Foto: flickr/y-z-a cc-by-nc-sa
Man säger att fisken inte ser det vatten den simmar i förrän den råkar hamna på land.
Herr Bohm och sillen av Peter Cohen och Olof Landström är en animerad kortfilm från 1987 med Gösta Ekman som berättare. Den skildrar en ensam man som undan för undan sänker vattennivån i sitt akvarium för att fisken ska lära sig andas och anpassas till livet på land.
Detta djärva försök röner framgång och vi får se hur herr Bohm sprattlar på golvet och förevisar fisken hur den kan förflytta sig på land. Allt är nu frid och fröjd och paret tar dagliga promenader med fisken i koppel. När de går över en bro saknas dock en bräda. Ve och fasa, fisken glider ur kopplet och försvinner i vattnet. Herr Bohm blir grubblande. Drunknar nu fisken eller..?
Vad gör det här samhället med oss utan att vi riktigt vet? Kan vi fortfarande simma? Den amerikanske lingvisten och politiske aktivisten Noam Chomsky iakttar hur alla genuina konstnärliga uttryck undan för undan urholkas och anpassas för att ge maximal vinst.
”Det handlar om kapitalism. Vad Amerika vill ha är i själva verket ett gäng bakom datorer som
Leon Parker Foto: Mathieu Bouyer cc-by
gör storföretagen rikare istället för att åtgärda världssvält och global uppvärmning.”
Så sade den amerikanske slagverkaren och kompositören Leon Parker i en intervju strax innan han år 2001 försvann till okänd adress i Frankrike.
Parker väckte stor uppmärksamhet under mitten av 90-talet med sitt originella och nyskapande, ”minimalistiska”, trumspel på CD:n Above and Below. Efter ytterligare några kritikerrosade produktioner lade han pinnarna på hyllan och slutade spela under några år, för att sedan göra endast sällsynta undantag.
I en intervju från den tiden säger Parker: ”Jag tror att alla musiker har sin särprägel, men för att utveckla den krävs ärlighet och mod. Man kan inte bara spela i en viss stil och förvänta sig alla spelningar. Det är vad som dödade jazzen. Duke Ellington spelade inte någon annan än Duke Ellington. Thelonious Monk inte någon annan än Thelonious Monk. John Coltrane spelade John Coltrane. De hade alla utvecklat sin stil till den nivå där de spelade sig själva.”
Jazzen skapades av musiker som kände tidens puls. Nu finns ingen puls, inte heller i popmusiken. Producenterna samarbetar med skivindustrin för att göra en massa pengar på en masspublik. Vi skedmatas med sådant som inte har något att göra med vad som verkligen pågår. Man säger att det handlar om pengar men 99 procent av jazzmusikerna tjänar inga pengar.
Leon Parker säger att han inte tror på en jazz som bara upprepar sig och som inte blandar musikaliska referenser från hela världen så som jazzen ursprungligen gjorde. Det är först när du tar in dina unika erfarenheter i musiken som du kan bli den konstnär som du är menad att bli, säger han. När du kan integrera olika uttryckssätt så att folk känner något.
Efter 14 år utan att äga ett trumset är Leon Parker nu på turné med pianisten Aaron Goldberg och basisten Yasushi Nakamura. Har tiden kommit ikapp honom? Eller fångat in honom?
I en intervju i samband med turnépremiären i USA tidigare i år förklarar Parker återkomsten: ”Musiken blev ett arbete utan kontakt med glädjen i att spela musik. Skillnaden nu är att jag i Frankrike upplevt glädjen som människa och tar med mig den till alla delar av mitt liv, även musiken. Till skillnad från att göra musiken till hela mitt liv”.
Lars Lundström