Internationalen behövs för att hindra gamla kämpar från att spåra ur totalt

Jag möter dem på Facebook och i bland i verkliga livet. Gamla bekanta eller halvbekanta, från långt tillbaka i tiden. Vi tillhörde samma politiska kretsar, även om vi ofta hade skilda åsikter i många frågor.
Idag finns det i en del fall uppenbarligen mer grundläggande politiska skillnader. Det är i och för sig ganska naturligt. Den som aldrig ändrar åsikt om någonting är förmodligen en hopplös dogmatiker. Om man inte lärt sig något nytt under de senaste 30-40 åren och inte omvärderat några gamla ståndpunkter, då har man nog upphört att lyssna på omvärlden över huvud taget. Men i vissa fall har det gått längre än så.

Några har uppenbarligen låtit sig influeras av tidens isande vindar. De kommer ut som högljudda ”invandringskritiker”. De beskyller dem som fortsätter argumentera för asylrätten och för fri rörlighet över gränserna för att vara lurade av ”etablissemanget” och dalta med kriminella. De verkar inte ha märkt att en bred riksdagsmajoritet idag inte längre talar om att ”öppna sina hjärtan”, utan i stället tävlar om att visa sig tuffast när det gäller att trycka ner dem som har utländsk bakgrund.
Andra kommer ut som ”klimatskeptiker”. De menar sig tänka kritiskt när de väljer att inte lyssna på forskningen. De föredrar att inte oroa sig och finner ingen anledning att sträva efter grundläggande samhällsförändringar för att hejda en klimatkatastrof.
Någon verkar numera främst identifiera sig som vaccinationsmotståndare – och delar på nätet gamla artiklar som påstår att vaccinationer av barn kan leda till autism. Samt antyder att coronapandemin är något som är medvetet skapats av ljusskygga krafter.

Oavsett vilka politiska ståndpunkter de här personerna idag representerar i övrigt, så är det uppenbart att idéerna de anammat har sitt kraftcentrum på den yttersta högerkanten.
Så vad är det då som lockar en del gamla socialister till en sådan omorientering?
Det finns förstås inga entydiga svar, och skiljer säkert från individ till individ. Det handlar kanske i en del fall om dåligt sällskap – man väljer att numera lyssna på folk i sin omgivning med liknande åsikter, som skiljer sig från dem man umgicks med i sin ungdom. Eller också om brist på sällskap – om man inte har någon att bolla idéer och tankar med i sin närhet kanske man i stället väljer att vända sig till diverse suspekta och åsiktsförstärkande nätforum.

Men jag tror också att en anledning kan vara att de här personerna ursprungligen kommer från en tradition av kritiskt tänkande. De har vant sig vid att inte automatiskt acceptera det som de uppfattar som den förhärskande ideologin i samhället. Och då kan det ibland ligga snubblande nära att trampa snett och i stället börja lyssna på konspirationsteorier och ”alternativa fakta” som sprids på nätet. När man letar efter bekräftelse för åsikter man redan tagit till sig så försvinner ofta det kritiska tänkandet.
Tyvärr är det nog så att de som en gång gått ner sig i träsket inte gärna låter sig räddas. Kanske är det bara ett förändrat samhällsklimat som på sikt kan få dem att tänka om.

Min övertygelse är att det kanske är viktigare än någonsin att stärka de krafter som kan lyfta fram välgrundade fakta och erbjuda ett verkligt politiskt alternativ – såväl till den dominerande borgerliga ideologin som till riksdagspolitikerna och till nättrollen
Internationalen behövs – inte bara för att övertyga nya själar, utan även för att förhindra gamla gråhårsmän från att spåra ur totalt.

Jan Czajkowski

Dela