▶ Andelen relativt fattiga har fördubblats sedan 90-talet
▶ Av utrikes födda barn har 85% varit ekonomisk utsatta
▶ De ekonomiska klyftorna i Sverige har vidgats snabbt
KOMMENTAR
Sverige har under senare decennier haft en relativt stark ekonomisk utveckling. Mellan åren 1990 och 2019 växte BNP per capita från 316 400 kronor till 488 500 kronor, en ökning med 54,4 procent. Parallellt med det har emellertid också de ekonomiska klyftorna i vårt land snabbt vidgats; från början av 1990-talet har andelen relativt fattiga (den andel av befolkningen vars disponibla årsinkomst ligger under 60 procent av medianinkomsten) fördubblas från 7-8 procent till 15 procent. Av de rika OECD-länderna är det endast Israel som haft en ännu mer ojämlik utveckling.
Den rådande situationen avspeglar sig självklart också i skarpt väsensskilda utsikter för de barn som växer upp i Sverige. Rädda Barnen dokumenterar denna utveckling i sina årliga så kallade fattigdomsrapporter. Nu har man dessutom tagit denna ansats ett steg vidare genom att följa den årskull som föddes 2000 – 113 432 barn – över tiden fram till och med 2017, i en rapport som bär namnet Milleniebarnen – en studie om ekonomisk utsatthet bland barn under hela uppväxten.
Begreppet ekonomisk utsatthet definieras utifrån den som har låg inkomststandard och/eller uppbär försörjningsstöd. Låg inkomststandard är i sammanhanget ett absolut mått som beskriver hur väl hushållens inkomster räcker för att betala nödvändiga omkostnader för en baskonsumtion – som exempelvis mat, boende och kläder – och den som har låg inkomststandard hamnar i denna uträkning under värdet 1,0. Från den statistiska sammanställningen kan vi bland annat plocka fram följande:
• 47,4 procent av barnen har erfarit ekonomisk utsatthet åtminstone någon gång under sin uppväxt
• 34 procent har erfarit det under begränsad tid (upp till fem år)
• 13 procent har upplevt det under en stor del av sin barndom (15 000 barn)
• 20 procent av barnen i rapporten är utrikes födda. Av dessa har hela 85 procent erfarenhet av ekonomisk utsatthet under åtminstone någon period.
Därtill ges framställningen ytterligare djup och verklighetsbasering genom att de utsatta själva får kommentera sin situation, som exempelvis:
”Man lär sig. Asså de där tuffa tiderna. Jag tror att om jag önskat mig saker som är dyra under tider mamma hade dåligt med pengar, då skulle jag vara ledsen. Jag tror att man måste anpassa sig för att må bra” (tjej, 14 år)
”Att ha möjlighet att göra aktiviteter med sitt barn skulle jag vilja kunna. Jag förstår inte varför aktiviteter för barn ska vara så dyrt” (mamma, fyra barn)
”När det kommer pengar den 20:e behöver vi mat. Om vi behöver viktiga kläder, om det är varmt eller kallt, köper vi det den 20:e. Innan barnbidraget finns det mjölk. Vi måste ha mjölk för vi har barn och det finns lite ost. Sylten är slut och det finns smör. Efter finns det frukt, yoghurt, juice och allt möjligt” ( mamma, två barn).
Hur vill då rapporten åtgärda det rådande tillståndet? Tyvärr brister den här genom att vara föga konkret där det mest tydliga anslaget är att den vill höja flyktingarnas dagersättning till ”en anständig nivå”. I övrigt håller den sig på ett mer allmänt plan, som att Socialstyrelsen bör tydliggöra vad som är en ”skälig levnadsnivå”, att bostadsfrågan bör ”lyftas in i den allmänpolitiska debatten” eller att ”träffsäkerheten” i stödet till utsatta barnfamiljer bör öka.
Däremot talas det inte klartext om den primära orsaken till varför så många människor i Sverige under senare decennier halkat efter; faktumet att transfereringarna i socialförsäkringssystemet (som bland annat a-kassa, sjukpenning samt sjuk- och aktivitetsersättningen) och försörjningsstödet inte följt med den allmänna standardstegringen. Det är exempelvis en avsevärd skillnad om man vid arbetslöshet den första tiden får 90 procents ersättning, som det var ända fram till 1990-talskrisen, eller dagens nivå på 80 procent.
Anders Karlsson