Visst har palestinierna ett ledarskap!

En av myterna som döljer verklighetens Palestina är den som säger att palestinierna inte har något ledarskap, inget samlat budskap och att klyftan mellan Hamas och Fatah representerar hela den politiska verkligheten i Palestina. Det finns också en myt som säger att de palestinier som upplevde 1948 och som innehar israeliskt medborgarskap, på något sätt inte är kopplade till den större frågan om Palestina. Dessa påståenden är ogrundade. Det menar den judiske Palestina-aktivisten Miko Peled i denna artikel.

FOKUS

Faktum är att det finns ett stabilt ledarskap för Palestinas gräsrotsrörelse. Från Al-Jalil i norr till Naqab i söder och från Jordanfloden till Medelhavet är gemene man väl medveten om att Hamas och Fatahs politik rör dem väldigt lite. Det senaste valet i Palestina ägde rum under 2006 och både Hamas regering i Gaza och Fatahs regering i det som brukade vara Västbanken, har förlorat sin legitimitet och folkets stöd. Men i städerna och byarna finns ett starkt och engagerat ledarskap som bryr sig om Palestina och dess folk. Detta ledarskap är ständiga måltavlor för de israeliska myndigheterna.
De två delarna av den Palestinska Myndigheten, Hamas och Fatah, har gett upp visionen om att befria Palestina och fokuserar istället på sin egen överlevnad inom de gränser som Israel har dragit upp för dem. I bästa fall kan de föreställa sig det som kallas Tvåstatslösningen. Om det inte under de senaste sju årtiondena har klargjorts att den israeliska rege­ringen aldrig kommer att erkänna palestiniernas rätt till självbestämmande, så har Israel för en tid sedan antagit en lag som tydligt säger att endast judar har rätt till självbestämmande i Palestina. Tvåstatslösningen är en sionistisk strategi som gör det möjligt för dem att fortsätta att dominera Palestina och dess folk medan de beskyller palestinierna för att inte vilja ha fred.

Det är välkänt att Hamas ledare på Gazaremsan, liksom alla Gaza-bor, är inneslutna av de gränserna som omger dem. Ledarna för Fatah i Ramallah åtnjuter lite mer frihet men till och med den palestinska presidenten behöver tillstånd om han vill resa från Ramallah till Betlehem och även en israelisk arméchef av lägre rang, vid någon vägspärr, har befogenhet att stoppa honom om han så önskar. Både Fatah och Hamas accepterade denna onormala verklighet där de själva finner sig vara normen.
Detta är också på många sätt sant när det gäller det politiska ledarskapet för de palestinska medborgarna i Israel. De medlemmar i Knesset som representerar dem är maktlösa och de talar också som att Tvåstatslösningen är att föredra eller åtminstone den som är den mest realistiska lösningen på ockupationen av Palestina.
Det är som om det pågående förtrycket och diskrimineringen som de palestinska medborgarna i Israel lider under på något sätt är separerad från förtrycket och diskrimineringen som palestinier i andra delar av landet utsätts för.
Fatah och Hamas finns i de delar av landet som Israel ockuperade 1967. Inom 1948 års gränser finns det fler politiska partier och det politiska livet är något mer stabilt. Men innan Palestina är fritt och innan palestinierna ges samma rättigheter som israelerna, är de politiska partierna irrelevanta. När valen omfattar hela Palestina och när allmän och lika rösträtt införs – bara då kommer politiska partier att vara relevanta. Då kommer palestinierna att ha en röst och kommer att kunna bestämma sitt politiska öde och då kommer det att ha betydelse vilken politisk ideologi som regerar. Just nu spelar det ingen roll om man är socialist, nationalist, islamist eller något som helst annat, eftersom Israel dominerar alla palestiniers liv med en regim som är rasistisk och diskriminerande.

När alla palestinier är fria att rösta som fullvärdiga medborgare och inte lyder under en apartheidregim som de gör idag, kan vi också förvänta oss att de palestinska politiska fångarna befrias och de kommer också att bidra till hur det politiska livet utformas.
Det som är viktigast just nu är visionen om ett fritt Palestina och den kamp som kommer att omvandla den visionen till verklighet. Det här är en kamp som en liten och hängiven grupp av ledare har tagit på sig. De befinner sig nära männi­skorna, bryr sig om sitt folk och är respekterade i sina samhällen – och de är också omutbara och oantastliga. I denna grupp är målet tydligt liksom metoden för att nå dit.
Många av dem gav tidigare stöd till Tvåstatslösningen. Men de såg att när palestinierna var villiga att ge upp 78 procent av sitt land för att uppnå fred, så gjorde det bara saken värre. De israeliska bosättningarna, israeliska övergreppen, inskränkningen av rättigheter och decimeringen av deras landområden gjorde klart att det går inte att åstadkomma fred med Israel och att sionismen är oförenlig med fred.
Europeiska och amerikanska ledare lovade palestinierna att om de kompromissade, om de böjde sig, om de bara svalde förtreten och fann sig i våldtäkten och plundringen av deras hemland så skulle de få ett litet stycke av det som de kunde kalla sitt eget, där de kunde etablera en stat. Palestinierna i allmänhet accepterade denna smärtsamma kompromiss, men nu står det klart att Israel missbrukade deras förtroende och att israeliska löften är tomma och att västerländska garantier är meningslösa.
I Libanon, till exempel, där palestinierna fick garantier, att om PLO gick med på att gå i exil i Tunis så skulle flyktingarna vara i säkerhet men inom två veckor iscensatte Israel massakrerna i Sabra och Shatila. Och det hände återigen när palestinierna fick höra att om de gick med på det stegvisa tillvägagångssättet och de oklara detaljerna i Osloavtalet så skulle de först få Gaza och Jeriko och löfte om att de inom fem år skulle ha sin egen stat.
De människor som verkligen betyder något nu är de lokala ledarna i städer och byar som är engagerade i visionen om ett fritt och demokratiskt Palestina från Jordanfloden till Medelhavets strand. Dessa människor är hängivna kampen och förstår betydelsen av väpnad och obeväpnad kamp när det gäller Palestina.

Det står klart att uppmaningen till Bojkott, Desinvestering och Sanktioner [BDS] är avgörande, liksom andra former av motstånd inklusive användandet av tillgängliga medier för att avslöja israeliska brott. Dessa palestinska ledare och aktivisters besök för att hålla föredrag i USA och i Europa är också en del av kampen, liksom att besöken av utländska politiker i Palestina bör fokusera på en öppen och rak diskussion med dem. Detta kommer oundvikligen att driva de västerländska politikerna att sluta prata om Tvåstatslösningen, vilket innebär att man bryter sig loss från det sionistiska paradigmet där Israel har alla rättigheter och all makt.
Att uppmuntra dessa hängivna lokala ledare att fortsätta sitt arbete och ge skydd åt dem när Israel slår ner på dem och deras familjer, är absolut viktigast. Människor utanför Palestina som bryr sig om Palestina måste uppmärksamma dessa palestinska röster och inte bara uttrycka solidaritet, utan också kavla upp ärmarna, omfamna visionen och vara med och kämpa för ett fritt och
demokratiskt Palestina.

Miko Peled
Översättning:
Kjersti Rekve