(V) får inte bli Vi med svensk exportindustri

Ledaren # 20 2021

▶ Politiska utspel med farlig ideologisk slagsida

▶ Näringslivsretorik i stället för klassperspektiv

▶ Politik och retorik måste förankras i rörelsen

Vänsterpartiet håller på att omstöpa sin roll i den svenska politiken, det är inte i sig någonting negativt. Gamla löftet om att aldrig fälla en arbetarregering känns som ett eko av en avlägsen tid, nu är spelplanen en annan och Vänsterpartiet måste förstås hitta sin nya roll och utforska olika politiska vägar framåt. Det är sådana vägar som Vänsterpartiets ledning nu börjat utforska, må vara på egen hand och en bit över huvudet på de flesta medlemmarna.

Men det är mer än bristen på förankring i den senaste tidens utspel som oroar. Främst har uttalanden om Vänsterpartiets ambition att ingå i en ”vänsterliberal regeringskoalition” väckt reaktioner, men så intervjuas Nooshi Dadgostar i Göteborgs-Posten (16/5) och går några steg längre. Där talar hon om ett vänsterliberalt block med Centerpartiet som ”vår sida”. Det är en politiskt både oroande och märklig intervju. Dadgostar förklarar utan åthävor att Vänsterpartiets linje i LAS-frågan är helt beroende av vad LO-ledningen bestämmer sig för – som om LO:s position vore oproblematisk och Kommunals agerande gentemot sina egna medlemmars intressen vore okontroversiellt. Dadgostar pratar om V:s arbete för omställning av den svenska industrin helt utifrån ett inomkapitalistiskt perspektiv – och på detta går hon till storms mot marknadsskolan utifrån perspektivet att en återreglerad skolsektor stärker svensk konkurrens ”på en internationell marknad”. Det är säkert tänkt som en listig vändning av ordningen, att lyfta fram hur högerpolitiken är skadligt även ur ett marknadsperspektiv. Men det är faktiskt allt annat än någon harmlös ordlek, det är att ta in en hel ideologisk apparat i sitt eget tänkande.

All politisk retorik måste nu inte vara stöpt i marxistisk terminologi, men att vara vi med kapitalet och den internationella huggsexan om marknadsandelar och vinster, det är att korsa en gräns. Det är att göra löntagarna till vi med sina chefer, det är att göra LO:s kämpande och svikna gräsrötter till vi med sina ledningar. Och det är att öppna för möjligheten att vara vi med Centerpartiet. Om vi talar om den svenska politiken som bestående av två block, då är Centerpartiet näringslivets ankare i vänsterblocket. Garanten för att alla de pågående kriserna och katastroferna skall fortsätta. Garanten för att det vansinne som den svenska skogspolitiken är ska fortsätta. Garanten för en löntagarfientlig, hyresgästfientlig, överhetsvänlig politisk ordning ska fortleva så att Sverige kan fortsätta mot avgrunden i oförändrad hastighet. Vilka eftergifter kommer krävas för att bli vi med ett sådant parti?

Här någonstans måste man stanna upp och ställa sig frågan, vad är det som utmärker vår samtid politiskt? Präglas inte vår tid av pågående kriser i när sagt alla system: de biologiska, de ekologiska, de ekonomiska – och i hela den liberala politiska ordningen? Ser vi inte allt tydligare auktoritära tendenser, både i statsapparaten och i politiska rörelser? Ser vi inte hur den pågående pandemin bara skärpt klassamhällets värsta uttryckt?
Det låter inte så när V-ledningen gör utspel. Då låter det som om allt som krävs är att fila lite på den svenska modellen, hosta upp oss i Pisamätningarna och låta ”arbetsmarknadens parter” sköta sitt. Med en sådan inriktning löper man enorm risk att förankra sig i en sönderfallande ordning. Att bli pragmatiska, inte i bemärkelsen att man erbjuder konkreta och framkomliga vägar ut ur de kriser vi som civilisation sitter fast i, utan tvärtemot sätt att stanna kvar.
Ett parti som kommunicerar sin politik även till de egna medlemmarna genom borgarmedia spelar ett högt spel på flera fronter. Börjar det inte bli dags att kräva rättning i ledningen?

Dela