Daniel Perez Wenger inför sin första V-kongress
INFÖR V-KONGRESSEN
INTERVJU
Det slår mig plötsligt. Daniel Perez Wenger skulle inte ha klarat klädkoden på Jensens grundskola med sin ”becknarväska” under armen. För att inte tala om fingrarnas tatuerade bokstäver LRPV i frakturstil.
– Kan du spanska? De står för La Resistencia Popular Vencera – det folkliga motståndet ska segra.
Å andra sidan är han trettioåtta, med skolåren en bra bit bakom sig och rätt många år som vänsteraktivist. Vi möts på Sergels torg i Stockholm vid en protest mot Chiles president Sebastián Pinera som låtit polisen skjuta ögonen ur hundratals demonstranter. Daniel har själv chilensk bakgrund genom sina föräldrar som tillhörde den revolutionära rörelsen MIR och kom som flyktingar till Sverige efter militärkuppen 1973.
– Min mamma städade på sjukhus i början, fortsatte att jobba på kontor och sedan som förskollärare i många år, hon älskade att jobba med barn. Hon hade varit på Kuba och tränats i gerillakrigföring. Det kunde man nog inte tro, när hon satt och lekte med barnen.
Själv är han född och uppvuxen i Stockholm där han bott i hela sitt liv, eller ja, flyttat runt lite, Vårby Gård och Vallentuna, men Solna gäller för de senaste trettio åren.
– Min första tatuering var ”AIK”.
Förstås.
Vi har träffats för att prata Vänsterpartiet efter att han, som mångårig medlem gått med i Socialistisk Politik. Vilka är vänsterns viktigaste frågor, ja hur ska vi utveckla styrkor och jobba bort svagheter? Det är inga plötsliga frågor för Daniel som knappast är någon duvunge.
– Jag har ju varit med på första majtåg sedan barnvagnen. Men när jag blev politiskt medveten var faktiskt i oktober1998, när Pinochet greps i London. Det blev jättestort, jag såg på mina föräldrar hur mycket det betydde för dem. Jag har en bror, vi har samma mamma men inte samma pappa, hans pappa är försvunnen och han föddes i fängelset, så gripandet av Pinochet låg väldigt nära och betydde väldigt mycket.
– Då började jag verkligen tänka, vad hände där i Chile egentligen på 70-talet? Jag var sexton år och ville förstå. Efter något år gick jag med i Ung Vänster, var med ganska kort tid, men började ändå intressera mig för politik, läsa lite litteratur, historia och sånt för att förstå vem jag var. Då kom jag automatiskt in på politiken i Sverige. Så det var själva uppvaknandet faktiskt, när jag själv tog steget att försöka lära mig mer om politik.
Sedan gick det några år och i början på 00-talet var Daniel och hans kompisar aktiva i den antifascistiska rörelsen.
– Vi gick på demonstrationer och bildade vår egen lilla grupp, FMR hette den, Förortare Mot Rasism. Det var på kompisnivå men ändå, vi tryckte upp affischer, delade ut flygblad för demonstrationer och deltog själva. Så politiken fortsatte i den formen. Det gjorde vi i över tio år. Det var så mycket mer då, de där Salemdemonstrationerna, 30 november var fortfarande ganska stort, Förintelsen minnesdag då nassarna höll på och hotade.
Daniel var med egna ord ”väldigt mycket aktivist”, men när mobiliseringarna bedarrade anslöt han sig 2014 till Vänsterpartiet på hemorten. Och ”gjorde det man gör när man går med i ett parti”.
– Jag brukar säga till folk som är nya att det tar tid innan man kommer in i partiet på riktigt. Det krävs att man börjar lära känna folk, börjar lära känna partiet, hur det fungerar.
För hans egen del gick det ganska snabbt.
– Samma år som jag gick med blev jag uppsatt på listan för kommunvalet på plats, typ sju, alltså ganska högt upp. Så jag kom med som ersättare i kommunfullmäktige under mitt första år. Men var bara med där i ett halvår, jag märkte att det här är ingenting för mig riktigt. Kommunpolitik och dessutom kommunpolitik i en kommun som är så extremt blå där man inte kunde få igenom någonting. Så jag valde att bli mer av aktivist i Solna, stå och dela ut flygblad eller affischera, gå på partimöten, lyssna på föredrag. Den typen av aktiviteter.
Och det har han hållit på med de sex åren sedan dess, hunnit med att ingå i styrelsen för Vänsterpartiet i Solna, varit ordförande ett år och tillhör nu den aktiva kärnan. När han inte sköter sitt jobb som kommunikatör i kulturbranschen, med lanseringar av böcker, filmer, musik, shower och annat, vill säga. En knepig bransch i Coronatider.
Tider som också drabbat partiarbetet. Samtidigt har det politiska landskapet förändrats.
– Vi har ju gått ifrån att ha varit med och påverkat regeringsbudgetar till att stå helt utanför liksom. Jag kan tycka att det har varit bra på kort sikt att vi stoppade kaosprivatiseringen av arbetsförmedlingen, men på lång sikt är det inte en framkomlig väg att samarbeta med det nationalkonservativa blocket.
– Vi är ett lite för försiktigt Vänsterparti. Det verkar finnas en ganska utbredd förhoppning i Vänsterpartiet att Socialdemokraterna ska bli progressiva och radikala igen. Det tycker jag är ganska skadligt, för vi måste fokusera på vad vi gör och vad vi kan göra.
Lokalt har verksamheten tuffat på, men säger Daniel, det är svårt att få medlemmarna aktiva. Det politiska arbetet består av medlemsmöten med någon föreläsare om antirasism, bostadspolitik, internationella frågor osv. Och så kommunala frågor.
– Vi har på det stora hela en väldigt självgående kommunalpolitik eftersom vi har en gruppledare anställd på heltid, en vice gruppledare på deltid och en politisk sekreterare. Men självklart blandas medlemmarna in när vi ska spika budget eller om vi ska välja folk till kommunala uppdrag.
Däremot diskuteras sällan deltagandet i sociala rörelser.
– Det vore ju jätteviktigt verkligen, men det sker inte mycket alls. Jo, när Solna hade flyktingboende och några skulle vräkas efter två år, alltså det minsta som lagen kräver för att Solna ska härbärgera flyktingar, då hade vi en del kontakter. Annars sker deltagande i rörelser som klimatrörelsen och annat på individnivå.
– Man slussas inte in i den traditionen, det sättet att arbeta. Man behöver få de här impulserna. Vi var ett gäng vänsterpartister, totalt femton-tjugo stycken, som förra året skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet om förändringar vi ville se i Vänsterpartiet och där var en av sakerna vi tog upp, att bygga rörelser.
Här hoppas han att Socialistisk Politik kan bidra med sina erfarenheter och få in rörelsebyggandet i partiet. Men själv har han också en hel del, inte bara från antirasismen utan också som klimataktivist, engagerad i Extinction Rebellion och varit nere i Tyskland tre gånger för att ockupera kolgruvor i den civila olydnadsaktionen ”Ende Gelände”.
– Jag har följt SP lite på håll, ibland har jag haft Internationalen hemma, prenumererat, ibland inte, men jag tycker det är en viktig vänsterkraft och det är bra att man kommit med i Vänsterpartiet. Jag är inte så jättebeläst om rörelsens historia direkt, men jag vet ju från vilken tradition SP kommer och det är en tradition som jag gillar och tycker är spännande.
Om några veckor håller Vänsterpartiet kongress och Daniel är ombud, ”det är min första kongress”. De frågor han brinner för är sysselsättningspolitik, bostadspolitik, antirasism och klimatet. Och som han ser det hänger allt ihop.
– Man ser ju var arbetslösheten är som högst och trångboddheten som värst, det är ju i våra förorter. Och man vet varför dom styrande kommer undan med det, dom lyckas föra fram att folk är bidragstagare och kriminella med avhumanisering och rasism i slutänden.
– Det här är anledningen till att jag var för den uppmärksammade kongressmotionen ”Totalrenovera Sverige”, just för att den gick fram med offensiva och stora satsningar med stor bredd. Det var bostadspolitik, klimatpolitik, infrastruktur, full sysselsättning. Jag gillade också namnet, ”Totalrenovera”, det var verkligen ett namn som folk kunde förstå. Förutom enskilda förslag som vi lägger här och var, kan vi gå ihop och lägga fram ett stort sammanhängande förslag för Sverige. Där det handlar om jobb och skola och bostäder. Det tycker jag vi inte riktigt gör idag. Det är en brist vi har, att vi inte har en sammanhängande tydlig vision som vi kan kommunicera ut till folk.
– Vi behöver ett mer radikalt sammanhängande förändringsprogram, något som kan väcka känslor hos folk, som kan skapa en framtidsvision, som kan få folk att drömma om att samhället faktiskt kan bli bättre och inte bara se försämringar hela tiden.
Text och foto:
Håkan Blomqvist
