Det är minst sagt kaotiskt, det politiska landskapet i dagens USA. Det stormar rejält. Men långt ifrån alla faller som furor för Donald Trumps fascistoida budskap. Många går åt andra hållet. Åt vänster. En av dem är Drew Ullman. Han var med och organiserade republikanen John McCains valkampanj 2008. Nu är han trotskist.
Jag träffar Drew Ullman på Stauf’s Coffee Roasters i German Village i Columbus, Ohio. Han är några minuter sen och ber så hemskt mycket om ursäkt. Han har varit hos sin sjukliga mamma som behövde akut hjälp på morgonen. För sådant tycker jag inte att det behövs någon ursäkt.
Vi sätter oss vid ett bord på den lilla uteserveringen. Runtomkring oss sitter ungdomar och arbetar med olika skolprojekt. Det är varmt i solen. En fågel kvittrar i buskaget intill oss.
Drew Ullman vill veta vilket parti min tidning tillhör. När han får höra namnet minns han att han läste en artikel av Socialistiska Partiets Håkan Blomqvist i tidningen Jacobin härom året.
– Den var bra. Jag tror att den gav oss ett viktigt perspektiv. Många här har bilden av att Sverige är ett socialistiskt paradis, men det är fortfarande kapitalistiskt, säger han och berättar att han själv tillhör en trotskistisk grupp, men att han håller på att lämna den:
– Den matchar inte min politiska inställning så bra. Men jag är positivt inställd till trotskism och kommer förmodligen alltid att vara det. Trotskij kom från samma stad som mina förfäder. Min yngre bror ser ut precis som honom. Vi är ukrainska judar. Det har funnits en hel del kommunister i släkten. Man talade inte om dem.
Vi träffas på Stauf’s för att jag vill veta hur Drew Ullman gick från att arbeta för John McCain till att bli rejält vänster. Nu vill jag även veta varför han är på väg bort från den trotskistiska gruppen.
– Om jag skulle beskriva min tendens så skulle jag kalla mig för grouchomarxist. Jag tror på klasskampen för jag kämpar för att ha klass. Jag tar inte ortodoxin på så stort allvar. Sekteristerna gör mig galen. Men de hårdföra militanta typerna är inte så många i USA. Socialister i det här landet är definitivt ofta militanta i sin politik, de vill ha en revolution, men de springer inte in i skogen och skjuter med AK-47:or. Tack gode gud för det, för annars skulle de utsättas för en drönarattack och då skulle allt vara över, säger han och förklarar sedan att även om trotskismen var en kort flört, så kommer han alltid att vara övertygad om att det hade varit bättre om Trotskij hade vunnit över Stalin:
– Fast det var dåliga tider så Trotskij hade också tvingats göra dåliga saker om han hade vunnit. Miljoner människor hade dött även om det hade varit Musse Pigg som styrde Sovjet då.
Drew Ullman är snabb i talet och tankesvängarna. Det kan vara svårt att hänga med. Men jag hinner uppfatta att han inte tror på den permanenta revolutionen, och att det kan vara en av anledningarna till att han inte längre ser sig som trotskist:
– Jag förstår behovet av revolution, men om du tittar på revolutioner i historien så har de nästan alltid varit tillfälliga. Det finns ingen permanent revolution och jag tror inte att det kommer någon heller. Jag tror att revolutioner är ett svar i en tid. En rening. Vi utvecklades från feodalism. Vi utvecklades från merkantilism. Vi utvecklades till kapitalism. Jag tror att vi kommer att utvecklas till socialism. Inget system har fallit över en natt. Jag avfärdar romantiska idéer om massorna på gatan som störtar systemet. Om det var meningen att det skulle hända så borde det redan ha gjort det, säger han och berättar om den legendariske amerikanske fackföreningsorganisatören Samuel Gomper som sade: ”Vad vill jag ha? Mer. Vad vill jag ha nästa år? Mer. Året efter det? Mer.”
– Den attityden har jag. Jag har varit i marinkåren och studerat krav maga [samlingsnamn för flera självförsvarssystem med rötterna i Israel]. Där är det försvar genom att attackera och att fortsätta attackera tills du lyckas.
Men jag vill ju veta hur han blev socialist. Den historien börjar, som det allra mesta här i livet, med uppväxten.
Drew Ullman växte upp i Los Angeles. Hans mamma var republikan och hans pappa var vänsterdemokrat. Pappan gick ut Berkeley, Class of 1972. Det var peace, love and understanding som gällde. Pappan brände sin inkallelseorder. Familjen tillhörde den övre medelklassen. Judisk sådan. Drew gick i hebreiska skolan. Trots mammans åsikter växte han upp som progressiv liberal. Det var bara det att han tyckte att många demokrater i Los Angeles hade ett intellektuellt andefattigt och ytligt sätt att se på samhället:
– Jag gjorde uppror mot det och blev en libertariansk republikan. Jag tänkte att om de är demokrater så måste det vara så att jag inte är det. Det var på 90-talet, efter kommunismens fall. Jag hade inte tillgång till material eller idéer, eller någon omkring mig som var mer vänster än de andefattiga demokraterna. Så jag tänkte att jag måste väl vara republikan då.
Det slutade med att han jobbade för senator John McCains presidentvalskampanj 2008:
– Jag var hans organisatör i Delaware county norr om Columbus. Det är en konservativ förort och det var första gången i mitt liv som jag träffade på riktiga republikaner. Då insåg jag att jag inte är någon. Kära nån! Med tanke på att det här var en övre medelklassförort och det alltså inte var några landsortsrepublikaner, så hörde jag ändå till exempel N-ordet mer än en gång. Någon försökte till och med kristna mig. Det var bisarrt. Jag är ateist/agnostiker, men jag växte upp judiskt och det är väldigt olämpligt att försöka kristna en jude.
Brytpunkten kom när Drew Ullman fick i uppdrag att organisera busslaster med folk från Columbus och Delaware för att fylla arenan på Wright State University i Dayton, Ohio när John McCain skulle hålla tal där. Väl på plats visade det sig att McCain hade valt just det här tillfället att introducera Tea Party-rörelsens galna frontperson Sarah Palin som sin parhäst i presidentracet:
– När de tillkännagav det så tänkte jag: det var det. Jag tappade helt musten. Jag hade haft en viss lojalitet mot John McCain för att jag tänkte att han var en amerikansk hjälte och inte så långt åt höger. En del av mig tänkte att om vi kan få den här killen att bli vald så kan vi kanske dra tillbaka Republikanerna från galenskapen. Men så var inte fallet.
Drew Ullman slutade att gå till jobbet. Några dagar senare fick han sparken. I valet röstade han på Barack Obama.
– På den tiden skulle jag nog fortfarande ha kallat mig libertarian eller konservativ. Men min högeridentitet var i upplösning vid det laget. Det var också dags för den gigantiska ekonomiska kollapsen 2009 och den slog Ohio väldigt hårt, säger han och berättar att han, trots sin högskoleutbildning, inte kunde få något ordentligt jobb och att han bodde i en tvårumslägenhet med sin mor. För att klara sig hade han flera olika låglönejobb inom snabbmatssektorn.
Den erfarenheten var omvälvande. För första gången i sitt liv fick han kämpa. Vissa dagar hade han inte råd med mat. Mamman fick jobb som säljare:
– Det var första gången hon var arbetarklass. Hon var 56 år gammal då och hon hade problem med kroppen och kunde egentligen inte stå upp hela dagarna, men de tvingade henne till det, säger han och fortsätter:
– Jag såg mina vänner kämpa. Jag såg andra som jag kämpa. Det stod tomma hus överallt i mitt område. Det var ett hyfsat fint område men häften av husen var övergivna. Och mitt i allt det där började Obama prata om Affordable Care Act. Jag visste inte mycket om den men jag kommer ihåg att jag läste förslaget och tänkte att det var rimligt. En förbättring. Inte superbra, men bättre. Och så gick Republikanerna ut och var våldsamt emot reformen. Jag tror att inte ens hälften av dem hade läst förslaget. De bara: ”Den svarta mannen tänker göra så här så vi måste gå åt rakt motsatt håll.” Då började jag på allvar att lämna dem bakom mig.
Han lämnade politiken helt under en period. Varvade de slitiga jobben med ståuppande. Hjälpte en libertariansk kompis som kampanjade för att bli borgmästare i sin stad.
Under tiden gick han från att vara högerkonservativ till att bli vänsterliberal. Så blev republikanen John Kasich guvernör i Ohio och introducerade ett lagförslag med syfte att krossa fackföreningarna. Drew Ullman gick med i kampanjen som jobbade för att dra tillbaka förslaget. Han var en av många som samlade in signaturer. Kampanjen vann med 62 procent av rösterna.
– Det var fantastiskt. Arbetarnas rättigheter är trygga i Ohio, än så länge, säger han och tillägger att det var hans första riktiga erfarenheter av fackföreningsarbete och vänsteridéer.
Han hade ju redan blivit demokrat. Men han hade fått blodad tand och läste mer och mer vänsterlitteratur.
Ett tag bodde han och arbetade som ”community organizer” i ett fattigt område i Cleveland. Gentrifieringsprocessen väntade runt hörnet så det bodde mycket konstnärer och anarkister där. Det anordnades bland annat en anarkistisk bokmässa i stadsdelen.
– Många av dem jag kände där var rejält vänster och jag hade aldrig känt sådana människor förr. Ett tag trodde jag att jag var anarkist, säger han och berättar att han jobbade för Obamas presidentvalskampanj 2012. Ett år senare började han kalla sig socialist, även om han har svårt med etiketter:
– När det gäller ideologier ser jag bristerna i varje och meriterna i väldigt få. Jag försöker att inte vara synkretisk. Jag tycker att ortodoxi är problematisk. Jag växte upp i ett reformerat judiskt hushåll, det är medfött för sådana som oss att förkasta ortodoxi. Men jag har fått vänner här i Columbus som är trotskister. När jag flyttade tillbaka hit förra året från Denver, så rekryterade de mig till The International Socialist Organisation. Jag gick med mycket på grund av att jag var väldigt arg efter valet 2016.
Drew Ullman arbetade i Bernie Sanders primärvalskampanj. När Sanders förlorade övergick han till att jobba för en miljöinriktad så kallad Super PAC under presidentvalet. Idén med organisationens arbete var att få collegestudenter att rösta. Det fungerade inte:
– Det spelar ingen roll hur mycket pengar du slänger på ett problem om folk inte bryr sig. Organisationen kastade mycket pengar på problemet utan att det hjälpte.
Men, som sagt, han var arg efter Sanders förlust mot Hillary Clinton.
– Låt mig säga det så här: 2012 förlorade jag många vänner på Facebook för att de var republikaner. 2016 förlorade jag vänner för att de var Hillarysupportrar. Men det gjorde mig ingenting. Vi var inte nära vänner från början och om min politiska inställning gjorde dem upprörda så var det deras problem. Det blev ett sätt att sålla agnarna från vetet, säger han och tar en liten paus. Fågeln kvittrar i buskaget och flera studenter har kommit och gått.
– Ja, det var min resa till socialismen. Du kan kalla mig socialdemokrat med inslag av demokratisk socialist och trotskist, säger Drew Ullman och funderar vidare:
– När jag skrev om Bernie Sanders i sociala medier inför primärvalet så undrade många inom vänstern varför jag skrev om ”den där socialdemokraten”. Jag svarade: ”Därför att det här är Amerika! Förstår du hur otroligt det är för oss att en presidentkandidat kallar sig socialist?!”
Han slår ut med händerna i en upprörd gest:
– Många inom vänstern både här och utomlands kritiserar Bernie, med viss rätt, för att han är socialdemokrat. Och visst, han kanske är det i praktiken, men i hjärtat är han rödare än ett babianarsle. Att kalla någon för socialist i det här landet för tio år sedan, var som att säga ”fuck your mother”. Så dåligt var det. Till och med vänstermänniskor undvek att använda ordet ”socialist”. Om någon kallade dem för det försvarade de sig argt. Och så kommer en uttalad socialist och kandiderar till presidentposten och suddar ut stigmat över en natt. Visst finns det kvar till en viss del, men det finns en anledning till att socialistiska organisationer har exploderat i medlemsantal. Möjligheternas fönster har öppnats en aning och det var Bernie som öppnade det.
Trots all kapitalism och imperialism som USA representerar och representerat genom åren så är landets socialistiska tradition stark. Drew Ullman vill påminna om det.
– Den har aldrig försvunnit. Jag menar, Första maj uppstod på grund av Haymarket. Så ge oss lite cred. Det kommer härifrån.
Socialismen finns där och han menar att det är oerhört viktigt att det är den som fångar upp all den ilska som bubblar i USA idag. Precis som i Storbritannien. Och i Sverige.
Vi börjar närma oss slutet av samtalet. Flera timmar har passerat och våra muggar är urdruckna för länge sedan. Den tidiga eftermiddagssolen slickar taket på Stauf’s och på den intilliggande bokhandeln The Book Loft med sina 32 bokfyllda rum.
Drew Ullman berättar att han det senaste året har arbetat som politisk konsult åt ett företag som säljer medicinsk marijuana. Det är inte lagligt i Ohio så han hjälper företaget att anpassa sig till det.
– Jag gillar att ha politik som yrke. Det är en missbruksrelation. Men jag älskar det.
När vi träffas hjälper han dessutom den lokala gräsrotsorganisationen We Can Columbus att driva kampanjer för att få in progressiva demokratiska kandidater i politiken på lokalnivå. Han är säker på att det kommer att lyckas, om inte den här gången så nästa, eller gången efter det. Eftersom socialismen är på väg.
Text och foto: Emma Lundström
