Jag måste erkänna en sak: fram till igår visste jag inte vem Ruth Bader Ginsburg var.
Första gången jag hörde talas om henne var när jag läste på Facebook att hon var död. Inlägget som en amerikansk vän postade nämnde henne inte ens namn – Denna domare vid USA:s högsta domstol var nämligen en ikon i liberala kretsar, mer känd som känd som ”RBG”.
Med tanke på att jag tydligen hade ett stort hål i min allmänbildning försökte jag genast kompensera mina intellektuella brister genom att läsa på. Jag insåg plötsligt att nyheten var överallt, och bland många av mina liberala vänner var det hyllningarna som dominerade.
Jag noterade att Ginsburg, precis som jag själv, var judisk och ofta lyfte fram det.
Jag misstänkte omedelbart att det skulle finnas någon aspekt av hennes bakgrund och ställningstaganden som relaterade till Israel. Och detta var min andra överraskning – att även om jag själv hade skrivit en artikel i Mondoweiss om hur Natalie Portmans avvisande av det israeliska Genesis-priset med hänvisning till Israels massaker på hundratals palestinska demonstranter i Gaza, hade jag faktiskt missat att det var Ginsburg som fick det istället. Och berättelsen om detta är inte bara att hon fick det istället – hon skulle egentligen fått det först! Men Netanyahu var enligt uppgift emot att hon skulle få det eftersom hon uttryckt sig negativt om Donald Trump. Så dom tog Natlie Portman istället. Fast Portman kände sig ”väldigt obekväm” med priset eftersom hon inte ville framstå som om hon ”stöder Netanyahu”. Som ni förmodligen vet, har Israels folkmordspolitik mot palestinierna pågått långt innan Netanyahu, och det finns inte så stor skillnad längre till vänster – Netanyahus ’’ liberala’’ rival Benny Gantz har lovat att bomba Gaza tillbaka till ”stenåldern” i sin valkampanj.
Icke desto mindre, trots den bleka motiveringen, nobbade Portman priset och det gick vidare till Ginsburg. Och Ginsburg anlände till Israel för att ta emot priset. Hon inte bara kom, hon använde också tillfället för att berömma Israels domstolar för att vara ”kända över hela världen för att vara oberoende, och det är något vi vi måste värna om att behålla” och tillade att ”det kräver en allmänhet som förstår det enorma värdet av att ha domstolar som är fria från inflytande från regeringen.”
Hon sa detta i juli 2018, bara ett par månader efter att Israels högsta domstol fullt ut stött prickskyttet med skarp ammunition mot obeväpnade demonstranter under de fredliga protesterna i Gaza . Israels högsta domstol har godkänt alla Israels viktiga ockupationsöverträdelser, och har till och med gått emot Internationella domstolen i Haag som ansåg ”säkerhetsbarriären” (eller Apartheidmuren) olagligt enligt internationell lag 2004, eftersom den stora majoriteten av dess väg sträckte sig genom ockuperat territorium (Haag-domen betonade också att bosättningarna strider mot internationell lag).
Visst måste Ginsburg ha insett att hennes accepterande av priset inte skedde i ett vakuum, och att detta är ett mycket politiserat pris. Hennes romantisering av den israeliska ”demokratin” följer ett förhållningssätt som kan sammanfattas som ”progressiv i allt utom Palestinafrågan” För Portman blev denna position av olika anledningar ohållbar och hon var tvungen att hitta en väg ut. För Ginsburg var den verkligen acceptabel. Så länge palestinierna hölls utanför ekvationen och inte nämndes var det okej.
Ginsburg och Portman delade en beundran av den israeliska författaren Amos Oz – som var en fanatisk sionist även om han odlade en image som judisk-intellektuell liberal. Oz försvarade massakrer på palestinier och spred konspirationsteorier om att palestinier använde barn som mänskliga sköldar. Portman hade trots detta 2015 filmatiserat Oz bok Tale of Love and Darkness. Men efter Israels massakrer på fredliga demonstranter i Gaza 2018, blev det till sist för mycket för Portman. Hon kände sig inte längre ”bekväm” med att ta emot Genesis-priset. Men för Ginsburg var det inga problem.
Jag menar verkligen inte att höja Natalie Portman till skyarna. Hon är allt för överslätande [mot Israel] i min smak. Men i jämförelse med Ruth Bader Ginsburg har hon ändå moralisk resning. RBG kunde ha använt sina sista år till att åtminstone komma med ett enda starkt uttalande om palestiniernas situation, men det gjorde hon inte. Hon kunde ha gjort det utan ett ord – genom att till exempel vägra ta emot priset. Men det gjorde hon inte.
Detta är naturligtvis inte exceptionellt i förhållande till det nuvarande USA-paradigmet, där försvaret av Israel är en fråga som knappast någon ledande tjänsteman eller kändis kan ifrågasätta.
Och det är det jag landar i. Ruth Bader Ginsburg var inte exceptionell. Så, även om jag hade missat Ruth Bader Ginsburgs viktiga progressiva arv i amerikansk inrikespolitik, hade jag inte missat mycket om hennes person överlag. Och den värderingen gör jag också av de ”liberala” ledarna som Joe Biden och Kamala Harris – de kan ha alla olika slags heroiska dagordningar för USA:s inrikespolitik, men när det gäller Israel är de tydliga i sitt stöd för dess apartheid, och trots några små oenigheter här och där, ”älskar” Biden Netanyahu, och Harris talar ofta som om hon var Netanyahus talesperson.
När jag började se inläggen i mitt flöde om Ginsburgs död trodde jag att en nära vän till folk jag kände just hade dött.
Men Ruth Bader Ginsburg var inte min vän, och det skulle hon förmodligen aldrig kunnat bli.
Jonathan Ofir
Jonathan Ofir föddes i Israel, och flyttade till Danmark 1995.
Han är musiker, dirigent, skribent och bloggare.
Han skriver regelbundet på Mondoweiss.net.
Översättning: Marco Jamil Espvall