Meningen med livet? – KAMP!

Silvia (i mitten) tillsammans med representanter för samerna och FN.

Hon är sannerligen en rebell som mirakulöst överlevde Pinochetdiktaturens hemliga fängelsehålor innan hon som flykting landade i Sverige 1975. Möt Silvia Leiva.

REBELLER

Silvia Leiva har med egna ord gått i La universidad de la vida; livets universitet. Uppväxt under enkla förhållanden följde hon i spåren på sin far som var en socialistisk fackföreningsman. Den politiska förföljelsen i norra Chile i slutet på 40-talet tvingade familjen att flytta till huvudstaden Santiago där de, som många andra nyinflyttade, hamnade i slumområden.
– Jag var två år när min familj deltog i en markockupation i La Legua. Vi behövde tak över huvudet och jag bodde på den ockuperade marken tills jag var 14 år gammal.
Vid 13 års ålder gick Silvia med i Socialistpartiet och blev engagerad i kampen för de många bostadslösas rättigheter. Dessa erfarenheter påverkade Silvias politiska medvetenhet. När Chile i slutet av 60-talet och början av 70-talet genomgick en tilltagande social och ekonomisk polarisering gick hon med i Revolutionära Vänsterrörelsen (MIR). När Salvador Allende blev folkvald som Chiles president 1970 såg många livet an med en ny framtidstro, säger Silvia. Flera ockuperade bostadsområden förenades och så föddes Campamento Nueva Habana där självstyre rådde genom valda delegater.
Det var fantastiskt, minns Silvia som då var ung mamma till två småbarn och delegat i Nueva Habana:
– Mina erfarenheter i Nueva Habana kom att prägla hela mitt liv.
Hon var framför allt engagerad i sjukvårdsfrågor i lägret, där barnadödligheten var hög på grund av undernäring, diarrésjukdomar och lunginflammation. Silvias erfarenhet lärde henne att medveten organisering kunde förbättra människors levnadsvillkor och samtidigt föra kampen vidare i socialistisk riktning. Som en följd av just sådan oförtröttlig kamp fick Nueva Habanas invånare tillgång till läkare och sjusköterskor. Av Hortensia Bussi, president Allendes fru, fick de en jeep som fick tjäna som ambulans. Under tusen dagar upplevde man i landet en spännande politisk utveckling under vilken historiska förväntningar inom områden som nyckelindustri, jordbruk, utbildning och hälsovård höjdes till nya nivåer. På vårdcentralen ”Che Guevara” fanns det nästan bara engagerade eldsjälar, minns Silvia. En och annan högersinnad läkare gjorde gemensam sak med vänsterläkare, ända fram till den ödesdigra militärkuppen 1973 då förväntningarna grusades.
– Maktlösheten tog över och i lägret kramades vi och grät hjälplöst, av ilska. Vi ville slåss, men med vad? Vapenlagen som hade införts av Allendes regering hade avväpnat och försvagat oss, det var omöjligt!

TV, radio och tidningar basunerade ut militärens order, bland de tio ”mest efterlysta” fanns Luis Corvalan, Kommunistpartiets generalsekreterare, Miguel Enriquez, generalsekreterare i MIR och Alejandro Villalobos. Den senare ledare i MIR, även känd som ”Mickey”, och dessutom Silvias partner. Militärjuntans terror blev i ett svep lag i hela det avlånga landet. En månad senare greps Silvia under stor dramatik, det var ”Mickey” de var ute efter. Samma dag hade en belgisk präst stuckit till henne en pytteliten bussbiljett med en adress där ”Mickey” skulle få gömma sig. Hon gömde först biljetten i sin behå för att sedan svälja den för att den inte skulle upptäckas. Silvia och hennes far torterades samtidigt. Att vara avklädd inför 15 soldater och sin egen far var en fruktansvärd upplevelse. Det var första gången Silvia utsattes för tortyr med elchocker, på en järnsäng.
– Det var tillfällen när jag, ärligt talat, inte tänkte på mina älskade barn eller min mamma, i stället frågade jag mig själv: ”Hur mycket mer kan jag stå ut?”. Jag motstod allt de gjorde mot mig. Där våldtogs jag av flera soldater framför min pappa. Medan det hände förflyttade jag mig mentalt någon annanstans. Jag upprepade för mig själv: ”Det är fienden som gör detta”.
Tortyren varade i flera dagar. Och det skulle komma flera tortyrtillfällen, bland annat i Santiagos Nationalstadion som efter militärkuppen omvandlades till ett stort koncentrationsläger. Under tiden Silvia var inspärrad på Stadion tvingades hon gå barfota. Vid ett tillfälle utsattes hon för en skenavrättning.
– Jag lovar att jag kände hett blod rusa mot mitt bröst. Just då tänkte jag: ”Så konstigt! Jag är samma som jag var på jorden”. Jag trodde att jag var död. Idag kan jag le när jag minns detta, men då var jag helt förkrossad. Mina tårar rann obehärskat.
Att lyssna på denna småväxta och späda kvinnas berättelse är smärtsamt och man undgår inte att gripas av avsky mot den samhällsordning som satte detta i system. Under vistelsen på Stadion fick hon av en händelse höra att militären tänkte avrätta hennes pappa. Hon minns hans svar när hon berättade: ”När man kämpar kan detta inträffa”. Han bad henne hälsa sin mamma: ”Säg till henne att hon har varit en god kamrat, att hon ska förlåta mig för vad hon utstått”.
Silvia minns hur hennes tårar rann ohämmat. Efter flera månaders fasansfulla tortyrmetoder släpptes Silvia för att strax därefter fängslas på nytt, diktaturens säkerhetstjänster jagade ju fortfarande ”Mickey”. Hon slängdes därefter ut på en främmande gata med stinkande blodiga kläder, utan ett öre på fickan. En bussförare tyckte synd om henne och hon fick åka gratis. När Silvia försökte få kontakt med MIR fick hon veta att både ”Mickey” och Miguel Enriquez hade dödats i eldstrider med statens repressiva styrkor. Resten var antigen döda, fängslade, försvunna eller hade gått under jorden.

Efter att Silvia fängslats ytterligare en gång togs hon under kyrkans vingar och fördes ut ur Chile och landade i Sverige den 30 april 1975.
– Jag hade aldrig tidigare flugit och visste ingenting om Sverige. Jag hade bara gått fem år i grundskolan och min kunskap om Europa var nästan noll. Jag var väldigt rädd.
I början återupptog hon sitt medlemskap i MIR, men snart uppstod meningsskiljaktigheter. Till exempel förbjöd MIR av princip sina medlemmar att söka asyl utomlands. Men Silvia hade sett koncentrationsläger och fängelser inifrån och visste att diktaturens järnhand krossade allt och alla, hon konfronterade ledningen i Sverige och sa att MIR fabulerade när de talade om tiotusentals motståndskommittéer. Det gick så långt att man insinuerade att hon skulle ha varit diktaturens agent! Där gick gränsen och Silvia beslöt sig för att lämna MIR.
– Jag bröt med MIR men inte med de sociala rörelserna.
Först engagerade hon sig i Fondo Latinoamericano och hjälpte att få hit politiska fångar från Chile, Uruguay, Colombia, Brasilien och Argentina. Silvia blev även aktiv i Chilekommittén, och har deltagit i otaliga antiimperialistiska manifestationer i Sverige, även i Norge. Under tiden validerade hon sina kunskaper som undersköterska och arbetade bland annat med att rehabilitera krigsskadade. Hon har också varit med och organiserat invandrarkvinnor för att medvetandegöra dem om sina rättigheter. Det ena har hela tiden lett till det andra och under alla dessa år har hon ägnat sig åt den antirasistiska och antifascistiska kampen. Silvia knöt band med latinamerikanska bondekvinnor och Vía Campesina kom hon i kontakt med en internationell organisation där hon deltog i kooperativ- och folkutbildning och for sedan till El Salvador för att engageras i dåvarande fredsprocessen. I Turkiet etablerade hon kontakt med kurdiska kvinnliga gerillakämpar.

2003 blev Silvia djupt engagerad i kampen för att stödja anhöriga till ”försvunna” och avrättade politiska fångar i Chile. Som före detta politiska fångar, tilläger hon, hade vi aldrig begärt något från chilenska staten så vi organiserade oss. Föreningen övertalade drygt fyra hundra människor, inklusive svenskar som hade varit fångar under militärjuntans tid, att kräva upprättelse. Det innebar verkligen en upprättelse för alla överlevande, påpekar Silvia. Det är en del av en berättelse som de nya generationerna måste känna till. Officiellt sades det att återgången till ”demokrati” var förknippad med ”sanning, rättvisa och upprättelse”. Det gällde att få till detta, rent praktiskt.
– Under 30 år har vi ignorerats, det är inte lätt att återigen lyfta upp sorgliga och smärtsamma ting, säger Silvia och tillägger:
– Vi såg människor dö i tortyr, vi såg hur våra liv förstördes, vi upplevde exil, familjeseparationen, brustna förhoppningar, ensamhet, utanförskap, den värld vi byggde upp revs våldsamt ner liksom förhoppningarna om att förändra samhället.

Silvia har svårt att förlika sig med tanken på att fall kring brott mot de mänskliga rättigheterna än i dag finns i händerna på militära åklagare, att diktaturens kollaboratörer utnämns till ambassadörer, att läkare som deltog i tortyr fortfarande på sjukhus.
– I jämförelse med de tusentals kamrater som mördades anser jag mig vara privilegierad, jag är vid liv. Jag har åtagit mig att höja min röst varje gång det blir nödvändigt. Det är därför jag fortfarande är en aktiv kämpe. När jag lämnade Chile lärde jag mig något värdefullt; nationsgränser blev inte längre relevanta, anledningen till att jag gått vidare har inte bara med Chile att göra. Kampen för mänskliga rättigheter har jag omvandlat till något av meningen med livet och dit hör även mina rötter i ursprungsbefolkningen. Det finns så mycket vi inte vet och så mycket att lära…vi måste gå vidare. Jag är dotter, mor, mormor och farmor, moster, svärmor – en kvinna som försöker förmedla sin erfarenhet för att hålla solidaritetsflamman brinnande som en hyllning för alla dem som tystats av Pinochets folkmord, för de politiska fångarna i Chile och i världen.

Alex Fuentes

Hon är sannerligen en rebell som mirakulöst överlevde Pinochetdiktaturens hemliga fängelsehålor innan hon som flykting landade i Sverige 1975. Möt Silvia Leiva.

REBELLER

Related Articles