
Det är samma politiska etablissemang som står upp för en human flyktingpolitik denna vecka, som varit så dämpad när den rasistiska opinionen höjde tongångarna de föregående veckorna. Samma socialdemokrati som Stockholmsdemonstrationens huvudtalare representerar är internationellt medansvarig för fortet Europa, i vars vallgravar flyende barn dränks. Det som är kvar av den en gång så stolta arbetarrörelsen är ett byråkratiserat, förborgerligat parti och en snart avfolkad folkrörelse. Allt detta är sant, ändå måste vi inse betydelsen av det som händer. Till den ledare som menar allvar med att ge uttryck för humanism, med att ändra politisk kurs, måste vi kunna säga ”allt är förlåtet, ingenting är glömt”. För vi måste kunna skilja på goda föresatser och de intressen som i regel får sista ordet i utformandet av realpolitiken. Det skapar ett politiskt utrymme där gräsrötter och utomparlamentariska rörelser kan prägla den förda politiken, även om det aldrig kommer erkännas.
När socialdemokrater och humant sinnade borgare tar ställning som de gjorde i söndags skall vi vara medvetna om den större bilden – all den skit deras partier är ansvariga för – men också passa oss för den uppgivna cynism som bara betraktar politikers ställningstaganden som röstfiske och för den upphöjda radikalism som vägrar samröre med det nedsmutsade politiska spelet – inte för att argumenten saknar sanningshalt, utan för att när radikala humanister lyckas sätta agendan så är det en möjlighet att verkligen förändra samhället, inte tillfälle att dra öronen åt sig.
