Ellen Meiksins Wood i Berlin 2012 Foto: Rosa Luxemburg-Stiftung
Ellen Meiksins Wood var en betydelsefull marxistisk teoretiker och debattör, som medverkade i flera betydelsefulla vänstertidskrifter. Hon tillhörde exempelvis redaktionen för amerikanska tidsskriften Against the Current, brittiska New Left Review (1984-1993), brittiska Socialist Register (1996-2009) och hon var redaktör för den amerikanska Monthly Review (1997-2000).
Ellen Meiksins Wood dog i januari vid 73 års ålder. Hon var en av den senaste generationens främsta marxistiska intellektuella som kombinerade djup politisk passion med ett starkt engagemang för teoretisk klarhet. Dessa kvalitéer visade sig tydligt redan i inlägget som först gav henne bredare uppmärksamhet, The retreat from Class, publicerad 1986.
I The retreat from Class angrep Woods det som senare kom att bli känt som ”postmarxism”. Hon siktade in sig mot en grupp vänsterintellektuella – bland dem Ernesto Laclau, Chantal Mouffe och Gareth Stedman Jones – som vid tiden rörde sig högerut efter att ha identifierat sig starkt med marxismen under 1960-talsrörelsernas höjdpunkt. Dessa vänsterintellektuella vände sig mot det som Laclau och Mouffe kallade ”klassicism” och hävdade att samhällets struktur inte bestämdes av den sociala produktionen och klassmotsättningar, utan i själva verket var en fragmenterad pluralitet av olika diskurser och praktiker.
Deras slutsats blev att vänstern skulle glömma socialismen och istället sträva efter en mer demokratisk version av det existerande samhället. Detta var inte bara en rent akademisk argumentation; mot bakgrund av Margaret Thatchers attack på den organiserade arbetarklassen i Storbritannien, förstärkte de här tankarna Neil Kinnock-ledningens ansträngningar för att driva Labourpartiet längs den väg som kom att leda till Tony Blair.
Woods bok, som publicerades i efterdyningarna av den stora gruvarbetarstrejken 1984-85, plockade på ett strålande sätt isär postmarxisternas argument och gjorde en kraftfull insats för en marxism som var radikal och dynamisk. Den belönades med Deutscher Memorial Prize.
The retreat from Class var representativ för hennes vidare insatser på flera sätt. För det första, även om hon var kanadensare och under många år undervisade i politisk teori vid York University i Toronto, så gav Wood betydande bidrag till brittisk marxistisk vänster. Hon tillbringade mycket tid i London och hade många vänner här.
För det andra identifierade hon den franska kommunistiske filosofen Louis Althusser som den viktigaste källan till förfallet som ledde mot postmarxism. Genom att försöka sammanjämka marxismen med de olika filosofiska strömningarna i 1960-talets Paris, vilka försökte införliva språk och samhälle och behandla ämnen såsom effekter av sociala strukturer, hade Althusser öppnat dörren till postmarxismen. Precis som Chris Harman i International Socialist-traditionen såg Wood det som nödvändigt att avvisa Althusser för att behålla marxismens kritiska och revolutionära kraft. Hon samarbetade med den store historikern Edward Thompson i kampen för en humanistisk version av marxismen. Men en annan historiker försåg Wood med hennes viktigaste teoretiska referenspunkt. Med boken The Separation of the Economic and Political under Capitalism (1981), förde hon fram den teoretiska betydelsen av Robert Brenners arbete.
Brenner hade lagt fram två teser om övergången från feodalism till kapitalism som blev vida debatterade. Den första sade att klasskampen mellan godsägare och bonde i sena medeltiden och tidiga moderna Europa spelade en avgörande roll för var kapitalismen först kom att bli dominerande. Den andra utgick ifrån England och sade att den avgörande övergången inte ägde rum i städerna eller inom den internationella handelns sfärer – så som historiker och ekonomer tidigare ofta hävdat – utan på landsbygden, med uppkomsten av kapitalistiska relationer inom jordbruket.
En av Brenners kritiker var den franske marxistiske historikern Guy Bois som beskrev hans position som ”politisk marxism”; ”en voluntaristisk version av historien i vilken klasskampen är skild från alla andra samverkande händelser”. Wood tog ändå till sig denna beteckning, med argumentet att den stod för ett brott med de versioner av marxism som reducerade historien till utvecklingen av produktivkrafterna.
Hon definierade politisk marxism utifrån två idéer. Den första är att det är nödvändigt att noggrant analysera de egendomsförhållanden som dominerar i ett givet samhälle – grovt uttryckt det som andra marxister kallar produktionens sociala relationer; de former för ekonomisk kontroll av produktionsmedel och arbetskraft som ger upphov till olika slags klassrelationer. Wood var kritisk till både mainstreamhistorikerna och de marxistiska historikerna för att de inte var tillräckligt noggranna när det gällde att notera olikheter i egendomsförhållanden inom och emellan samhällen.
För det andra påvisade Wood det specifika i kapitalismen, vilken hon hävdade skiljde sig från andra ekonomiska system i grunden. Speciellt hävdade hon, liksom Brenner, att kapitalismen inte kan identifieras enbart av att det finns en utbredd marknad. Marknader existerade i många förkapitalistiska samhällen, där de inte var bestämmande för produktionen. Kapitalismen utmärks av att såväl kapitalisterna som arbetarna bara kan reproducera sig framgångsrikt genom att tävla på marknaden. Detta tvingar kapitalistiska företag att konstant reducera sina kostnader för produktionen genom att investera i tekniska innovationer som höjer produktiviteten.
En slutsats som Wood drog var att marxister tenderar att projicera kapitalismens speciella struktur på mänsklighetens historia i stort. Så utvecklingen av produktivkrafterna är inte, så som hennes kanadensiske filosofikamrat G A Cohen påstod, historiens drivkraft utan är specifik för kapitalismen. Därtill karaktäriseras kapitalismen av hur den systematiskt skiljer det ekonomiska från det politiska. I förkapitalistiska samhällen berodde utsugningen på ”utomekonomiskt tvång” – till exempel den politiska och juridiska makt som de feodala godsägarna utövade över sina bönder. Inom kapitalismen däremot leder det som Wood och Brenner kallade arbetarnas ”marknadsberoende” till att arbetaren säljer sin arbetskraft till kapitalet och därigenom själv underkastar sig utsugning. Som konsekvens kan ekonomiska och politiska relationer institutionellt skiljas från varandra på ett sätt som skulle ha varit omöjligt tidigare.
På denna basis argumenterade Wood och de som hon influerat – hennes intellektuella briljans och kvalifikationer som lärare fick en distinkt ämnesgrupp att bildas kring henne – inte bara att kapitalismen är speciell, utan också att det inte har funnits så mycket av den i historien. Wood förnekade att de italienska stadsstaterna eller det tidigt moderna Holland var kapitalistiska. Den avgörande förändringen kom med uppkomsten av agrar kapitalism i England på 16- och 1700-talet. Den gamla regimen som baserades på ”utomekonomiskt tvång” hängde med under lång tid. Således förnekar politiska marxister att den franska revolutionen 1789-94 var en borgerlig revolution, med argumentet att kapitalistiska egendomsrelationer kom att dominera i Frankrike först långt senare.
Detta är en radikal omtolkning av den historiska materialismen och naturligtvis finns det här mycket att diskutera. Marxister så olika som Chris Harman och Jairus Banaji har framhållit handelns och världsekonomins centrala betydelse för utvecklingen av modern kapitalism. Och de politiska marxisternas tendens att behandla statlig intervention i ekonomin som ett tecken på kvarvarande förkapitalistiska egendomsrelationer baserade på ”utomekonomiskt tvång” rimmar illa med den mycket aktiva roll som staten spelar i dagens kapitalism. Men denna sorts oenigheter framstår som mindre vidkommande när de mäts mot Woods originalitet och produktivitet. Som vetenskapsman kombinerade hon analytisk stringens och historisk bildning – en kvalité som hon demonstrerade i en mycket imponerande mängd arbeten.
Kanske är min favorit Peasant – Citizen and Slave, där Wood kritiserade den traditionella marxistiska tolkningen att den klassiska antiken var helt baserad på slaveri. Istället gav hon en originell redogörelse för de sociala strukturerna i stadsstaten Aten och utpekade stora filosofer som Platon som klassfiender till den antika demokratin.
Samma kvalitéer finner vi i hennes oavslutade historia över västerländskt politiskt tänkande, av vilken två volymer utkommit, From Citizens to Lords och Property and Liberty. Som erfaren politisk filosof var Wood här på hemmaplan, men det är också en terräng – speciellt i den andra volymen om tidigt modernt tänkande – som ockuperas av den inflytelserika intellektuella historikern Quentin Skinners skriverier. Skinner är känd för sitt påstående att alla teoretiska texter endast kan förstås när de ses som bidrag i samtida politiska dialoger.
Wood praktiserar en mycket mer radikal kontextualism än Skinners huvudsakligen idealistiska angreppssätt – han ser i stort sett ”kontext” endast i termer av diskurser och ”språkliga situationer”. Hennes ”politiska tänkandets sociala historia” ser istället kontexten på ett materialistiskt men också mer differentierat sätt.
Woods använder de skarpa verktyg, som hon format under utvecklingen av sin marxistiska förståelse av egendomsförhållanden, till att dissekera de klumpiga kategorier som mainstreamhistoriker använt; ”modernitet”, ”republikanism” och ”upplysningen”. Hon vägrar exempelvis att se politiskt tänkande enbart som en reaktion på uppkomsten av något allmängiltigt ”kommersiellt samhälle” och pekar på hur olika vägar som absolutistiska Frankrike och kapitalistiska England tog.
Man kan kanske invända mot att dessa skillnader – grundade i Woods politiska marxistiska tolkning av kapitalismens uppkomst – är alltför skarpa och ställer utvecklingarna i olika europeiska samhällen alltför långt från varandra. Men man måste ändå beundra det historiska djup och den analytiska briljans som argumenten framförs med. Wood hävdar att ”den sociala historien om politiskt tänkande reser frågor om hur den politiska sfären konstitueras av sociala processer, relationer, konflikter och strider utanför det politiska rummet”. Ingenstans är detta mer tydligt än i det strålande kapitlet om den engelska revolutionen, där Wood visar hur Levellers [egalitär politisk strömning i England som hade inflytande under 1640-talet, reds. anm.] argument för folklig demokratisk förändring gav svaren på de frågor som Thomas Hobbes och John Locke försökte vinkla till att gynna den gryende kapitalismen.
På andra platser blev de förmågor som demonstrerades i dessa böcker satta i mer direkt politiskt bruk – till exempel i Woods essä Bruk och missbruk i civilsamhället, där hon plockade sönder ett av nyckelkoncepten i samtida liberal ideologi, och i Empire of Capital, publicerad 2003, året för Irakinvasionen.
Låt mig avsluta med en personlig anmärkning. Ellen och jag kolliderade ett par gånger i skrift, om olika teoretiska spörsmål. Hon kallade mig en gång sin ”strängaste kritiker”. Men för ett par år sedan tillbringade vi en kväll tillsammans hemma hos Martin Deutscher, son till Isaac och Tamara. Svårt handikappad tillbringade Martin sitt liv i sina föräldrars gamla våning, omgiven av deras böcker, skrifter och bilder. Han bjöd in Ellen och mig för att dela kinesisk hämtmat.
Det som jag främst tog med mig från denna märkliga, ganska melankoliska scen, var en mycket stark upplevelse av hennes vänlighet, fördragsamhet, värme och medkänsla. På min väg tillbaka till tunnelbanan kom vi överens om att kvällen var en påminnelse om allt vi hade gemensamt. Och det är så jag kommer att minnas henne.
Alex Callinicos
Översättning: Bengt Svensson
Artikeln är tidigare publicerad i brittiska vänstertidskriften Socialist Review. Författaren, Alex Callinicos, är ledande medlem i det brittiska partiet Socialist Workers Party (SWP) och redaktör för dess teoretiska tidskrift International Socialism.