Nonhle Mbuthuma: ”Jag kommer att leda kampen tills jag dör”

Våren 2016 mördades Sikhosiphi Bazooka Rhadebe i sitt hem i Pondoland på Sydafrikas Wild Coast. Med allra största sannolikhet mördades han för att han var en av ledarna för den lokala kampen mot en titangruva som skulle få förödande konsekvenser för både människor, miljö och vatten. Vem som gav mördarna i uppdrag att döda Bazooka är ännu höljt i dunkel. Men en sak är säker. De som leder kampen vidare går inte säkra.

 

Tiden efter mordet på Sikhosiphi Bazooka Rhadebe har varit orolig för Nonhle Mbuthuma. Hon ledde motståndsorganisationen Amadiba Crisis Committe tillsammans med Rhadebe och fick tidigt veta att hennes namn nu står överst på den så kallade ”dödslistan” över ledande aktivister som ska oskadliggöras. Det gör att hon måste ha livvakter och ständigt vara på sin vakt. Vad som helst kan hända när som helst. Hon kan i princip inte besöka sin hemby utan måste leva på annan ort.
Efter mordet på Sikhosiphi Bazooka Rhadebe beslutade sig det sydafrikanska miljö- och energidepartementet för att pausa det australiensiska gruvbolagets brytningstillstånd för en titangruva i Xolobeni, Pondoland. Pausen skulle pågå i 18 månader. I december tar den slut. Nonhle Mbuthuma menar att den inte gynnat lokalsamhället.
– Vi var väldigt besvikna på det beslutet eftersom det står klart för oss att vår regering inte lyssnar på oss. Vi vill inte ha gruvbrytning överhuvudtaget. De pausar med avsikt att försöka få till brytningen ändå till slut, trots motståndet Jag vet inte hur de ska kunna göra det utan att det blir våldsamt, eftersom vi är redo att försvara våra marker till varje pris, säger hon och menar att hon är säker på att när december väl är här så kommer gruvbolaget med statens hjälp att försöka tvinga sig till brytningen så fort som möjligt. I hopp om att motståndet ska ha lugnat sig. Att aktivisterna ska ha tappat momentum.
– Det står klart att vår regering inte tar mänskliga rättigheter på allvar. Därför tog vi i Amadiba Crisis Committe regeringen till domstol. Vi ville testa om våra lagar kan skydda våra medborgare och vår rätt att välja. Att vi som lokalsamhälle måste godkänna utvecklingen, att de måste fråga oss om de vill bryta på våra marker. När allt kommer omkring så är det vi som kommer att drabbas av konsekvenserna, inte regeringen.

Den 23 och 24 april i år behandlades fallet i högsta domstolen i Pretoria. Det var kanske det första rättsfallet i sitt slag någonsin. Det skulle nämligen avgöras vilka mänskliga rättigheter ett lokalsamhälle har gentemot staten.
– Sydafrikas konstitution säger att vi har yttrandefrihet och rätt till en hälsosam livsmiljö. Vi vill ha dessa rättigheter. Om gruvbrytningen kommer till oss kommer den att vara väldigt skadlig. Markerna kommer att förgiftas, vattnet förorenas, säger Nonhle Mbuthuma och berättar att Amadiba Crisis Committe fick oerhört mycket stöd från andra organisationer runt om i världen och att rättsfallet fick stor uppmärksamhet i medierna:
– Folk förstod att det här rättsfallet inte bara gäller folket i Xolobeni. Det finns många brytningstillståndsansökningar i pipelinen i Sydafrika och på andra håll i världen. Om vi vinner det här så vinner vi inte bara för oss utan för hela Afrika, hela världen. Det kommer att ge skydd åt sårbara lokalsamhällen. För de här bolagen riktar alltid in sig på samhällen där människor tror att de inte har några rättigheter.
Motparten i rättsfallet var mineral- och energidepartementet. Många undrade varför Amadiba Crisis Committe inte tog gruvbolaget till domstol, men Nonhle Mbuthuma menar att det här rör sig om något mycket större än ett enskilt bolag:
– Det handlar om våra mänskliga rättigheter. Inget företag kommer till vårt land utan tillstånd från vår regering. Om vi vill hantera problemet måste vi gå till dess rot. När domaren avslutade processen sade hon att det här är ett väldigt svårt fall. Att det kommer att ta tid att besluta om det. Eftersom hela världen följer vad som händer. Om ni vinner blir det prejudicerande för hela världen. Men jag tror att det kommer att ta lång tid innan vi får ett domslut. Jag förstår att det är svårt för domaren. Hon har att välja mellan mäskliga rättigheter och profit. Departementet menade att en dom till Xolobenis fördel skulle drabba den sydafrikanska ekonomin eftersom alla tillståndsansökningar kommer att påverkas när lokalsamhällena följer Xolobenis exempel. Men frågan är: kommer ekonomin först och människors liv sedan? Vem ska ekonomin vara för? Vi väntar fortfarande på besked.
Just nu pågår nya landreformer i Sydafrika. Nonhle Mbuthuma är orolig för vad de nya lagarna kring mark kommer att innebära. Särskilt orolig är hon för den så kallade ”Section 25”.
– Under apartheid togs marken från människorna med våld. Nu har ANC-regeringen beslutat att det ska ske landexpropriering utan kompensation. Det betyder att regeringen kan ta mark utan att betala. Många gräsrotsorganisationer har utmanat det. Vi vill inte att den lagen ska gå igenom innan de har konsulterat oss som medborgare. Marken ska återbördas till folket, men vilket är detta folk.? Med Section 25 är folket det samma som staten, då ägs marken av staten. Vår oro är att om Section 25 blir lag så hotas vi och vårt rättsfall. För du kan inte ge tillstånd till något som inte är ditt. Om landet tillhör staten så är det staten som ska ge tillstånd. Och de äger redan allt under marken. Nu vill de äga markytan också. Det betyder att vi kommer knuffas undan återigen, säger hon och fortsätter:
– Om staten bestämmer att den vill bygga ett köpcenter kan de bara flytta folket från platsen. Om de har en överenskommelse med ett gruvföretag så kan de bara flytta på oss. Därför är vi väldigt oroliga över Section 25. Oturligt nog är Sydafrika egentligen många länder i ett. Om du bor på landsbygden, som jag, är situationen väldigt annorlunda jämfört med i förorterna. För oss är det svårare. Om marken ägs av staten kommer vi att få lida.
Hon menar att den sydafrikanska staten även tidigare har försökt få kontoll över markytan genom att bland annat lägga rätten till marken hos de traditionella ledarna, som återfinns på statens lönelista.
– Vi vägrar att låta en ledare äga marken. Vi vill att marken ska ägas traditionellt, vilket betyder kollektivt. Inte av en enda person. Vi anser att ledarna inte kan skriva under utan folkets tillstånd. Så måste det fortsätta vara. Om staten exproprierar våra marker så kommer fattigdomen att öka. Vart ska människorna från dessa områden ta vägen, hur ska de överleva? Våra förfäder i Pondoland kämpade för våra marker mot britterna. Nu är allt det blodet, all denna kamp, förgäves. Regeringen vill göra vinst på att sälja vår mark. Vi säljs levande till andra länder.

Förutom gruvplanerna pågår även byggandet av en motorväg på vilda kusten. Det är ett företag från Österrike som bygger den. Ett företag som inte har någon förståelse för lokala förhållanden. Nonhle Mbuthuma är emot motorvägen eftersom den trasar sönder både lokalsamhälle och miljö. Men hon tycker samtidigt att om det ska byggas i Sydafrika så borde det byggas av lokala förmågor.
– Om vi inte är kvalificerade att bygga, varför fokuserar inte vår regering på utbildning. Nu talar den bara om utveckling, inte om vad som behövs för oss. Vi behöver pressa vår regering att sätta utbildning först, säger hon och berättar om hur motorvägsbygget redan har drabbat området hon kommer ifrån. Det ska nämligen byggas broar över två floder. Den ena, Mtentufloden, har alltid varit väldigt djup. Så är det inte längre:
– Byggarbetarna har lämnat stora sandhögar som regnat ned i floden. Förut fanns det ingen chans att korsa den till fots, man måste ha kanot hela året. Nu börjar den bli grund.
Problemet är att Mtentu är en väldigt viktig flod för den sällsynta fisken sydseriola, på engelska ”kingfish”. Dessa enorma fiskar har brukat gå in i Mtentufloden just för att den är så djup. Det lockar turister till trakten. Men i och med vägbygget förstörs flodmynningen.
– Förstör du flodmynning så förstör du oceanens moder. Inga fler fiskar kommer att komma in och föröka sig i Mtentu. Den ansvariga miljökommittén bryr sig inte om att miljön skyddas. Den bryr sig bara om att få pengar från det statliga vägbolaget Sanral. Just nu förstörs våtmarkerna kring floden, det är olagligt. Dessutom gör de bristfälliga toaletter till arbetarna. Avföringen hamnar direkt i floden. För oss är det hemskt att se. De förstår inte att när du är en del av ett lokalsamhälle så är ditt liv en del av naturen omkring dig.

När det gäller situationen kring utredningen av mordet på Sikhosiphi Bazooka Rhadebe tycker Nonhle Mbuthuma att allting är väldigt frustrerande.
– Vi ser att den blockeras med avsikt. Polisen vill inte samarbeta med våra utredare. De säger att Bazooka är död, så det är ingen mening att göra något mer, säger hon och menar att det är troligt att polisen är inblandad i mordet:
– Innan 1994 var det gangsters inom polisen som betalades för att döda människor. Vi vet inte om dessa har försvunnit. Men vi vägrar ge upp, även om de flesta dörrar är stängda.
Ovissheten kring mordet på kamraten blandas med oron kring den egna situationen.
– Vid det här laget vet jag att jag skulle ha mördats före Bazooka. Men de ändrade sina planer. De tänkte att om de dödade mig först så skulle Bazooka göra allt för att hämnas. De hoppades att om Bazooka dog först så skulle vi backa, inte fortsätta. De hade fel. Vi är starkare än förut. Vi är trädet och han var dess rötter, säger Nonhle Mbuthuma och berättar att det samtidigt är svårt för henne att leva ett normalt liv. Hotbilden är så omfattande. Hon har svårt att delta i möten och måste ha livvakter med sig överallt.
– En gång missade jag ett möte för att jag inte mådde bra. Vid tiden för när jag skulle ha kommit ut från mötet ringde någon mig och frågade: ”Var är du?” Jag undrade varför han frågade det och då berättade han att han hade sett en bil med fyra män i svarta glasögon. Bilen stod på den väg jag skulle ha tagit hem och mannen ville varna mig för han hade hört folk tala om att jag måste bort. Liknande saker har hänt flera gånger. Män i bil har frågat efter mig och efter min bil som är känd i samhället. Nu tar jag alltid olika vägar till mötena och jag måste alltid ha med mig livvakter. Jag förstår att de letar efter mig på landsbygden för där är det långt till närmaste polisstation.

När vi träffas har det nyligen skett ett mord på en gruvmotståndare i Sydafrika. Nonhle Mbuthuma har träffat mannen som mördades. Amadiba Crisis Committe har tidigare varit på besök i området han kom ifrån. Där pågår redan brytning:
– De visade oss all förstörelse och önskade oss lycka till. De sade: ”Håll brytningen borta, för när den väl är där blir ni aldrig av med den igen.”
Natten efter att hon hört talas om mordet kunde hon inte sova.
– Varför blir människorättsaktivister måltavlor? Finns det inget annat sätt att hantera oss än att döda oss? Det är så många som blivit dödade, över hela världen. Om det jag säger inte gör dig glad, varför kan du inte argumentera istället för att ta till vapen? Varför är vapen lösningen? Det är en dum lösning. För de tänker inte på att om de dödar mig så finns det alltid fler aktivister bakom mig. Jag önskar att lagen kunde vara starkare, säger hon och fortsätter:
– Det är sorgligt att morden på människorättsaktivister ofta involverar polisen. Jag vet inte vem som kan skydda oss. Jag litar inte på en enda polis i mitt land. Jag vet att det är på polisstationen faran finns, trots att det är den plats där vi ska känna oss trygga,. Det är platsen där du kan dö.
Hon berättar att hon under en period fick telefonsamtal där den som ringde bara sade ett ord: hejdå. Hon öppnade ett rättsfall, även om det var svårt. Då slutade trakasserierna:
– Hur visste de att jag kontaktat polisen?

Tidigare ledde Nonhle Mbuthuma kampen mot gruvan tillsammans med Sikhosiphi Bazooka Rhadebe och Mzamo Dlamini. Den ene lever inte längre, den andre har blivit involverad i ANC och lämnat kampen. Hon är ensam kvar. Det innebär inte att hon ger upp.
– Jag kommer att fortsätta leda kampen tills jag dör. Och jag hoppas att om jag dör så kommer det andra personer som tar över. Det är därför jag säger att de som tar till vapen och dödar oss gör ett väldigt dumt val. Vi växer oss bara starkare. Min lokala gemenskap stödjer mig. De försöker också se till så att jag vilar mig emellanåt. De säger: ”Vi behöver dig, vi kan inte förlora dig.”, säger hon och påpekar att vila är viktigt. Arbetet hon utför är väldigt stressande och hon märker hur hjärnan ibland slutar att fungera som den ska. Att både kämpa mot gruvan och kämpa för sitt liv är ingen lätt sak. Men Nonhle Mbuthuma menar att hon egentligen inte är rädd, snarare orolig:
– När du är i en kamp så måste du få ett avslut. Om du dör innan du har avslutat kampen, så kan du aldrig bli fridfull, aldrig bli en bra förfader. För då kommer du att fortsätta kämpa, utan att veta hur långt kampen har kommit. Ditt hjärta kommer att fortsätta känna att du inte har nått ända fram. Om jag dör utan att ha korsat floden, utan att ha avslutat kampen, så kommer jag att bli väldigt traumatiserad, hur jag än dör. Då kommer jag inte att vila i frid.
Att kampen mot gruvan i Pondoland har fått så pass stor uppmärksamhet världen över på senare år tycker Nonhle Mbuthuma hjälper när det är som svårast. Uppmärksamheten innebär bland annat att hon är ute och reser en del för att berätta om kampen. Det innebär välkomna avbrott i den ständigt pågående stressen:
– Det är viktigt att höra andra röster. Att veta att de sätter press på besluts­fattarna. Att känna att vi inte är ensamma, att det finns många andra människor som är i solidaritet med oss.
Men det är inte ut i världen hon alltid längtar. Det är hem. Hem till byn Sigidi. Där är det för farligt för henne att vara:
– Ibland hör jag att det är en ceremoni i min by och då vill jag vara där. Men jag kan inte komma dit med mina livvakter. Jag behöver vara fri. När du har livvakter är det som att vara i ett fängelse. De följer dig överallt, följer varje rörelse du gör. Jag önskar så innerligt att den här sortens liv ska vara över. Omgivningen tycker att det är bra att jag har säkerhet. Men för mig är det bara konstigt. Jag är van att vara en fri person.

Text och foto: Emma Lundström