Enligt legenden var Georges-Jaques Dantons sista ord till bödeln innan han halshöggs i giljotinen 1794: ”Visa upp mitt huvud för folket. Det tål att tittas på”. Vi möter citatet i slutet av Hilary Mantels stora roman om franska revolutionen, A Place of Greater Safety. Mantels stora genombrott kom först 2009 med skildringen av den engelske statsmannen Thomas Cromwell, Wolf Hall, som även blivit en utmärkt teveserie. Men hennes ungdomsverk om franska revolutionen är mycket mer intressant, skriver Jan Czajkowski.
Hilary Mantel är en strålande skildrare av revolutionens motsägelsefulla
Författaren Hilary Mantel. Foto: Joshua Irandi.
huvudpersoner och deras dramatiska levnadsöden. Persongalleriet är mer omfattande än i en rysk klassisk roman, och trots en inledande lista är bifigurerna ibland svåra att hålla isär. De glimtvisa avsnitten sträcker sig från tidiga bakgrundsår över revolutionens förspel och fram till dess fem första år. Ibland känner jag mig lite vilsen över det faktiska historiska förloppet. För den som bara vill ha en övergripande historik över den franska revolutionen finns det säkert lämpligare val.
Men för den som vill komma revolutionen och dess huvudgestalter närmare in på livet kan det knappast finnas en mer uppslukande berättelse. Personerna lever och andas, och man får nästan en känsla av att befinnas sig mitt i revolutionens strömvirvlar. I princip alla namngivna personer har verkligen existerat, och Hilary Mantel har så långt det varit möjligt försökt att beskriva dem med deras egna ord eller samtida personbeskrivningar. Uppenbarligen har den tidens revolutionära press varit en rik källa att ösa ur, inte minst när det gäller intimt personligt skvaller.
Bakgrunden till den franska revolutionen handlar framför allt om de skriande orättvisorna, där de högre stånden – adel och präster – var helt befriade från skatt. Denna börda bars i stället av ”tredje ståndet”, den övriga delen av befolkningen – i första hand bönder och borgare. Hatet mot det kungliga hovets och högadelns utsvävande lyxliv var utbrett, särskilt när levnadsförhållandena bland de fattiga blev allt mer olidliga under tiden fram till svältåret 1788.
I maj 1789 sammankallade kungen ståndsriksdagen för första gången på nästan 200 år, med huvudsyfte att arbeta fram ett nytt och hållbart skattesystem. Det visade sig snart att de makthavande inte hade för avsikt att avstå några som helst privilegier. I juni beslutade därför tredje ståndets representanter att ensidigt utropa sig till en ny nationalförsamling, med målet att ta fram en ny konstitution. Samtidigt kokade det bland Paris befolkning, och den 14 juli stormades fästningen Bastiljen, som också fungerade som fängelse. Detta brukar ses som startskottet till franska revolutionen. Steg för steg skärps konfrontationen mellan revolutionärerna och den gamla makten.
I centrum för handlingen står tre av den franska revolutionens absoluta centralfigurer, som skildras från barndomen fram till sin död. Vi får ingående beskrivningar av deras personligheter och deras ofta komplicerade familjeliv.
Camille Desmoulins – trots en svår stamning blev han känd som 1789 års revolutions främste agitator och dessutom som en oerhört inflytelserik pamflettförfattare. Impulsiv, ständigt kontroversiell.
Georges-Jaques Danton – storväxt, vanställd sedan en olycka i barndomen. Enastående populär folktalare och revolutionsledare. Men även brutal och korrumperad.
Maximilien Robespierre – liten och lågmäld, från början snarast betraktad som en kuf, men växer så småningom till att bli det mest inflytelserika namnet inom de revolutionära församlingarna. Principfast, fullkomligt omutbar, helt ointresserad av personliga privilegier.
Det är ingen slump att denna trio ursprungligen var verksamma som advokater, och vid revolutionens början var de alla i 30-årsåldern. Den franska revolutionen var framför allt den urbana medelklassens revolt mot den gamla feodala aristokratin, även om man bars fram av de fattiga massornas kamp för bröd och frihet.
Flera av de ledande revolutionärerna hade för övrigt en adlig bakgrund. Och i stort sett verkar de flesta inte ha sett något konstigt med att man även försökte utnyttja revolutionen för att berika sig själv genom mutor, spekulation eller rent av bidrag från främmande makt. Självklart höll sig de revolutionära representanterna med tjänstefolk och gärna dyra vanor, även om det med tiden blev allt viktigare att inte längre låta det synas alltför tydligt utåt.
Här, som i mycket annat, går Robespierre mot strömmen. Inneboende hos en snickarfamilj lever han mycket enkelt, men bemödar sig ständigt om att visa upp ett propert yttre. Samtidigt låter flera av hans mer välbärgade kolleger skäggstubben växa och ”klär ner sig” i takt med revolutionens radikalisering.
Till en början är den stora majoriteten av revolutionens ledare fortfarande monarkister. En del önskar behålla kung Ludvig som statschef, andra vill se hans kusin Filip på tronen. Men monarkisterna kommer snart att betraktas som revolutionens fiender. Skräckväldet som infördes från hösten 1793 är väl det som de flesta förknippar med franska revolutionen. Giljotinen arbetade under högtryck. Vem som helst kunde bli ett huvud kortare på mycket lösa anklagelser. Gammal vänskap och tidigare politiska allianser spelade inte längre någon roll. De summariska rättegångarna som föregick avrättningarna var närmast ett skämt.
Under Skräcken förändras de tre huvudpersonerna på avgörande punkter. Desmoulins och Danton inser så småningom att revolutionen lett fram till en ren terrorregim där ingen längre går säker. Deras försök att vända händelseutvecklingen slutar som för så många andra i giljotinen. Robespierre, som knappast någonsin var det monster som historieböckerna velat få oss att tro, utvecklas från att vara mot våld och mot dödsstraff av princip, till att i revolutionens namn acceptera allt mer drastiska åtgärder. För att slutligen vara med att underteckna sina båda vänners dödsdomar. Kort tid därefter går han själv samma öde till mötes.
Finns det då något för dagens socialister att lära av den franska revolutionen? Mitt svar är ett övertygat ja. För den som bättre känner till den ryska revolutionen, nästan 130 år senare, kan man se att mycket av den ryska revolutionens utmärkande drag i själva verket var en upprepning av de franska. Jag tänker på sådant som perioden av dubbelmakt, hur de ledande revolutionära fraktionerna ömsom leder, ömsom knuffas fram av de arbetande massorna, hur revolutionärerna sätter sitt hopp till att revolutionen ska spridas över Europa, samtidigt som de militärt tvingas försvara sig mot utländsk intervention och kontrarevolutionära styrkor. Även den statsunderstödda ateismen hade sin förebild under den franska revolutionen.
”Revolutionen slukar sina egna barn” – ett slitet citat som myntades av en av de franska revolutionärerna. Och detta passar ju väl in på såväl händelseutvecklingen under det franska skräckväldet som på Stalins utrensningar och massmord på revolutionärer efter den ryska revolutionen.
Men kanske vore det mer rättvisande att säga att varje revolution innehåller fröet till en kontrarevolution och hotet om sin egen undergång. En social revolution som förblir isolerad av en fientlig omvärld riskerar förr eller senare att duka under av sina egna motsättningar, ledarnas personliga ambitioner och gamla tankesätt. Och makt som knyts till enskilda individer, som ställer sig ovanför lagarna och utanför massornas kontroll, riskerar alltid att sluta i terrorvälde. Efter skräckväldet ersattes den revolutionära makten i Frankrike så småningom av en restaurerad monarki under krigshetsaren Napoleon Bonaparte. Men oavsett den slutliga utgången förändrade den franska revolutionen den internationella politiska scenen i grunden.
Det var inte längre självklart att ett land måste ledas av en absolut monarki.
Utvecklingen mot konstitutionella monarkier eller republiker var påbörjad, och trots tillfälliga bakslag gick det demokratiska genombrottet i längden inte att hejda. Och som inspirationskälla till både 1800-talets folkliga uppror och 1900-talets arbetarrevolutioner kan den franska revolutionen knappast överskattas.
Jan Czajkowski
■ Hilary Mantels stora roman (1200 sidor) om franska revolutionen, A Place of Greater Safety, gavs ut 1992 men påbörjades redan 20 år tidigare. På svenska publicerade Weylers förlag romanen i tre separata band under namnen Frihet, Jämlikhet och Broderskap.