Ledaren # 41 2020
▶ När rättigheterna var få blev striderna många
▶ Arbetsfreden köptes genom eftergifter
▶ Strejk påminner om hur det var – och kan bli
I början av nittonhundratalet var Sverige ett land med en mycket stökig arbetsmarknad. På tjugotalet var vi till och med världsledande i antal strejktimmar per capita. Detta faktum var förstås bara till del ett tecken på hur stark tidens arbetarrörelse var. Starkt organiserad det vill säga, men svag sett till samhällsställning. Att strejka var ett vapen som fick tas till när inget annat bet.
Freden på arbetsmarknaden under de följande rekordåren köptes måhända genom Saltsjöbadsavtal, men främst genom att den ständigt växande välfärden på det stora hela gjorde det mindre nödvändigt att ta till stridsåtgärder. Den disciplinerade arbetaren uppstod som en effekt av ömsesidigheten på arbetsmarknaden, inte trots kapitalets eftergifter. Men minnet är kort, både hos näringslivet och arbetarrörelsens toppskikt. De förra fick med tiden för sig att arbetarklassen skulle förbli foglig om man vred tillbaks alla reformer. De senare monterade bort massorna ur massrörelsen och fick till följd byråkratiska kolosser utan markkontakt. Kanske är det därför dagens fackföreningsledare sätter sig vid förhandlingsbordet när rörelsen är bakbunden av fredsplikt. Kanske tror de helt enkelt att arbetarrörelsens styrka handlar om deras egna förmåga att förhandla och har glömt att när intresse står mot intresse så är det inte dina ord som räknas utan tyngden du kan lägga bakom dem.
I vilket fall har det blivit en integrerad självbild att den svenska arbetsmarknaden är stillsam och strejkfri. Förra året, när Fridays For Future uppmanade fackförbunden att delta i klimatstrejken, gavs uppmaningen inte ens något seriöst övervägande från fackligt håll. Möjligheten var så främmande att professor i juridik vid Lunds universitet, Birgitta Nyström kommenterade att ”de fackliga organisationerna uppenbarligen bara tänkt att det där är något som vi aldrig gör. Det finns ingen tradition av politiska strejker i Sverige” (Lag & avtal 31/7 – 19). Det finns inte mycket som tyder på att det fackliga ledarskapet kommer tänka annorlunda nu nu när medlemmarnas redan kringskurna anställningstrygghet är på väg att lagstiftas bort, men det är hög tid att tänka om.
Detta är inte ledarsidan som ser det som sitt uppdrag att värna kapitalets intressen, men det är inte en framtid av arbetsfred som högern och näringslivet lär få uppleva om de får igenom sina kvartalskapitalistiskt närsynta krav, utan en återgång till sekelskiftets turbulenta och oförutsägbara arbetsmarknad. Att arbetarrörelsen är tillbakatryckt betyder inte nödvändigtvis att löntagarna kommer att förbli lydiga och passiva, snarare tvärt om.
Därför är det åter dags för arbetarrörelsen att ta till strejkvapnet, för att påminna den lagstiftande makten om hur det ser ut i ett samhälle där löntagarna blir rättslösa och därmed befriade från ansvarskänsla. För att visa att det bakom den ordnade fasaden finns ett löntagarkollektiv som kan stänga ned hela samhället om det krävs, när det krävs. Det handlar inte om att strejka till segern är nådd, utan om att strejka för att visa styrka. För att ge näringslivet och deras politiska representanter en insikt om vilket Sverige de kommer att få om de dundrar vidare.
Det är numera en gammal insikt att allt fast förflyktigas under kapitalismen, det gäller även rollerna och kampformerna på arbetsmarknaden. När organiseringsgraden sjunker och arbetsgivarsidan tar tillfället att forcera igenom hela den nyliberala önskelistan är det dags för ledningen att inse att det inte finns ett oändligt antal rättigheter att ge upp. Då är det hög tid att ställa sig frågan; om inte nu, när?
