Med tio år i backspegeln sedan den amerikanska bostadsmarknaden föll samman – och med den, finansvärlden – är det en lika god tidpunkt som någon att gå igenom den historiska bokföringen. Och historikern Adam Tooze gör det med bravur i sin nyligen utkomna Crashed: how a decade of financial crises changed the world. Hampus Byström har läst den.
Det kollektiva minnet är nyckfullt, och uppmärksamheten i dagens medielandskap lever en dagsländas tillvaro – för den som omsorgsfullt försöker orientera sig i den politiska ekonomin känns det som att för hand rita av ånga, när man tittar upp från pappret har allting ändrats.
Därför är böcker som Toozes oumbärliga; det är en torr men välskriven redogörelse för eliternas krumbukter och agerande lite innan, under och efter finanskrisen 2008. Ingen historia underifrån alltså, men samtidigt helt befriad från lismande och beundran för ”the smartest guys in the room” som kan solka ner annars kritiskt tänkande människors omdöme.
Tooze riktar sitt mikroskop mot finanselitens intrikata vävnad och dissekerar den med en inträngande och vass skalpell. Blodflöden mellan olika finansiella centra avtecknas likt en medicinsk plansch över kroppens kretslopp. Finanselitens tänkande och agerande ramas in och görs begripligt.
Säga vad man vill om den globala finanseliten, men de har en förmåga att komma undan med det mesta. Kanske är det för att världen de rör sig i är så ogenomtränglig, eller för att flärden är så bländande, men likt Houdini är de mästare i utbrytarkonsten. Hur många kedjor och lås som än slås runt dem, så bryter de sig alltid loss. Inte en enda människa från finansvärlden har ställts inför rätta i USA över de flagranta lagbrott som uppdagades – inte en enda. Den slutsats som man får dra är helt enkelt att det är denna underliggande struktur som möjliggör dagens ”globalisering”. En världsomspännande dammsugare som sväljer mervärde genom vad David Harvey kallat ”ackumulering genom fördrivning”, en variant av Marx’ ursprungliga ackumulering där bönderna fördrevs från sin mark för att ge utrymme åt den gryende kapitalismen i England. Att ställa dessa människor inför rätta är helt enkelt inte en möjlighet, då systemets inre logik skulle blottas som bortom allt rimligt tvivel brottslig.
Toozes bok kretsar kring några stora teman – västvärldens handel med Kina (och vad ekonomer under 2000-2006 misstog som nästa stora kris, nämligen det globala handelsunderskottet), utvecklandet av finansiella instrument för att stycka upp skulder och bunta ihop dem för att ”minimera risken”, Euroområdets statsskuldskris, och slutligen de världspolitiska efterdyningarna av den liberala kapitalismens sammanbrott. Mycket av detta är bekant för den som läst tidningarna de senaste tio åren, men Toozes styrka ligger i den rigorösa och hänsynslösa empirismen – inget påstående som han inte i detalj kan redovisa tillåts fläcka ned bokens sidor – och den inträngande men samtidigt svepande analysen. Boken låter inte de svårbegripliga tekniska detaljerna som måste avhandlas sänka dess läsbarhet.
Ett exempel på uppenbara men ändå klargörande detaljer – sånt som gör en blodlös, nyktert akademisk bok intressant – är att om man skulle skrivit en liknande bok tio år efter 1929 hade man hamnat i 1939, samma år som Hitler invaderade Polen.
Saker och ting kunde vara värre, om det nu är någon tröst.
De massiva åtgärder som centralbankerna satte in fungerade, om man med ”fungerade” menar en återgång till den ekonomiska överklassens sätt att se på världen. Det som inte överlevde var liberalismen och nyliberalismens ekonomiskt politiska självförtroende. Den ekonomiska krisen har lösts, men förvandlats till en social och politisk.
Ingen seriös ekonom skulle idag bli annat än utskrattad om hen försökte påstå, som Johan Norberg och andra dresserade tankesmedje-”intellektuella” gjorde direkt efter 2008, att krisen hade med ”statlig inblandning i marknaden” att göra. De mest kvickfotade och pragmatiska av nyliberala ideologer förstod naturligtvis direkt vidden av krisen, till och med Alan Greenspan kunde erkänna misstag och medge att ideologin låg död så som den levt i 30 år.
Den politiska krisen har bara börjat, så det är svårt att uttala sig om vart den bär hän. En historiker garderar sig alltid mot att se löjlig ut i retrospektiv, sådana risktaganden får överlämnas åt statsvetarna eller ledarskribenterna …
Tooze visar på hur två nationer – Kina och USA – gjorde en massiv politisk ekonomisk insats för att rädda världsekonomin. Och det fungerade.
Frihandelssystemet som bröt samman 1929 återupprättades efter 2008 tack vare de två stormakternas politiska vilja. Men hur hållbart är det? Med Trump i Vita huset som övertygat sig själv och sina följare att en konfrontation med Kina är nödvändig, och en allt mer självsäker Xi Jinping i Zhongnanhai som vill säkra Kinas plats vid stormakternas förhandlingsbord är riskerna vid en ny ekonomisk kris mer oförutsebara än på länge. Kinas kreditbubbla är gigantisk, och landet utgör en central nod i det finanspolitiska systemet. Vad skulle hända om det bräckliga kredithuset brakade samman igen? Skulle de två stormakterna kunna enas och frammana den politiska vilja som skulle krävas, och skulle befolkningarna världen runt acceptera priset? Om Adam Tooze har rätt så är det tveksamt.
Obama må ha planterat en spirande bukett nyliberala teknokrater i finanskrisens rabatt – vars ”lösningar” på krisen i slutändan räddade världens banksystem – men högerpopulismens ogräs var inte uppryckt med rötterna. Det är många som av respekt för den före detta presidentens symboliska roll som den första svarta presidenten låtit honom komma undan, men det är helt utan tvekan Obamaadministrationens nyliberala hantering av finanskrisen som bäddade för Trump. Finansministern Timothy Geithner – med en lång bakgrund inom bankvärlden – räddade sina vänner med en historiskt ojämförlig utbetalning av statlig kredit, ofta helt utan motkrav. Staten svalde alla förluster som målade bankernas balansräkning röd, medan man lät vanliga arbetares obetalda huslån borra hål i en hel generations besparingar.
Många svarta familjer är fortfarande sen dess permanent utan folkbokföring, vilket gör att de inte kan rösta i viktiga delstater. 2008-2016 tecknade ett nytt lågvattenmärke i de svartas förmögenhet och besparingar, vilket nu nått rekordnivåer av ojämlikhet jämfört med vita amerikaner.
Hur länge dröjer det till nästa konjunkturnedgång, och vad bär den med sig? Sveriges hushåll är belånade upp över öronen tack vare den nyliberala avreglerings- och besparingspolitik som flyttat över statens åtagande på de individuella hushållen. Maktbalansen mellan världens arbetare och kapitalägare, fordringsägare så väl som aktieägare och VD:ar, har om något blivit än mer asymmetrisk sedan 2008.
Den politiska energin har delats mellan vänster och höger på mittenteknokraternas bekostnad, men den nationalistiska högern tycks ha skördat de största framgångarna.
En paralyserande förlamning i klasskampen har flyttat motsättningen till den mellan medborgare och flyktingar, mellan laglydiga och ofta mörkhyade brottslingar – och värst av allt är att vi inte har mycket tid på oss att säkra klimatfrågan för en solidarisk och rättvis vänsterpolitik.
Tiden börjar rinna ut. Om politik handlar om att organisera sig och förbereda på öppningar för en nyordning så är det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Snart har vi inte mycket till val.
Hampus Byström