Hon skrev så rysande bra att hon var en inspirationskälla för Stephen King och andra författare av psykologiska skräckböcker. Med ormvråksblick såg hon de mellanmänskliga relationerna i all sin solkighet. Men hon vägrade offentligheten och köpte tvättmaskin för pengarna hon tjänade på att skriva. Bodil Carlsson har läst och imponerats av Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House.
I min ungdom hade jag en het, kortvarig kärleksaffär med en berömd man. Love at first sight! Vår första date var minnesvärd. En hel natt, som inte kastades bort på vila; den sömn som blev, ekade av färgstarka drömmar. Självklart sökte jag mig till honom länge efteråt. Men han blev mer och mer av en besvikelse. Hans gester blev allt yvigare, rösten högre, våra möten mera eko än innehåll; snart nog kändes varje möte som ett eko.
Ni vet hur det är med first love: det är inte sant att den aldrig dör, bara att den aldrig upprepas. Han skrev aldrig något lika bra som The Dead Zone, den mannen.
Allt är slut sedan många år mellan Stephen King och mig. Efter honom läste jag ingen mera skräckis. Förrän nu. Jag hittade av en slump Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House i en hylla för nyheter på bibblan uppe i betongcentrum.
Förordet förledde mig; jag föll. Någon som heter Jenny Lindh har skrivit det till nyutgåvan 2017 och det är enastående. Hur ofta hittar man en mening som vågar säga ”hennes tålmodiga semikolon inväntar våra tveksamma steg” in i helveteshuset som ruvar på kullen ovanför den lilla hålan Hilldale?
Jag vet inte vem Jenny Lindh är. Fråga mig inte heller, var Shirley Jackson har gömt sig i hela mitt liv. Boken är ingen nyhet. Den kom ut 1959 och sålde så bra, att hemmafrun Shirley fick råd att köpa ny tvättmaskin, ny torktumlare och en hel hög nya sängkläder – sådant som står högt upp på småbarnsmammors önskelista. Eftersom maken var lärare och på fritiden upptagen av att skriva marxistisk litteraturkritik, när han inte jagade kärleksaffärer med sina studentskor, kom de hjälpsamma maskinerna förmodligen väl till pass.
Jackson beskrivs som en skyggt tillbakadragen person, som aldrig ställde upp på intervjuer. Hon sade att en bok har sitt eget ansikte, inte sin författares, men hon var ändå stolt när en av hennes böcker totalförbjöds i boerrepubliken Sydafrika, eftersom hon tyckte att det visade att åtminstone rasisterna hade fattat vad den handlade om.
Samtidigt angav hon sitt födelseår till 1919 i stället för 1916, för hon ville ses som yngre än sin man. Det var också han, inte hon, som hade kontrollen över hennes inkomster. Efter vad Wikipedia beskriver som omåttlighet i rökning, alkoholintag, ångestdämpande mediciner och ohälsosamt ätande dog hon 48 år gammal 1965.
Hemsökelsen på Hill House lever. Den skapade en flod av djupsinniga psykoanalytiska tolkningar när den kom och anges fortfarande som inspirationskälla och föredöme för Stephen King och andra senare förmågor i branschen.
Jag undrar om någon av dem är lika bra som hon. King själv säger om de tio raderna, som inleder boken, att ”det finns få, om ens några, beskrivande stycken inom den engelskspråkiga litteraturen som är finare än detta”.
Så möts vi alltså oväntat en gång till, min gamla kärlek och jag, och si – den här gången är vi överens! Shirley Jacksons perspektiv är inget man möter var dag. Hon ser människor och de små förflyttningarna i deras relationer som ormvråken ser sorkarnas rörelser på fältet.
Boken är inte lång, språket är lågmält; personerna skissade, lika udda som alldagliga. Men vilka skisser! En amatörforskare bjuder in tre unga människor till en ökänd plats, ett spökhus ute på vischan. Om det finns en huvudperson, så är det den fortfarande unga kvinnan, som – oerfaren i allt utom att vara sin sjuka mammas piga och sedan sin äldre gifta systers inneboende påhäng – olovandes tar bilen och rymmer dit. För första gången är det hon, som bestämmer vart hon ska. För första gången i sitt liv kör hon fort.
Husen, som hon passerar längs vägen, väcker drömmar: de blir platser där hon ser sig själv leva i andra berättelser, platser vars människor skulle välkomna henne.
Den unge överklasskillen har halkat in i gruppen på ett bananskal – han råkar vara släkt med husets ägare – och det är summan av hans liv: han är en gratisåkare. Hans oengagerade vänlighet är hans finaste drag.
Den lesbiska tjejen har ställt till bråk med sin sambo för att komma bort från vardagen – det hon letar efter i spökhuset och sällskapet är underhållning. Överklasskillens närmanden roar henne; hemmadotterns blyga försök till närhet också. Hon skiftar mellan att uppmuntra och att stöta bort dem.
Spökjägaren, som vill etablera sig i den akademiska världen genom att leverera bevis för att det övernaturliga existerar, är en belevad herre med pondus. Han krymper sekundsnabbt till halva storleken, när hans hustru gör ovälkommen entré. Hustrun är dummare än tåget och lika socialt tondöv. Hon bjuder de dödas själar på gränslös kärlek och de levande på snäsor; men hon är också den enda, som kommer på tanken att ge den sura hushållerskan ett handtag i köket. De udda människorna känns märkligt välbekanta. I en eller annan version har vi mött dem. I en eller annan version har vi någon gång varit dem.
Jacksons man, litteraturkritikern, lär ha gått omvägar runt manuset till boken. Han tyckte helt enkelt, att den var för otäck. Det är den – otäck så att den biter sig fast. Man får själv bestämma om det otäcka ligger i rösterna som kommer med mörkret, i skriften på väggen, i det labyrintiska gungande huset vars dörrar alltid slår igen; eller om det skrämmande är hur en människa löses upp i förtvivlan och försvinner och hur snabbt likgiltighetens vatten sluter sig över henne igen, när hon är borta.
Man kan läsa Hemsökelsen på Hill House som en spökhistoria, men vilka är i så fall spökena? Och vad för sorts byggnad är huset?
Bodil Carlsson