”Ännu kan vi hindra historiens envisa och skamliga upprepning”

malmo

Här följer Håkan Blomqvists tal som han höll på Kristallnattsmanifestationen i Malmö den 9 november.

”Kära vänner Det finns många idag som inte vill höra ett ord till om Kristallnatten 1938 och Förintelsen av det judiska folket i Europa. Vi är ju så överväldigade av vår egen tids mänskliga katastrofer som kräver lösningar här och nu, istället för att prata om det förgångna.
Och det finns många som inte orkar höra varningsord om antisemitism, när israeliska högerregeringar och deras supportrar, oavbrutet anklagar dem som bekämpar israeliska övergrepp och ockupation, för ”antisemitism”. Nu senast när det gäller en dokumentärfilm om barnläkaren Henry Aschers liv.

Men jag säger: LÅT INGEN BLANDA BORT KORTEN!
När judiska butiker, bostäder och synagogor angreps över hela Tyskland på just den här dagen för snart åttio år sedan inleddes den moderna världens största folkmord mitt i det som människor trodde var de mest utvecklade, mest kulturella, mest civiliserade samhällena på planeten.
När den katastrof som då inleddes bara sju år senare räknade offren efter kriget och Förintelsen var 60 miljoner människoliv utraderade, tusentals städer och byar, hela folk och kulturer – med kosmos av mänskliga erfarenheter, kunskaper och förmågor.
Dit hade nationalismen, rasismen och folkhatet fört världen.
Ett hat som underblåstes av politiska och militära ledare – och som fann sin fetaste jordmån i 1930-talsdepressionens – den internationella kapitalistiska krisens – massarbetslöshet, fattigdom och alltmer desperata levnadsvillkor.
Den rasideologi och den rasvetenskap som den imperialistiska världen riktat mot de koloniala folken vändes till Europa själv.
De metoder för rasåtskillnad, rangordning, inspärrning och förtryck som riktats mot afrikaner och asiater överfördes till folk i Europa; till minoriteter, gränsfolk och ”främmande”. De var många; samer, romer, slaviska minoriteter… och framförallt; judar.
I den tyska och europeiska fascismens kampanjer mot judarna, kom den extrema och imperialistiska nationalismens rashat att löpa samman, som genom ett brännglas.
Orsaken till det var flera:
De var historiska – genom den kristna religionens tusenåriga föreställningar om judar som Kristusmördare.
De var ekonomiska – den moderna kapitalismens finans- och köpmän liksom nya yrkesgrupper som läkare, jurister och journalister, konkurrerade med utbildade judar om arbete och inflytande.
Och de var politiska – radikala judar spelade en central roll i det sena 1800-talets och 1900-talets socialistiska, kommunistiska och anarkistiska arbetarrörelser och bland radikala liberaler.

Karl Marx, Rosa Luxemburg, Bernhard Lazare, Leo Trotskij, Bela Kun, Ester Frumkin, Emma Goldman… Ja, tusentals och åter tusentals judiska revolutionärer och socialister var socialismens och kommunismens mest självuppoffrande och stridbara aktivister. Fascismens mål var att krossa dem. Hela Hitlers angrepp på Sovjetunionen motiverades av parollen: ”Död åt den judebolsjevismen och judiska marxismen!”
Att radikal socialism och kommunism bara skulle vara judisk, det var förstås antisemitisk propaganda. Men inte att världens radikala judar var oersättliga för socialisters och kommunisters kamp för social rättvisa, demokratiska rättigheter och internationell solidaritet.
Det är en slags ”Historiens hånleende” att antisemitismen, som i så stor utsträckning riktades mot judiska bärare av socialismen, idag ibland möts med en viss axelryckning eller ointresse i våra egna vänsterkretsar.
Men i vår egen tid, när judar åter misshandlas och mördas just för att de är judar, när många judar – även här i Sverige – inte öppet vill visa sin tillhörighet av rädsla för att trakasseras – då ska vi i vänstern veta vad som står på spel – vilka mekanismer i tankar och handling som verkar – och var vi står. I fronten: mot både antisemitism och allt annat folkhat mot muslimer, romer och andra som brännmärks när högerreaktionen växer i vår tids kapitalistiska kristid.
Just i dessa dagar för sjuttio år sedan, 1945, strömmade bortåt en kvarts miljon människor till Sverige från ruinernas och fånglägrens Europa. Många kom i de Vita bussarna. Något tiotusental var judar. De flesta av dem kunde efter några år ta sig vidare, till släktingar i USA, Australien, Latinamerika – och några till det nybildade Israel.
Många av dem hade tillhört den socialistiska och kommunistiska rörelsen, stridit i judiska partisanförband mot fascisterna i skogarna i öster, deltagit i upproren i Warszawaghettot och motståndsrörelser i andra ghetton, några hade överlevt upproren i dödslägren Treblinka och Auschwitz. De var de överlevande revolutionära kämparna från en värld som fascismen mördat.
De var våra hjältar, våra tappraste kämpar.

Idag, vid Kristallnattens minnesdag, hedrar vi alla dessa judiska kamrater som gav sina liv för att mänskligheten skulle leva. Och vars testamente var att aldrig ge upp kampen mot den rasism och det folkhat som kan förgifta vår planet.
Den 9 november, Kristallnatten i Tyskland, ett ruskigt datum. Men den 9 november är också ett tyskt datum fyllt av löften.
Det var den tyska revolutionen som den 9 november 1918 störtade Tysklands Kaiser Wilhelm och gjorde slut på första världskriget. Det tog femton år innan Hitler och den tyska fascismen kunde göra slut på den möjlighet och de förhoppningar om ett mänskligare samhälle som då öppnades.
Det var den 9 november 1989 som Berlinmuren rämnade. Sedan dess har det gått ett drygt kvartssekel. Många drömmar om ett mänskligare samhälle har grusats – men historiens mörker har ännu inte fallit.
Ännu har vi möjligheten.
Ännu kan vi hindra historiens envisa och skamliga upprepning.”

Håkan Blomqvist

Dela