Det blev ett historiskt nederlag för högern i det spanska valet den 28 april. Men bara timmarna innan valet skulle äga rum verkade det hela
långt ifrån avgjort. Alex Fuentes bevakade valet från Barcelona för Internationalens räkning.
KOMMENTAR
Media upprepade gång på gång att 16 procent av de röstberättigade ännu inte hade bestämt sig för hur de skulle rösta strax innan valdagen. Ända sedan det regionala valet i Andalusien december 2018, då högern segrade och tillsammans med nyfascisterna i VOX fick en majoritet i det regionala parlamentet, har högern vädrat morgonluft i Spanien. Sedan dess har polariseringen ökat och blocktänkandet i politiken blivit alltmer dominerande.
Å ena sida Partido Popular (PP), Ciudadanos (Cs) som låtsas vara ett liberalt parti men som i fråga efter fråga visar tydlig högerprofil, och VOX som kommit ut ur garderoben som extremhöger.
Å andra sidan socialdemokraternas PSOE och Unidas Podemos samt olika regionala självständighetspartier på vänsterkanten.
Högervridningen runt om i Europa under de senaste åren och den katalanska självständighetsrörelsens bakslag den 1 oktober i fjol, då spanska statens repressiva apparat slog till med oproportionerlig brutalitet, hade banat vägen för denna utveckling åt höger. Men sedan föll högern på eget grepp. Mariano Rajoys dåvarande regering fälldes efter en enorm korruptionsskandal, och en socialdemokratisk minoritetsregering med stöd av Podemos och andra mindre progressiva konstellationer tog över men fick sedan svårt att få igenom budgeten, på grund av politiska krav från både Podemos och katalanska politiker, varför socialdemokraterna beslöt att tidigarelägga det allmänna valet till den 28 april.
Under valkampanjen har vissa tunga katalanska politiker suttit i fängelse medan andra katalanska politiker tvingats gå i exil. Det blir man hela tiden påmind om när man går omkring på Barcelonas gator; överallt katalanska flaggor och affischer med krav på att de politiska fångarna ska friges.
Valet den 28 april blev ett kolossalt nederlag för högern och PP. Högerpartiet tappade cirka 4 miljoner röster, fick 16,7 procent av rösterna, och förlorade i ett slag 70 mandat i parlamentet. Partiet bestraffades för den långvariga korruptionsskandalen, för en mycket konservativ politik men också för att under slutet av valkampanjen ha apat efter nyfascisternas politiska retorik. Till och med inom PP finns det efter valet en falang som tycker att den nya partiledaren Casado gick för långt. Inom högern var det endast Cs som uppnådde en liten valframgång, och med sina 57 vunna mandat (15,9 procent) var nära att gå om PP som den ledande högerkraften i landet. Cs misslyckades dock med sitt främsta mål; att avsätta PSOE. Högerextremisterna i VOX tog sig i och för sig in i parlamentet efter att ha nått 10,3 procent av rösterna vilket innebär 24 av 350 mandat. Man ska dock komma ihåg att såväl valundersökningarna som VOX själva räknade med att de skulle vinna upp till 60 mandat.
Nu är grälet inom högern i full gång. VOX anklagas av PP för att förstört festen eftersom många av PP:s högerväljare gick över till VOX som i sin tur kallar PP la derechita cobarde (den fega lilla högern).
PSOE blev utan tvekan valets stora vinnare (med 28,7 procent av rösterna). PSOE hade tidigare 65 mandat och fick nu hela 123 mandat och blev därmed lika stort som PP och Cs tillsammans. Om man räknar ihop PSOE:s röster med Podemos 42 vunna mandat (Podemos fick 14,3 procent) utgör dessa partier ett vänsterblock med 43 procent av väljarstödet. Det är 20 mandat fler än var högern fick ihop och med ett stöd från nationalistiska vänsterpartier får man dessutom en trygg parlamentarisk majoritet. Men de styrande i PSOE vill helst regera genom en minoritetsregering samtidigt som Podemos vill förhandla om en vänsterregeringskoalition. EU-eliten har för sin del krävt en stabil regeringsmajoritet och en sådan är teoretiskt sett möjlig bara om PSOE och Cs skulle bestämma sig för att samregera vilket delar av Cs definitivt är för. Den socialdemokratiska ledningen utesluter inte heller en pakt med Cs, men är medveten om att gräsrötterna är helt emot och föredrar en allians med Unidas Podemos.
Podemos tappade 29 mandat. Det är egentligen inte så egendomligt som det verkar. Dels beror Podemos sämre valresultat på en långvarig intern kris i organisationen vilket i sin tur beror på ledningens byråkratiska sätt att fatta beslut samt en pro-socialdemokratisk böjelse hos samma ledning som under senare tid med eftertryck betonat att man vill samregera med PSOE. Men det hänger också samman med el voto útil (den nyttiga rösten). I ett läge med ett växande hot från högern och extremhögern, röstade många av Podemos anhängare på PSOE.
Pablo Iglesias, Podemos partiledare, försöker förhålla sig pragmatiskt: ”Detta är ett tillräckligt resultat för att bilda en vänsterkoalitionsregering” och tillägger ”Vi är en oumbärlig kraft i en vänsterregering”
Högern fick rejält med stryk vilket är en lättnad, samtidigt som vänstern inom självständighetsrörelserna uppnådde sensationellt bra valresultat (främst EH Bildu i Baskien och ERC i Katalonien). Självständighetsrörelsen i olika delar av spanska staten har demoniserats av högern men hetsen tycks bara ha stärkt dessa organisationer, och här är det framförallt vänstern som har lyckats flytta fram sina positioner. Spanien är tveklöst en ”nation av nationer” även om den socialdemokratiska partiledningen inte längre vill kännas vid detta faktum som man tidigare sagt är en realitet. Valresultatet uppfattas idag i Spanien som att vänsterblocket har segrat över hela linjen, med PSOE i spetsen. Nederlaget försätter den samlade högern i en svårt politiskt läge. Hur ska det bli med PP framöver? Ska den nyligen utsedda partiledaren avgå? Stridigheterna inom högern lär fortsätta. Inte ens VOX är riktigt nöjda med vad de uppnått, och anklagar den traditionella högern och Ciudadanos för att bära ansvaret för den ”progressiva diktatur” som de menar nu hotar Spanien.
Med tanke på omständigheterna klarade sig vänsterpartiet Podemos hyggligt i detta val och det trots sina tappade mandat. Ledningen i Podemos är medveten om att den långvariga interna krisen i partiet har varit skadlig men menar att det inte är detsamma som att själva organisationen är i upplösningstillstånd. Podemos verkliga utmaning kommer i fall partiet får vara med i en regering ledd av PSOE. Det finns fler än tusen skäl till att inte lita på socialdemokratin i regeringsställning och det finns nog så många skäl till att inte heller lita på Podemos ledning.
Antikapitalister menar att bästa sättet att förhindra svek från en vänsterregering är att aktivt bygga massmobilisering på gator och torg, samt att föra en vardaglig utomparlamentarisk kamp underifrån. Antikapitalisterna såväl inom som utanför Podemos vägrar att hysa några illusioner om parlamentarismen som huvudarena för samhällsförändring.
Alex Fuentes