Ledaren # 10 2021
▶ Inget oväntat med miljonbonusarna
▶ Kris öppnar utrymme för förändring
▶ Det krävs nya politiska företrädare
Det har blivit en återkommande upplevelse att höra finansminister Magdalena Andersson deklarera nyliberalismens död. Om det påståendet skulle vara sant är vi numera hemsökta av dess ande, för ingenting präglar väl vårt samhälle lika mycket som just nyliberalism. Ständigt kryper näringslivet och marknadsmekanismerna djupare in i samhället och våra mellanmänskliga relationer. Med regeringsunderlaget säkrat med bundsförvanter som Liberalerna är det förstås svårt att regera på annat än en högerbudget, kan man argumentera till sossarnas försvar. Men samtidigt är det helt uppenbart att det är mer än majoritetsförhållanden i regering och riksdag som blockerar möjligheterna till ändrad politisk kurs. Det finns en djupt förankrad perspektivlöshet i den svenska regeringspolitiken.
Därför har också svensk politik blivit så oerhört förutsägbar. Som de senaste veckornas vändor kring Volvoledningens bonusar. En enda cirkus där alla inblandade uttrycker överraskning, trots att absolut ingenting oväntat har hänt. Volvo får miljarder av staten i villkorslöst coronastöd och väljer att betala ut 118 miljoner kronor i bonus till sin ledning. Volvos ledning överraskades uppenbarligen av de påföljande negativa reaktionerna från samhället som betalat kalaset och kallar till krismöte. Magdalena Andersson uttrycker förvåning och besvikelse och ventilerar tanken på att man kanske skulle lagstifta kring bonusar. Överallt överraskning och besvikelse, men vad trodde man skulle hända egentligen? Det är ju så här det fungerar, överallt och varje gång. Faktum är väl snarast att bonusar och vinstutdelning är vad som håller uppe aktiekurserna. Girigheten är inbyggd i systemet.
Här sitter den socialdemokratiska regeringen på ett gyllene tillfälle. Nu kan man peka på vad som händer när kapitalismen inte tyglas politiskt. ”Det här hade vi kunnat motverka om vi inte hade haft en så kompakt högermajoritet i riksdagen”, hade Andersson kunnat säga och varnat om hur mycket värre det skulle bli om högern satt i regering. Reformförslag och högljudda utspel hade ju till och med kunnat planeras samtidigt med stödutbetalningarna, så förutsägbart är trots allt skeendet. Istället får vi överraskade miner och några kommentarer om att detta ju inte ser så snyggt ut, som om det var politiska kommentatorer och inte makthavare vi har att göra med.
Detta handlar om mer än ekonomi. För bonusfesterna är en del av en större helhet, de sätter prägel på hela samhällsklimatet. Vad gör det med ett samhälle som inte anser sig ha råd med den åldrande befolkningen, inte anser sig ha råd med offentlig sektor, eller ens att ge stora delar befolkningen hopp om en bättre framtid, men som samtidigt öser miljarder över storföretag? Dessutom utan motkrav! Vad ger det för slags incitament? Vad avslöjar detta om synen på människors värde? Är det en slump att det växer upp unga som inte känner att de är skyldiga samhället någonting?
När samhället befinner sig i kris ökar toleransen för radikala åtgärder. Det visste regeringarna att utnyttja när nyliberalismen skulle införas, trots att den saknade folkligt stöd. När systemkriserna nu kommer slag i slag finns möjligheten att göra upp med samma ordning och dessutom att göra det med folkligt mandat. Att regeringen Löfven kommer försitta läget är lika väntat som näringslivsbonusarna.
Det är därför vi behöver andra företrädare för arbetarrörelsen, det är därför vi behöver en progressiv politik med verklig förankring i folkliga krav och rörelser.
Det är en lång väg att gå, men om det är någon tröst så kommer vi få fler chanser. Systemkriserna kommer dugga tätt även efter coronan.