Skuggspel i Kulturhusets utställningen av Jesper Walderstens bilder till Bröderna Lejonhjärta.
Om du av någon anledning befinner dig i Stockholm i sommar under en regnig dag kan det vara värt att besöka Galleri 5 i Kulturhuset vid Sergels torg. Där, högt över vardagen på plattan, nästan svävar utställningen av Jesper Walderstens tolkning av Bröderna Lejonhjärta. Och precis som Astrid Lindgrens berättelse är bilderna som en våg av ljus och mörker.
Många människor, världen över, minns första gången de läste Bröderna Lejonhjärta. Själv låg jag i en soffa och var väldigt sjuk. Halsfluss. Streptokocker grupp A. Jag var nio år och hade just blivit så pass frisk att jag orkade läsa. Och läsa var vad jag gjorde. Berättelsen rasade fram under mina ögon. Bilderna, bokens och mina egna, härjade i huvudet. Hästhovarnas dån och duvornas vingslag hördes inom mig. Orden trampade omkring i själen. Plötsligt hade jag kommit fram till slutet. Och som jag grät. Febern gjorde tårarna tunga men jag ville inte sluta. Här fanns allt det som jag var rädd för och allt det som jag trodde på. Här fanns det onda. Här fanns döden. Men också kampen för frihet och rättvisa.
När Jesper Waldersten tog på sig att göra nya bilder till Bröderna Lejonhjärta valde han att inte gå tillbaka och titta på Ilon Wiklands klassiska illustrationer. Istället läste han manuset utan bilder, minst tio gånger. Sedan tog han itu med skapandet. I en omständlig process skalade han fram bokens själ. Istället för att i bilderna berätta exakt det som står i boken, låter han det anas, frammanas. I likhet med den kinesiske konstnär som av kejsaren en gång i tiden fick i uppgift att måla en tupp och inte kom tillbaka förrän många år senare med några enkla linjer, ville han fånga essensen av det som berättas. Därför är bilderna både enkla och komplicerade. Som han själv säger i filmen av Jesper Brandt som rullar i utställningen, så kanske det ser ut som att det har gått fort, men det har det inte. Det slutgiltiga strecket kräver mod. Att inte måla en bro i detalj, utan dra ett streck som lockar våra tankar.
Och jag måste säga att han har lyckats. Åtminstone med många av bilderna. De svartvita grafiska bladen har många bottnar.
Omslagsbilden till boken är en människoprofil som i all sin enkelhet utgör flera lager, flera personer i en. För Jesper Waldersten symboliserar den allt det som boken innehåller: Mörker och ljus. Ont och gott. Liten och stor. Stark och lort. Jonatan och Skorpan.
I utställningen tornar gigantiska krigare upp sig över mig, men inuti dem finns den lilla människan.
Bilderna har inga ansikten. Ofta rör det sig om tändstickssmala gestalter i fjärran. När det inte är Tengils mörka väsen som en hög mur omgiven av ett dis av ondska. Bilderna av Katla är inspirerade av en förkolnad träbit som Jesper Waldersten räddade efter branden på Grafikens hus i Mariefred 2014.
Han tänker sig att Katla är branden.
Ur högtalare kommer olika välkända skådespelares röster. De läser stycken ur boken. Stycken som det inte går att glömma. Berättelsen om en motståndskamp.
Boken kom ju också i en omvälvande tid. Året var 1973 och världen präglades av Vietnamkriget, kalla kriget och tidigare koloniers självständighetskamp. Astrid Lindgren fick en hel del kritik för att hon inte skrev en socialrealistisk bok om samhällets orättvisor, samtidigt ifrågasattes det faktum att hon skrev så rakt och rättframt om döden. Själv vände hon sig mot att flera tolkare ville binda fast hennes bok om ont och gott vid samtidens händelser. Göra Tengil till Hitler och Katla till atombomben. Hon tog istället fasta på hur barnen läste Bröderna Lejonhjärta, på alla de tackbrev hon fick från de små och de unga. Det var ju för dem hon skrev, för att de skulle ”avsky förtryckare var de än råkar på dom, alla slags förtryckare, stora och små, det finns så många.”
Hon skrev en allmängiltig berättelse från ”sagornas och lägereldarnas tid”. En berättelse om ljus och mörker, ondska och godhet, förtryck och befrielse, rädsla och mod. En berättelse om hur den lilla människan kan stå upp mot makten. Om ryggrad och kärlek och förlust.
Det är därför jag minns hur det var att läsa boken så väl. Att ligga där i soffan, som Skorpan, och överväldigas.
Det är också därför det är så fint att gå runt bland Jesper Walderstens så noga skapade bilder. För att både de och boken säger något om samtiden, vilken den än är.
Text och foto: Emma Lundström