Ledaren # 23 2021
▶ Gläds över försämrat anställningsskydd
▶ SAP sviker till och med LO-topparna
▶ Ger V utrymme bli arbetarrörelsens parti
Aktuellt i måndags (7/6) var en nästan övertydlig beskrivning av vad dagens socialdemokrati har blivit. Först en arbetsmarknadsminister som presenterade förslag till försämrat anställningsskydd, inte bekymrad över att de tvingats göra eftergift till de borgerliga stödpartiernas hjärtefråga, utan tvärtom bubblande av entusiasm över förslaget: ”Den största reformen på arbetsmarknaden i modern tid”. På frågan om Eva Nordmark beklagade att det skulle bli lättare för arbetsgivarna att säga upp blev svaret på passande managementspråk: Nej, ”det är en glädjens dag för mig. Vi har en mycket väl avvägd och balanserad produkt”. Därefter vägrade hon debattera frågan – ”produkten” – med en kritisk förbundsordförande i LO.
Något liknande har knappast hänt i den svenska arbetarrörelsens historia och säger en hel del om vad som hänt, och håller på att hända, med socialdemokratin. De ökande sprickorna är talande, gentemot sina traditionella kärntrupper bland medlemmar i LO-förbundens och landets hyresgäster men nu även mot viktiga delar av ledningarna i så väl de fackliga organisationerna som hyresgäströrelsen. Utan att tveka har S-ledningen offrat tidigare kärnvärden för att kunna samarbete med borgerliga partier i riksdagen.
Under tiden gladde sig Svenskt Näringsliv vice vd Mattias Dahl över ”att det äntligen blir en förändring på arbetsmarknaden, att vi lämnar 70-talet”. Det kunde knappast ha formulerats bättre. 1970-
talets arbetsrättsreformer innebar en förstärkning av löntagarkollektivets ställning på företagsmaktens bekostnad. Även på den tiden användes formuleringen ”den största reformen”, men då ända sedan rösträtten, när Olof Palme hyllade en aspekt av reformerna, medbestämmanderätten.
Nu genomförs alltså återigen ”den största reformen”, men denna gång i motsatt riktning, för att försvaga den kollektiva anställningstryggheten i utbyte mot skattefinansierade omskolningsbidrag för den enskilde. Och jublet från arbetsgivare och borgerlighet överträffades möjligen endast av arbetsmarknadsministern själv på den uppsluppna presskonferensen med L, C och Mp. ”Så här roligt är det med uppgörelser i mitten”, skrockade Dagens Nyheter.
Att LO inte längre räknas in bland de lyckosamma ”parterna” av socialdemokraten Nordmark, säger något om tillståndet i den gamla arbetarrörelsen. Men det lösgör faktiskt också Vänsterpartiet från försäkringen om att inte torpedera just en LO-uppgörelse i LAS-frågan genom att väcka misstroende. Att högerblocket i strid mot Svenskt Näringslivs intresse nu skulle delta i ett sådant tycks emellertid uteslutet. V:s röda linje från januari 2020 är knappt längre skönjbar under regeringsbråten av tjuv- och rackarspel, desinformation, kappvänderi och ett antal statliga omskolningsmiljarder.
Så vad återstår? Motröst och misstroendedemonstration i riksdagen, gärna. Men på marken, i förbund efter förbund, fackförening efter fackförening, varsel efter varsel, måste gälla: motstånd med näbbar och klor för att försvara vad som skyddas kan, knyta band i motståndet och växa i kollektiv kraft för att åter förändra förutsättningarna. Detta öppnar för vänstern att göra stora inbrytningar i den arbetarrörelse som länge varit SAP:s självklara egendom. Under förutsättning, förstås, att denna vänster driver en linje som står fri från alla sådana uppgörelser med högern och visar att de bara har en lojalitet, den mot arbetare och låginkomsttagare.
Där ligger de verkliga nycklarna och röda linjerna.