Sverige hade varit så mycket torftigare utan Hasse

Hur är det möjligt att skriva om Hasse Alfredson? Att han inte lever längre.
Han har ju alltid funnits.
Den där rösten. Den där ljussvarta humorn. Det där vemodsglada. Det utomordentligt skojfriska, ordvrängande, helunderbara. Det djupt intelligenta. Den underfundigt politiska satiren. Synen på samtiden. Den skarpa blicken.
Antirasismen, antifascismen, antinazismen. Det socialistiska, solidariska, humanistiska, helhjärtade, folkliga. Nålen i samhällsballongen. Hasse Alfredson är barndom, är tonår, är vuxenskap. Är liksom en ständig närvaro i livet. HasseåTage. TageåHasse. En hel värld av minnen som så otroligt många av oss har gemensamt.
Att häva ur sig några ord i följd, små briljanta meningar som fastnat, och möta igenkänningen hos en annan. Som lyser i ögonen.
Finemangsapparajs!

Hasse Alfredson har dött, lyder kvällspressens rubriker. Men jag tror inte på det, inte på riktigt. Jag tror att det har skett någon slags metamorfos. Att han liksom har blivit ett med allt det som han har skapat och att han därför kommer att finnas för evigt. Inom oss. Genom oss. Precis som parhästen Tage Danielsson.
Varje gång vi råkar tänka på en ljuvlig tokighet i Varför är det så ont om Q?, så finns han.
Varje gång vi tänker på eller ser om antikapitalistiska Ägget är löst, exploateringskritiska Äppelkriget, fnissar åt buttre fiskaren Garbo i Att angöra en brygga, nynnar på Blommig Falukorv eller Styrman Karlsson, blir tårögda i hjärtat när Kolavippen på sin flakmoped förklarar evigheten för Jim i Jim och piraterna Blom, eller skrattar åt en Lindeman, så finns han.
Varje gång någon tänker på någonting som kom ur hans fantasimakalösa hjärna, så finns han.
Det han var kommer att fortsätta vara. När vi har sörjt att kroppen hans tog slut, kan vi glädjas åt det. Att han inte själv tar slut. Inte så länge vi minns.
Spik i foten!

För några år sedan sade Hasse
Alfredson i en intervju – innan han tystnade – att han var less, att han mest bara gick omkring och gnällde. Det fick mig att börja gråta. Det kändes så fel att någon med så stor fantasi skulle ha ledsnat på livet. Det kändes för tidigt.
Men nu, även om tårarna kommer, så tänker jag att alla måste få dö när de behöver. Så också Hasse Alfredson. Även om det blir tomt.
Vi får fylla tomrummet med medmänsklighet, kärlek och allvarshumor. Såsom jag tänker mig att han skulle ha velat.
Och med Hasse så klart.
Jag hoppas innerligt att Kolavippen kom med sin flakmoped när det var dags.

Text och illustration: Emma Lundström

Dela