▶ Rörelsen måste inte ta ansvar
▶ Kamp omöjliggör status quo
▶ Politiken anger nya lösningar
I måndags fick vi plötsligt besked om seger i en strid som de flesta nog trodde redan var förlorad. Preem, som knappa två veckor tidigare fått grönt ljus av kommunen för utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil stoppar nu alla planer. Företaget förklarar beslutet som helt opolitiskt motiverat; en följd av världsmarknadsläget under corona och att de framöver istället skall satsa på förnyelsebara bränslen.
Nu är det förstås knappast så enkelt att Preem överger fyra års strävan för en tillfällig nedgång i efterfrågan. Inte heller att företaget plötsligt blivit akut medvetna om behovet av klimatomställning. Var det då blockaderna och protesterna? Var det krav från regeringen, eller hotet om en regeringskris? Var det vinstkalkylerna som började peka nedåt? Vi kan inte veta säkert vad det var som avgjorde Preems beslut. Kanske inte ens Preem vet det själva. Så är det ju ofta i historien att sambanden är mer dunkla än vad vi i efterhand vill få dem till. Historia tycks nu i alla fall ha skrivits. En seger vars symboliska tyngd kan bli blytung.
Det är en seger som miljökämpar med all rätta bör ta åt sig ära för. Alla som fått höra att deras krav är orealistiska och kontraproduktiva. En seger som denna beror aldrig på en enskild faktor, men ingen kommersiell aktör är för stark för att kunna försättas ur balans. Ofta framställs det radikala kravet som orealistiskt och hysteriskt. Istället lyfter man fram ett ”rationellt” medelvägsperspektiv. I kampen om raffinaderiet i Lysekil framkommer argument i stil med att det är bättre att oljan raffineras i Sverige eftersom Sverige har hårdare miljökrav än andra länder. Eller att ett utbyggt raffinaderi bidrar till mindre smutsiga utsläpp ifrån fartygsflottan som helhet och är därmed en klimatvinst globalt sett. Den som protesterar anklagas alltid för att sakna helhetssyn, ansvarskänsla och förståelse. Men en gräsrotsrörelse måste inte ta ansvar för helheten. Dess viktigaste roll kan vara att blockera vägen framåt och höja insatserna så att eftergifter eller reträtt framstår som de enda rimliga alternativen.
Ett ekonomiskt system ändrar sig bara när det tvingas göra det. En politisk hegemoni påverkas inte av övertygande argument utan genom förändrade styrkeförhållanden. Ideologi handlar, kanske lite oväntat, väldigt lite om hur vi tänker och mycket mer om hur vi handlar. Att nyliberalismen gått sitt segertåg som ”det enda alternativet” handlar inte om att det saknats människor som sagt emot, utan om att alla anpassat sig efter dess rationaliteter. Alternativet måste levas och erfaras för att verkligen finnas.
Om Preem verkligen ställer om till att satsa stort på förnyelsebara bränslen så är det inte på grund av plötsliga klimatpolitiska uppenbarelser, utan för att andra vägar framåt framstår som mindre framkomliga. Det vinstdrivande företaget är som en bäck som letar efter den närmaste vägen till havet. Att tvinga flödet ta en annan väg är det centrala uppdraget för en radikal miljörörelse; det vill säga att omöjliggöra business as usual.
Inom vänstern har det till och från på senare år förts en idédebatt om vad en socialistisk klimatpolitik måste bestå av för att vara realistisk och samtidigt radikal nog för att rädda vår civilisation undan katastrof. I den debatten ställs maximalistiska krav mot mer pragmatisk politik. Men i många stycken är det en falsk motsättning. Om en ”klimatreformism”, det vill säga en reglerad form av ekologisk omställning med privat energikapital som en medaktör, blir verklighet så är det på grund av att den radikala klimatrörelsen gjort alla andra vägar oframkomliga.
Fortsätt sätta stopp för business as usual! Sedan får vi se vart kampen tar oss.