Arkivbild. Foto: obdownunder
Uttrycket ”brytpunkt” syftar på den punkt då ett system går från ett jämviktstillstånd till ett annat, den punkt då det inte längre är möjligt att hindra att ett samlat antal förändringar orsakar en kvalitativ förändring. Det används på många områden, från befolkningsstudier till klimatförändringar, och även inom samhällsvetenskapen. Ekosocialisten Daniel Tanuro förklarar i två delar varför vi oåterkalleligen närmar oss en brytpunkt för klimatet. Här är del två:
FOKUS
Rent allmänt är många skogar i dåligt skick på jorden idag. Vare sig de uppstår spontant eller framkallas så har skogsbränder en benägenhet att bli fler och upphettningen gör dem allt större och svårare att bemästra. Vi har sett det på senare tid i Kalifornien, Bolivia, Ecuador, Indonesien, Kongo, Mexiko och i Medelhavsregionen (till exempel den fruktansvärda brand som dödade mer än 80 personer i Grekland 2018) … Till bränderna läggs i det globala syd skogsskövlingar som orsakas av kapitalisternas vansinniga utvinning av timmer, pappersmassa, boskap, soja, palmolja liksom gruvbrytning, och olje- eller vattenkraftsutvinning.
I den tempererade zonens utvecklade länder har skogsområdena vuxit sedan flera år. Men sedan många år nu har trädens hälsa haft en benägenhet att bli sämre, till stor del på grund av fler allvarliga värmeböljor. Det har också blivit fler bränder i många regioner i norr, som Sverige, Kanada och Sibirien. Enligt vissa vetenskapsmän har också nedsmutsning på grund av bränder, som varit mycket ovanligt i dessa regioner, varit en viktig faktor i den rekordstora nedsmältningen av Grönlands istäcke 2012.
Om koldioxidutsläppen fortsätter att öka kommer skogsbränderna definitivt att bli fler. Hur många fler? Kaliforniska vetenskapsmän beräknar att förhållandet mellan stigande temperaturer och skogsbränder inte är linjärt utan exponentiellt. Som vi vet kommer de nationella regeringarnas klimatplaner (”nationellt fastställda bidrag”) att ta oss till en upphettning med mer än tre grader i slutet av seklet. Enligt IPCC kommer antalet skogsbränder med en sådan uppvärmning att öka på mer än 60 procent av jordens yta. Nyligen kom brasilianska och amerikanska vetenskapsmän till slutsatsen, att om inte politiken förändras inom 30 år, skulle deras länder kunna uppleva samma öde som Australien gör idag.
Tyvärr har vi orsak att frukta att man inte kommer att lyssna på sådana varningar mer än de som australiensiska forskare gav för 30 år sedan, då de varnade för sannolikheten att uppvärmningen skulle orsaka allt fler allvarliga bränder.
Orsaken till denna uppsåtliga dövhet faller inte från himlen: den är ett resultat av regeringar som är trälar under kapitalistiska intressen, således av den kapitalackumulation som oundvikligen blir resultatet av att privata ägare av produktionsmedlen konkurrerar om marknader. Och ändå är det just denna oändliga ackumulationsdynamik som gör att klimatet välts över ända.
Bland dessa kapitalistiska regeringar spelar Australiens regering en särskilt cynisk, kriminell roll. Landet har ett av de högsta koldioxidutsläppen per invånare och år (mer än 15 ton, mer än USA – bara monarkierna vid Persiska viken är värre). Men sedan klimatförhandlingarna inleddes 1992 har ledningen för de partier som suttit vid makten bromsat alla absolut nödvändiga åtgärder.
Så tidigt som under förhandlingarna om Kyotoprotokollet 1996-1997 beslutade Australien att inte gå med på några minskningar av utsläppen som skulle påverka landets konkurrenskraft negativt. Således var landet för ”utsläppskrediter”. På nationell nivå planterade landet bara träd och minskade skogsavverkningen (för att inte tala om att det införde skottpengarna på dromedarer – som importerades på 1800-talet – under förevändning att dessa djur var stora metanproducenter).
Detta synsätt har systematiskt vidmakthållits fram till idag. Inom ramen för Parisavtalet lovade Australien att minska sina utsläpp från 26 till 28 procent till 2030. Som vi minns krävs det vid denna tidsgräns en internationell minskning av nettoutsläppen på i genomsnitt 58 procent om vi ska klara målet med maximalt 1,5°C utan några ”tillfälliga överskridanden”. Med tanke på sitt historiska ansvar borde Australiens bidrag vara kring 70 procent.
Den australiensiska regeringen slår inte bara till bromsarna när det blir tal om minskning av utsläpp. Den luras också med sina två favoritprylar: naturliga upptag av koldioxid och att köpa koldioxidkrediter.
För det första har den förändrat metoden för beräkning av utsläpp för att öka de mängder som skogarna bedöms ta upp. Denna förändring ger det dubbla resultatet att utsläppsvolymerna under den tidigare Labor-regeringen räknas upp, för att sedan minska lite grann efter att den konservativa regeringen tog makten. Men se upp: utsläpp som orsakas av bränder räknas inte.
För det andra kämpade de australiensiska delegaterna vid COP25 tillsammans med Brasilien, Kina och Indien för att osålda koldioxidkrediter som hade skapats under Kyotoprotokollet skulle bli kvar som utbytbara inom den ”nya marknadsmekanism” som förutses i Parisavtalets artikel sex. Men det har bevisats att knappt två procent av dessa krediter faktiskt representerade verkliga minskningar.
Förklaringen till Australiens klimatståndpunkt går att hitta i den speciella plats som dess härskande klass valde att inta i den internationella arbetsdelningen. Australien, ett rikt, imperialistiskt västland som styrs av vita, är inte ett industriland utan exportör av råvaror: lantbruksprodukter, kol, gas, järn och andra mineraler, och dess geografiska plats gör att det kan tjäna pengar på det genom handel med Kina. Denna roll som privilegierad leverantör till ”världens verkstad” har gjort det möjligt för Australien att vara bland de få länder som förskonades från krisen 2008.
Trots en del små skillnader är de två största partierna (Labor och högerpartiet Liberal/Nationella koalitionen) i grund och botten tjänare åt detta system och den politik det kräver. Att tillhandahålla råvaror till Kina kräver att det är särskilt konkurrenskraftigt, eftersom konkurrensen är hård från ”framväxande” länder i syd. Således måste det vara särskilt nyliberalt.
Konsekvenserna syns på vartenda område. Energi: 80 procent av elektriciteten produceras med kol (trots att det inte saknas solresurser!). Socialt: mellan 2003 och 2015 har de 20 procent rikaste hushållens välstånd ökat med i genomsnitt 54 procent medan de 20 procent fattigaste har sett sina minska med 9 procent. Miljö: naturtillgångar erbjuds till den privata sektorn (i synnerhet vatten, som betraktas som en ”gruvresurs” och listas på börsen). Demokrati: den australiensiska staten har genomfört en särskilt gemen politik av deportation av migranter, och står i frontlinjen vad gäller förtryck av fackföreningar, journalister och ekosocialistiska rörelser som protesterar mot miljöförstöringen. Vetenskapligt: regeringen erbjöd fyra miljoner australiensiska dollar till klimatförnekaren Bjørn Lomborg och skulle ha höjt sitt bud ännu mer för att få honom att komma till universitetet i Perth. Lomborg tvingades överge tanken efter ramaskri bland forskare …
Det stora utvinningskapitalets kontroll över Australiens politiska liv stod i förgrunden under den senaste valkampanjen. Kolmagnaten Clive Palmer (en ökänd klimatförnekare, speciellt för sina planer att bygga ut en kolterminal som skulle skada Stora barriärrevet allvarligt) investerade enorma summor (53,6 miljoner australiensiska dollar, mer än högern och Labor tillsammans!) för att bilda ett politiskt bluffparti, vars enda syfte var att stjäla röster från Labor och säkra en seger för premiärminister Scott Morrison, som är ytterst hängiven mot Palmers planer.
”Hanteringen” av megabränderna återspeglar helt igenom denna mot storkapitalet underdåniga politik. Listan över regeringens illgärningar under denna kris är i själva verket så lång att alla inte går att räkna upp i denna artikel. Morrison solade på Hawaii medan hans land stod i lågor. Brandkåren bemannas helt och hållet av frivilliga och är underutrustad. Nonchalant likgiltighet från de makthavande är direkt ansvarig för att 23 människor har dött, mer än 2 000 familjer har förlorat sina hem, mer än 250 000 invånare har tvingats flytta, fem miljoner personer andas in giftig rök och tusentals skrämda människor har tvingats ta sin tillflykt till stränder eftersom de hade omringats av mer än 70 meter höga eldmurar.
Som en journalist på New Zeeland skrev, kommer inte en sådan balansräkning ur det blå: den uttrycker ett djupt förakt för ”vanligt folk”. 1789 påstås drottning Marie-Antoinetteha sagt att det svältande franska folket helt enkelt kunde ”äta kakor” om de inte hade bröd. Morrison verkar tro att sändningar av cricketmatcher på TV och nyårsfyrverkerier (som pågick i Sydney mitt under katastrofen!) skulle få folkmassorna att fortsätta gå i sömnen mot en klimatkatastrof, utan att dra de politiska lärdomarna från katastrofen, utan att inse att denna politik leder direkt till ett scenario där de rika kan klara sig medan alla andra helt enkelt måste lägga sig ner och dö.
Som vi sa i början av artikeln kan begreppet brytpunkt också tillämpas inom samhällsvetenskapen. Låt oss hoppas att katastrofens omfattning kan innebära inledningen på en brytpunkt i Australiens allmänna opinion. Och hoppas att samhällsmajoriteten kämpar för att de som har det ekonomiska ansvaret och deras politiska hantlangare ska betala sin skuld, som kommer att bli mycket tung. Och att en allians av krafter kan få upp en brytning med produktionshysteri, överdriven utvinning, nyliberalism, rasism (som riktas mot migranter och Australiens ursprungliga befolkning) och maktideologin (över natur och kvinnor) på dagordningen. Vi behöver inte längre bevisa hur dödlig denna giftiga kedja är. En annan icke kapitalistisk värld är inte bara möjlig, behovet av den är också alltmer trängande. Kämpa gränslöst för att den ska uppstå!
Daniel Tanuro
Översättning: Göran Källqvist
Tidigare publicerad i International Viewpoint
Del ett: Megabränderna i Australien: En brytpunkt för klimatet, i direktsändning