2 juni Tusentals fortsatte demonstrera under tisdagen i New York. Foto: duluoz cats cc-by-nc-nd
Socialisten Cinzia Arruzza rapporterar från protesternas New York och ser stor potential att omdirigera social oro till politiskt handlande
PÅ PLATS
Bara igår, måndag 1 juni, hölls det minst fem eller sex demonstrationer i olika stadsdelar i New York City. Det är känt vilka som organiserade en del av dem (den protest jag själv deltog i till exempel, var strålande organiserad av den Afrosocialistiska strömningen inom Democratic Socialists of America, DSA), medan arrangörs-status på andra protester var mer oklar, kanske djungeltelegrafen på sociala media, eller i något fall helt enkelt spontan vägran att gå hem efter en demonstration, och en ny iscensattes på ett annat ställe.
Ålderssammansättningen i demonstrationerna och protesterna är mycket låg: till största delen gymnasieelever, ungdomar i 20- och början av 30-årsåldern. Stor etnisk variation med en stor svart närvaro, och ett imponerande deltagande och ledarskap av svarta kvinnor. Å ena sidan visar ålderssammansättningen återigen på den radikalisering och politisering av unga som har pågått i ett årtionde nu, och som har påskyndats efter Black Life Matters (BLM). Men det är också ett resultat av pandemin, eftersom äldre människor undviker protesterna på grund av rädsla för viruset. Detta stod särskilt klart för mig igår när jag såg hur många personer, troligen i karantän i sina hem, som uppmuntrade oss, höjde sina nävar, skanderade med oss, och till och med själva ropade taktfast mellan balkonger och fönster. För att inte tala om chaufförer som spontant inledde en bilkaravan med oss istället för att bli arga för att vi blockerade trafiken.
För många unga aktivister i USA framstår denna dynamik troligen som makalös och möjligen förbryllande. Ty det här är inte de vanliga politiska allianserna. Det är heller inte Occupy-rörelsen, och inte exakt synonymt med BLM. Det som sker är en allmän radikalisering av samhället som har fått en katalysator, en förenande punkt i explosionen av ilska mot lynchningen av George Floyd och lynchningen av svarta i allmänhet. Denna explosion av social ilska överträffar klart vänsterns tidigare organisatoriska ramar.
Det här är i själva verket möjligen ett av de historiska ögonblick då en samhällsrevolt öppnar möjligheter för en radikal förnyelse av den organiserade vänstern. Jag talar bara om en möjlighet, för ett av hindren kommer förstås att vara organisationernas tröghet, oförmågan att på rätt sätt analysera vad som sker, önskan att kontrollera eller – i vissa fall – önskan att ta avstånd från en sorts social oro som de inte kontrollerar eller anser vara improduktiv. Vad säger till exempel den organiserade arbetarrörelsen om protesterna? När ska fackföreningarna på allvar ta ställning och delta i oroligheterna? Kommer parlamentariskt inriktade vänsterorganisationer och strömningar att försöka omdirigera denna sociala oro i riktning mot valurnorna eller mer ”politiserade” samhällsprotester?
Detta är ett av de tillfällen som kräver allvarligt strategiskt tänkande med en radikal öppenhet för det nya, det oförutsedda, en medvetenhet om vår oförmåga istället för en förmätenhet att tro att vi kan ”leda” det, som om dessa modiga människor på gatorna väntar på vårt ledarskap, och en vilja att själv omformas genom att delta i den gemensamma kampen. Än en gång, jag förespråkar inte spontanism för sin egen skull, vi behöver verkligen ett strategiskt tänkande: men detta strategiska tänkande måste vara en del av kampen och komma inifrån kampen.
Cinzia Arruzza
■ Cinzia Arruzza bor i New York och är en av författarna till boken ”Feminism för de 99%”. Hon står politiskt nära världsrörelsen Fjärde Internationalen.
Översättning: Göran Källqvist
