Filmen Vänner för livet erövrade förra året många utmärkelser på spanska filmgalor. Därefter har den även väckt stor uppmärksamhet på internationella filmfestivaler. Nu går Vänner för livet upp över hela Sverige på Folkets Bios biografer.
Filmen tar sin början i Kanada där Tomás befinner sig i Montreal och förbereder en lång resa till Madrid, utifrån att han fått bud om att hans barndomsvän Julian är dödssjuk i cancer och sannolikt inte har långt kvar att leva. Väl framme i Madrid möter han en något tärd men fortfarande humörstark Julian, som kämpar sig igenom sina dagar tillsammans med sin älskade boxer Truman i en enkel hyreslägenhet i centrala Madrid.
Regissören Cesc Gay bygger upp filmen kring en nära dialog mellan Julian och Tomás, en dialog som inte väjer för det svåra och där det känns som att vi gång efter annan nuddar vid livets existentiella grundplåt. I ett tätt sammanpackat möte som sträcker sig över fyra dygn får vi här följa paret när för Julian tunga – men nödvändiga – handlingar betas av; som ett läkarbesök där han klargör att han vill avbryta den livsuppehållande cellgiftsbehandlingen, som när han hos en begravningsbyrå tar emot olika kostnadsförslag för den sista färden, som när han tar ett slutgiltigt farväl av den lilla teater som under decennier varit hans utkomst och andra hem eller när han lägger ner mycket energi för att hitta någon som är lämplig att adoptera hans kära Truman. En alldeles speciell laddning får en hastigt påkommen resa till Amsterdam för att fira sonen Nicos födelsedag. Filmen är inte heller ensidigt fokuserad i det mollstämda; bland annat viger paret en kväll till att titta djupt i glaset, dansa och ha kul på en liten kvarterskrog och dialogen mellan Julian och Tomás är fylld av spefull humor.
Självklart är det inte lätt att spela rollen som Julian, men den argentinske skådespelaren Ricardo Darin består det svåra provet på ett beundransvärt sätt. Han lyckas att balansera sin roll mellan å ena sidan sorgen och smärtan över att livet är på väg att rinna ut – förstärkt av cancerns rent fysiska plåga – och å andra sidan den glädje som mötet med den gamle vännen och att solen trots allt går upp varje morgon har att förmedla. Hans mimik är levande och det avväpnade sätt med vilket han närmar sig vänner som helst vill undvika honom är något av filmens höjdpunkter. Däremot är inte Javier Cámara lika övertygande i rollen som Tomás. Det är som om han saknar en nyans i sitt register. I samband med flera kämpiga episoder hade det funnit sig mänskligt naturligt att han förlorat tålamodet, men han behåller hela tiden stoiskt sin behärskning. Nämnas bör också Juan Maseratis virtuosa gitarrspel, toner som skär in i vagt moll och skänker filmen dess inramning.
När väl Vänner för livet gått i mål kommer jag osökt att tänka på en annan spansk film som också fokuserar på livets existentiella grunder; Alejandro Amenábars Gråta med ett leende, en film vars handling utspelar sig kring den sedan 30 år tillbaka förlamade och sängbundna Ramón (Javier Bardem) och hans yttersta längtan efter att aktivt avsluta sitt liv. Speciellt scenen i Vänner för livet när Julian berättar att han av en apotekare fått några piller utskrivna, piller som han tänker ta och i förtid sätta punkt för livet när plågorna blir för svåra, får mig att associera till Gråta med ett leende – det känns som att det finns osynliga psykologiskt/filosofiska band mellan de två spanska filmerna.
Sammantaget är Vänner för livet en ytterst sevärd film, en fyra dygns lång odyssé genom tillvaron som får oss att reflektera över de avgörande frågorna: Vad är viktigt i livet? Hur väl tar vi vara på detta enda liv? Och bör vi inte ha möjlighet att i förtid få avsluta det när tillståndet/sjukdomen är obotlig och plågorna för svåra?
Anders Karlsson
Vänner för livet med
Ricardo Darín, Javier Cámara,
Dolores Fonzi.
Regi: Cesc Gay