Shia LaBeouf som John McEnroe och Sverrir Gudnason som Björn Borg. Julie Vrabelova/Nordisk Film
Från mitten av 1970-talet till början av 80-talet var tennisspelaren Björn Borg – tillsammans med utförsåkaren Ingemar Stenmark – Sveriges mest omsusade sportstjärna. Nu har hans karriär sammanfattats i en dramafilm. Anders Karlsson har sett den.
Längre tillbaka i tiden var tennis främst en angelägenhet för den svenska överklassen. Det var inte för inte som denna rackethantering starkt förknippades med den gamle monarken Gustaf V. I början av 1970-talet höll dock detta på att ändras, mycket beroende av tennisförbundets massatsningar bland ungdomen, de så kallade Kalle Anka-tävlingarna.
Det som emellertid definitivt tvättade bort överklasstämpeln var Björn Borgs inträde på scenen. I ett huj svingade sig denna tonåring upp i världseliten, vann stora turneringar och fick en mängd ungdomar från allehanda sociala förhållanden att börja spela – han förvandlade tennisen till en folksport. I Borgs efterföljd kom en rad svenskar att nå världseliten – som Mats Wilander, Stefan Edberg och Anders Järryd – för att nu bara nämna några. Alla, utom Edberg, använde sig också av den dubbelfattade backhand som blev Borgs stora innovation till tennisen.
Björn Borg själv föddes 1956 i Södertälje. Redan som femtonåring begick han en succéartad debut i Davis Cup, knappt fyllda 18 år vann han franska mästerskapen (det inofficiella VM på grus) och 20 år gammal blev han för första gången vinnare av den prestigefyllda Wimbledonturneringen.
Denna vinst kom att följas upp av ytterligare fyra på raken och i Paris segrade han totalt sex gånger. Endast 26 år gammal satte han överraskande punkt för sin karriär, trött på det mediala strålkastarljuset och tennislivets stränga livsföring.
Filmen förlägger sitt fokus till Wimbledonturneringen 1980 och Borgs kamp mot John Mc Enroe, den hetlevrade amerikanska uppkomlingen, med själva finalen som ett klimax. Sverrir Gudnason är häpnadsväckande lik och ytterst trovärdig i rollen som Borg.
I intervjuer har Gudnason avslöjat att han under ett halvår ägnade två timmar om dagen till att nöta in tennisslagen och det är bara att applådera Gudnason till att grundslagen sitter som gjutna. Framställningen får därmed såväl nerv som realism.
Parallellt med Wimbledonturneringen ges vi återblickar på Borgs barndom och hans första stapplande steg mot tennistronen. Rollen spelas här av Borgs son Leo, som i timmar står och slår mot familjens garagedörr vid sidan av radhuset i Södertälje. Här belyses det som nog var själva nyckeln till Borgs senare enorma framgångar; en envishet och träningsvillighet som kunde försätta berg. Intressant är dessutom bilden av att Borg i sin ungdom hade problem med sitt på banan häftiga humör, han som sedermera gav intrycket av att vara lugnet självt, vilket renderade honom epitetet ”det svenska isberget”.
Tilläggas bör att Borg inte är någon helgjuten femetta-film. Jag störs av flera små faktafel och av att inte huvudpersonens bragder i Wimbledon tydligare ramas in av vad som faktiskt var hans karriärs signum. Det borde understrukits att han var grusfantomen, som under åren 1974-1981 bara förlorade en match i ”inofficiella-VM” i Paris, som efter idogt kämpande även lyckades bemästra gräsunderlaget. Dessutom har kritik riktats mot Stellan Skarsgårds tolkning av Lennart Bergelin, Borgs trogne manager och följeslagare genom turneringsvärlden. Inte minst Bergelins änka har upprörts över den relativt kyliga och endimensionella bild som Skarsgård förmedlar.
Sammantaget är dock Borg en sevärd film, värd ett biobesök för såväl tennisfrälsta som andra.
Anders Karlsson
FILM
■ Borg. Regi: Janus Metz Pedersen
Premiär: 7 september