Toni Morrison Foto: Angela Radulescu cc-by-sa
Det spelar roll hur du ser ut när du föds. För att andra bestämmer att det spelar roll och dömer dig. Förutsätter att du är på ett visst vis, att du kommer att bete dig på ett visst vis. Pojke eller flicka. Vit eller svart. Fattig eller rik. Nyanser saknas ofta i detta dömande, detta definierande som pågår runtomkring dig så fort du tittar ut ur livmodern. Utom när det gäller hudfärg, då spelar nyanserna en väldigt stor roll. Toni Morrison visar i sin nya bok hur nyansen på din hud kan avgöra vem du har tillåtelse att bli.
Jag var tretton år när Toni Morrison fick Nobelpriset i litteratur 1993. Det tjugonde århundradet var på väg mot sitt slut. Postverkets monopol upphörde. Staten Tjeckoslovakien upphörde. Tusentals muslimska kvinnor hade våldtagits av serbiska soldater. Flera hundra människor dog i havet på flykt från Haiti till Florida. Bill Clinton blev USA:s president och lovade fortsätta George Bushs hårda linje mot Irak. Sverige hade 160 miljarder i budgetunderskott och sparkraven drabbade främst barnfamiljer, arbetslösa, deltidspensionärer och studenter. Bankerna gick med förlust. Televerkets monopol bröts. Den svenska arbetslöshetsersättningen minskades. Sydafrikas parlament avskaffade apartheid. Sametinget höll sitt första möte. Eritrea blev självständigt från Etiopien. Moskén i Trollhättan utsattes för mordbrand. Svensk polis utförde en razzia mot Alsike kloster och grep 17 utvisade flyktingar, nio av dem barn. Och John Ausonius åtalades och fälldes för ett mord, flera mordförsök och grova rån.
Tiden var omskakande. Precis som nu. Nyheterna var fyllda av ekonomisk kris och flyktingkris, krig och elände. Och mitt i allt detta läste jag Toni Morrisons roman Tjärdocka från 1981. Den börjar med en beskrivning av en flod som letts om, tvingats bort från sin naturliga fåra och inte längre lyckas nå fram till havet. Jag minns den som en sorgsen och omöjlig kärlekshistoria mellan två svarta amerikaner från väldigt olika världar. Den vackra kvinnan som fått utbildning och välstånd genom den vita familj hennes släktingar arbetar för. Den fattige, egensinnige mannen som sticker nålen i jämlikhetsillusionen som kvinnan lever i. De kämpar mot omvärldens fördomar, och sina egna. Tjärdocka, Tar Baby på engelska, är ursprungligen dels en folksaga om en räv och en kanin, dels en benämning som vita amerikaner har använt för att beskriva svarta flickebarn. Toni Morrison gjorde om benämningen till att beskriva en svart kvinna som kan hålla samman saker och ting, hålla samman livet.
Nu är det 2016. I februari hade minst 470 000 människor dödats i det syriska inbördeskriget. Flyktingar stängs inne i Grekland och Turkiet för att de flesta EU-länderna inte vill ta sitt ansvar och ta emot så många flyktingar som de egentligen skulle klara av. Sverige har infört transportöransvar och identitetskontroller vid resa från Danmark till Sverige. Flyktingförläggningar har brunnit. Sverigedemokraterna växer som parti och fascister marscherar på gatorna i Europa. Det har skett ett terrordåd i Bryssel. Krigsförbrytaren Radovan Karadžić har fällts av Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien som skyldig för Srebrenicamassakern och dömts till 40 års fängelse. Panamadokumenten har avslöjat hur rika personer, politiker och företag har använt sig av skatteparadis för att slippa skatt i sina hemländer. Människor gör uppror mot det rådande systemet som gynnar den rikaste procenten, bland annat i Frankrike, i Storbritannien, i USA och på Island. Socialisten Bernie Sanders har med sin presidentvalskampanj kanaliserat ett amerikanskt gräsrotsmotstånd som planerar att förändra USA i grunden. Bostadsminister Mehmet Kaplan har fått avgå efter att det blivit känt att han firat ramadan med en företrädare för den fascistiska turkiska organisationen Grå vargarna. Och jag har läst Toni Morrisons senaste bok God Help the Child som kom förra året. En sammansatt, brutal och vacker bok om hudfärgens hierarki, alla gränser den fortfarande sätter och hur den kan hindra en mor från att älska sitt barn. En bok att sträckläsa och ta in, känna i blodomloppet, och i huden. Påtaglig, blodig och avgörande. Som verkligheten. Som livet.
Toni Morrison är ett barn av den amerikanska mellanvästern. Något som hon har sagt går igen i allt hon skriver. Något som jag också blir mer varse om när jag läser henne nu, efter att ha tillbringat ett halvår där själv.
Hon föddes i Lorain, Ohio, 1931. Som ett av fyra syskon i en arbetarklassfamilj. Precis som många andra svarta familjer hade hennes föräldrar flyttat till Ohio för att komma undan sydstatsrasismen. De berättade afroamerikanska folksagor för barnen och Toni Morrison blev tidigt en läsare. Favoritförfattarna var Jane Austen och Leo Tolstoj. Senare skrev hon sin doktorsavhandling om Virginia Woolf och William Faulkner.
I många år har Toni Morrison jobbat som förlagsredaktör på Random House och hon har varit avgörande för att få afroamerikansk litteratur att bli mainstream. Det är inte för inte som hon har kallats för ”det svarta psykets DH Lawrence”. Mellanvästern är inte det enda som går igen i hennes böcker, där återfinns hela tiden det yttre och det inre förtrycket som en svart människa lever med i USA, historiskt och i nutid.
God Help the Child är Toni Morrisons elfte roman. Den handlar om Lula Ann Bridewell som blir Bride för att komma ifrån en barndom utan kärlek. Hon föds blåsvart i skinnet av en mor som är flera nyanser ljusare och som inte låter Lula Ann kalla henne för mamma. Istället tvingar hon barnet att kalla henne för Sweetness, för att ingen ska tro att de är släkt; det blir så många frågor då eftersom de inte har samma nyans på huden. På bara några sidor lyckas författaren få läsaren att förstå hur många afroamerikaner genom historien som har internaliserat majoritetssamhällets förtryckande syn på hudfärgsnyanserna som statusmarkörer. Hur möjligheter och begränsningar sitter fast i skinnet och hur stort eller litet utrymmet blir att andas för den som föds med en eller annan nyans.
Sweetness upplever att hon gör barnet redo för en värld som kommer att vara ännu hårdare än hon själv. Men Lula Ann kämpar sig igenom en barndom svältfödd på närhet och förståelse från den som ska älska henne allra mest. Pappan är inte att räkna med, han lämnar historien nästan på en gång på grund av hennes mörka färg. Så hon ljuger om någonting väldigt avgörande för att få lite vänlighet från modern, för att åtminstone en gång få se stolthet i hennes ögon och få hålla hennes hand. Men det räcker inte. Hon växer upp till en person som tar avstånd från sig själv och gör om sig till Bride, till ett koncept: en farligt vacker kvinna med svart hy och vita kläder. Bara vita kläder.
Men boken handlar också om andra slags övergrepp mot barn. Om sexuella övergrepp och de trauman som skapas, både hos de barn som utsätts, om de överlever, och hos de anhöriga, om de tvingas överleva någon som utsatts för en sexualbrottsling. Den handlar om att hålla fast vid ilska. Att hålla fast vid minnet av en älskad familjemedlem och inte klara av att släppa taget. Att använda sin ilska och sin besvikelse för att sätta sig över andra moraliskt. Den handlar om kärlekens förbrännande omöjliga möjlighet. Om ytan och det som döljer sig därunder. Och om att det du gör mot ett barn har betydelse och får långtgående konsekvenser.
Den ganska tunna lilla boken har fått en del kritik för att den inte går djupare i personporträtten, att miljöbeskrivningarna är ovanligt platta för att vara Toni Morrison och att den har en cynisk ton. Och visst, jag skulle också kunna önska mig en tjockare bok. Ännu mer av författarens förståelse för hur orden formas i munnen, hur de studsar mot trumhinnorna, hur de känns i maggropen. Jag vill självfallet veta mer om samtliga personer i boken. Men det är också det som gör en bra bok. Att den inte tar slut när den är slut. Och en bok blir inte nödvändigtvis bättre för att den är lång.
Det känns inte som att Toni Morrison fick slut på ord. Det känns snarare som att det var just den här boken hon ville skriva just nu. Precis så platt och cynisk och förstående och magisk och karg och flödande som hon skrivit den. För att vi ska kunna läsa den på några timmar och ta till oss det vi kan.
Hon beskriver en samtid som hon tycker har kommit alldeles för kort väg och inte på något vis lever upp till förväntningarna. En samtid som fortfarande är fylld av förtryck och våld, hat och hot, och en förhärskande rädsla. I april 2015 sade hon i ett tal om Michael Brown, Eric Garner och Walter Scott – tre av alla de svarta, obeväpnade män som mördats av vita poliser de senaste åren i USA: ”Folk fortsätter att säga ’Vi måste samtala om ras.’ Det här är samtalet. Jag vill se en polis skjuta en obeväpnad vit tonåring i ryggen. Och jag vill se en vit man dömd för att ha våldtagit en svart kvinna. Om du sedan frågar mig, ’Är det över?’ kommer jag att svara ja.”
Att döma av det uttalandet är det med största sannolikhet inte så att Toni Morrison har tappat sina målande miljöbeskrivningar eller har tomt i sitt lager av fint mejslade personporträtt, hon är bara väldigt arg och väldigt rakt på sak, på sitt eget vis och med en hel del poesi i fingrarna.
Förhoppningsvis kommer snart God Help the Child i svensk översättning.
Emma Lundström
God help the child
Toni Morrison
Alfred A. Knopf 2015
Toni Morrison är professor vid Princetonuniversitetet och sitter med i redaktionen för tidningen The Nation.
Hennes mest uppmärksammade böcker är debuten De blåaste ögonen (1970), Sula (1973), Solomons sång (1977), och Älskade (1987). Morrison vann Pulitzerpriset och American Book Award 1988 för Älskade. 1993 fick hon Nobelpriset i litteratur och 2012 fick hon den så kallade Presidential Medal of Freedom, USA:s främsta civila utmärkelse.