KOMMENTAR
De senaste åren har tanken på en demokratisk stat för alla i hela det historiska Palestina börjat väckas till liv igen. Idén är inte ny. Perspektivet var självklart inom den palestinska befrielserörelsen, före ”katastrofen” 1948 (al-nakba) när 750 000 palestinier fördrevs från sina hem för att bereda plats för staten Israel. Men även efter 1948 levde denna vision, som också var vägledande för Palestinska befrielseorganisationen PLO när den bildades 1964.
Det var först i slutet av åttiotalet som PLO släppte denna idé på grund av de diplomatiska förhandlingar som ledde till Osloavtalet 1993. Den palestinska ledningen hoppades att detta avtal skulle möjliggöra byggandet av en oberoende palestinsk stat på de territorier som Israel ockuperat 1967.
Men på marken har Israel sedan Oslo stärkt sin koloniala kontroll och splittrat Västbanken, östra Jerusalem och Gaza i ett slags isolerade Bantustans (jämför med Sydafrikas Hemländer under Apartheid) åtskilda från varandra genom bosättningar, checkpoints, militärbaser, taggtråd och murar. Tvåstatslösningen, som i grunden är en orättvis lösning, är död. Israel begravde den djupt under sin koloniala bosättningspolitik i de områden som skulle bli den ”oberoende” palestinska staten. Israel har infört en enda repressiv regim som dominerar över alla palestinier som bor i det historiska Palestina, inklusive de med israeliskt medborgarskap.
Det kan tyckas utopiskt att i nuläget kämpa för en sekulär demokratisk stat för alla, men en tvåstatslösning är ännu längre borta. På sikt är enda vägen till en permanent fred att demontera den koloniala apartheidregimen i det historiska Palestina och inrätta ett nytt politiskt system baserat på full juridisk jämställdhet dit också de palestinska flyktingarna har rätt att återvända.
En stat är till för alla som bor i den – och alla medborgare ska ha samma fri- och rättigheter. svårare än så är det inte!
Marco Jamil Espvall